Forum Psykiatri


frågor om kollegas beteende

Jag har en kollega som orsakar mig och andra vissa problem, och jag undrar vad ni andra har för erfarenheter. Ibland undrar jag var gränsen går mellan "normalt" mänskligt och patologiskt beteende? Min kollega, 44 år, är en person som ofta och gärna uttalar sig tvärsäkert om andras fel och brister. Hon förfasar sig över att någon går till chefen och beklagar sig över en kollega när kollegan i fråga är någon som HON gillar, men hon drar sig inte för att göra samma sak själv när det är någon står på hennes "svarta" lista. Detta har upprepats ett antal gånger, och jag börjar se ett mönster. Ena dagen kan hon säga: "HUR kan man som vuxen människa springa till chefen och klaga på en kollega i stället för att försöka reda ut saken med den det berör?!", bara för att själv några dagar senare försöka få med sig en kollega för att springa till chefen för att göra precis samma sak (hon vill alltid antingen ha med sig någon, eller också försöker hon med smicker förmå andra att gå hennes ärenden). Hon förbehåller sig med andra sidan rätten att bestämma vem som skall stå på ute- resp innelistan och vem det är OK att klaga på, och fråntar samtidigt kollegerna rätten att fatta samma beslut som hon. Hon har fått utbrott mot flera personer, även på personalmöten inför chefen och hela gruppen, farit ut mot kolleger och varit ovettig. Några timmar eller någon dag senare söker hon upp kollegan hon varit ovettig mot och säger något i stil med: "Nu glömmer vi det här och går vidare, eller hur"? Det är ingen regelrätt ursäkt, utan att sätt att släta över som får de flesta (jag har själv råkat ut för det) att säga "javisst". Dels lyckas hon, utan att be om ursäkt eller medge att hon gått för långt, ge mig (och förmodligen andra som råkat ut för samma sak) dåligt samvete om vi inte låter udda vara jämnt, dels är man rädd för att bli stämplad som någon som inte månar om stämningen på arbetsplatsen om man inte går henne till viljes. "Vem är jag att bråka när hon uppenbarligen vill sluta fred?" är det lätt att tänka i en sådan situation. Hon ondgör sig jämt och ständigt över andras, som hon kallar det, "skitsnack". Hon utgjuter sig över hur omoget och föga vuxet andra beter sig. "Har de inget bättre för sig än att snacka skit?" har jag hört henne säga många gånger. Hennes uttalanden är både lustiga och olustiga på en och samma gång då INGEN talar illa om andra i samma utsträckning som hon. Visst har väl många tendensen att tänka "andra pratar skit, jag diskuterar", men min kollega verkar helt sakna självinsikt. Hon förbehåller sig rätten att säga, göra och tycka saker som hon samtidigt förmenar andra, genom att hävda att de är omogna och inte beter sig på ett sätt som är värdigt vuxna människor. Det värsta av allt är hennes oförmåga att ta ansvar för sina egna handlingar, samtidigt som hon ställer andra till svars. Jag konfronterade henne en gång med ett påstående om mig som hon kommit med inför flera kolleger. Hon blånekade och hävdade att de andra (5-6 kolleger som alla hört samma sak) ljög. Hon jagade upp sig till hysteri över vad hon kallade deras "gemenhet" och påstod att jag var en ond människa som hittade på saker enbart för att såra och göra andra illa. Vid ett annat tillfälle flög hon på mig och skrek åt mig på grund av något som hon hört i tredje hand och trodde att jag hade sagt. Hon var helt hysterisk och vägrade låta mig försvara mig och komma med min version. "Stå inte och ljug mig rakt upp i ansiktet, en vuxen människa ska kunna stå för sina handlingar!" skrek hon. Med andra ord - hon har rätt att konfrontera andra, slänga påståenden i ansiktet på dem och se neka dem rätten att försvara sig med motiveringen att vuxna människor ska stå för vad de gör. Samtidigt kan hon inte ta samma diskussion som vuxen människa när HENNES agerande är på tapeten, utan då heter det att andra ljuger. Vid ett par tillfällen, när vi varit ute några kolleger efter jobbet, har hon druckit sig berusad och då blivit överdrivet sentimental. När hon dricker blir hon klängig, vill kramas och förklara alla sin kärlek. Då finns det ingen hejd på hur underbara, omtänksamma och fantastiska människor vi är. Jag upplever kontakterna med kollegan som jobbiga då hon är extremt oförutsägbar. Hennes humör växlar ständigt och helt utan synbar anledning, och det enda som är konstant är "regeln" att hon alltid har rätt och alla andra, som inte håller med henne, har fel. Andra förväntas följa med i hennes humörsvängningar och anpassa sig efter hennes sinnesstämning - som kan växla flera gånger under en och samma dag. Smicker och inställsamhet kan förbytas i vrede och spydighet om man inte gör henne till viljes. Hennes utbrott kan komma från ingenstans, och jag har flera gånger fått intrycket att hon eldar upp sig över inbillade oförrätter hon hör någonting vagt som hon sedan "bearbeatar" och gör om tills det blir något konkret som hon kan reta upp sig över och konfrontera någon med. Men konfrontationerna sker alltid på hennes villkor det är inte tal om någon dialog där motparten får försvara och förklara sig. Det jag inte riktigt kan räkna ut är om hon är konfliktsökande och VILL hitta något att bli arg över, eller om hon lider av någon sorts förföljelsemani som hon inte har kontroll över? En sak tycker jag mig se klart och tydligt, och det är att hennes aggressivitet, humörsvängningar och oförutsägbara beteende gör att hon får viss makt över människor i sin omgivning. Många är rädda för henne och gör allt för att undvika att stöta sig med henne. Jag har också märkt att vissa blir smickrade när hon verkar intresserad av deras åsikter och skyndar sig att hålla med henne, även om det innebär att de förtalar kolleger som inte är närvarande. Föga anar de att hon i deras frånvaro säger samma saker om dem till kollegerna de håller på att förtala! Chefen verkar också närmast lite rädd för henne, och gör allt för att hålla sig väl med henne och stryka henne medhårs. Vad säger ni som har erfarenheter av liknande beteende, antingen på jobbet eller hemma? Handlar det om ett "normalt" mänskligt beteende - att ägna sig åt skitsnack och sedan vara för feg för att stå för sina utsagor är tyvärr vanligt - eller något sjukligt? Och vad kan man göra för att bevara sin egen sinnesfrid och integritet, samtidigt som man undviker onödiga och uppslitande konflikter? Vad det än handlar om här, är det en människa som helt saknar självinsikt och som förmenar andra rättigheter som hon anser vara självklara för egen del. Det kan alltså inte bli tal om något "ge och ta"-förhållande, där alla ser sin del i en konflikt och försöker bidra med en lösning. Min kollega ser bara fel hos andra, aldrig hos sig själv.

Hon låter som om hon har en aning psykopatiska och narcisstiska drag i sin karaktär. Om hennes beteende är normalt i medicinskt mening vet jag inte men personligen tycker jag hon verkar sjuk i huvudet. Hade själv en exakt likadan kollega. Hon fick alla på avdelningen sjukskrivna tillslut. Jag orka bråka med henne ett tag men bytte jobb sen. Jag tror såna som din kollega saknar något elementärt i sitt liv så som empati och förståelse för andra människor.


Tack för dina kommentarer, det är precis vad jag själv tänkt men inte vågat säga högt! Jag har den ofattbara turen att kunna byta jobb utan att förlora i vare sig ansvar eller lön på den nya tjänsten, och har bestämt mig för att ta chansen. Livet är för kort för att utsätta sig för sådana destruktiva människor om man inte är absolut tvungen. Men jag tycker synd om alla som inte har samma möjligheter på dagens arbetsmarknad att byta eller hitta nytt jobb. Både chefer och företagshälsovård verkar sorgligt okunniga om och handfallna inför den här sortens beteende, trots att det inte verkar vara särskilt ovanligt. Det är skrämmande att en enda människa kan få en hel arbetsplats att må dåligt, kolleger att säga upp sig och chefer att leva i skräck. Om alla gick samman bakom chefen, och chefen i sin tur tog sitt ansvar, skulle en sådan människa lätt kunna oskadliggöras...men tyvärr verkar så aldrig ske.

Annons
Annons
Annons