Forum Psykiatri


Forumtråd: Får man fråga sina föräldrar varför de inte vill umgås med sina barnbarn?

Jag är 40+ och har precis konfronterat mina föräldrar för första gången på riktigt:
Jag är uppväxt med en frånvarande pappa som alltid jobbade och när han inte jobbade var han aldrig hemma. Han har aldrig tröstat eller gett oss kärlek.
Mamma fick dra i allt. Jag var ett (enl. pappa) annorlunda barn. Jag var känslig, slog jag mig grät jag högljutt men annars tog jag aldrig för mig. Oerhört mammig. I tidig tonår blev min storasyster sjuk i en kronisk sjukdom. Detta gjorde att jag aldrig orkade be om råd eller pratade känslor då jag aldrig ansåg att jag hade problem som var större än min systers sjukdom. Som 20-åring flyttade jag utomlands och kom tillbaka till Sverige när jag var 26-åring. Jag bodde hemma med tog inte mycket plats. Då hade min syster fått två barn och min mamma var väldigt närvarande, säkert mycket pga. att min syster var sjukare än någonsin och hennes man var på resande fot mesta tiden.
När jag fyllt 28 år fick jag mitt första barn. Jag antog utan att fundera att min mamma skulle finnas även för oss. Idag är jag 40+, gift med mina fyra barns pappa. Min mamma ställer oftast upp när vi ber om barnvakt, men då vi vet att hon helst inte vill så blir detta max 2 ggr om året. Idag är våra barn mellan 6-14 år.
När jag frågat om vi kan ses, umgås eller som sist att vår äldsta kunde sova över hos dom får jag endast till svar: Inte denna helgen, men gärna någon annan gång. Denna gång brast det för mig. Jag har under alla mina vuxna år funderat på varför jag känner som jag gör inför mina föräldrar. Varför de inte vill träffa oss, varför de aldrig spontant kommer förbi, varför de aldrig från sin sida vill umgås med våra barn mm mm. Jag blir också väldigt ledsen när jag funderar på detta.

Jag frågade vad som var problemet. Om det fanns något som jag inte visste om? Om dom var sjuka och därför inte orkade träffa mitt barn (som inte kräver med en deras sällskap). Varför jag alltid måste stå till sidan för alla andras behov.

Denna fråga fick min mamma att bryta ihop. Hon ringde upp mig skrikande och gråtande i telefon att hon minsann alltid ställde upp mm mm.
Jag försökte prata med henne, förklara mina känslor. Att jag ville bara ha svar på varför de inte vill umgås med barnen och knappt oss.
Det hela slutade med att hon kastade på luren.

Dagen därpå åkte jag hem till dom och försökte prata men det övergick direkt i skrik och gråt. Hon ansåg att jag tycket hon var värdelös och allt jag ville var att bråka med dom för att sedan aldrig med träffas. Jag förklarade att jag ville ha svar på frågor, varför de aldrig spontant kom förbi för att träffa barnen och om de tyckte mina barn var extra jobbiga. Detta kunder hon inte svara på. Fick liksom inget svar på det.

Min pappa tyckte att jag analyserade ord, kommentarer situationer för mycket. Dock bekräfta han att han inte var intresserad av mina barn och knappt av mig iheller. Det sista han sa var att han tyckte att jag skulle söka upp en psykolog och prata om mina problem.

Jag gick arg och gråtande där ifrån. Nu nager känslan av att jag gjorde fel. Att jag aldrig skulle frågat. Jag anser dock att jag har rätt att få veta men samtidigt -Har jag det?

Hjälp, jag vet att jag gick för långt. Men hur räddar jag detta?

Jag tycker det var helt rätt och mycket modigt att konfrontera dina föräldrar. Med tanke på den kraftiga reaktionen från dina mamma så ligger det troligen något i det du tog upp, kanske en skuld hon känner och själv inte konfronterat? Kanske du ska göra som din pappa sa och prata med en psykolog eller om du har någon annan klok person i din närhet för att få resonera med en annan person om hur du ska ställa dig till situationen. Tycker det var fruktansvärt det din pappa sa till dig! Jag hade blivit mycket sårad!


Hej Pandora,

Jag förstår dig så väl. Klart man vill veta.
Din mamma tycks ha "blivit tagen på sängen" kan man säga. Har hon reagerat med drama innan? Mycket oväntat med ärliga, obekväma frågor från vuxet barn tydligen.
Din pappa verkar känslokall men dock ärlig åtminstone. Han sa iaf som det var. Men klart man gråter inuti av att ha fått höra en sådan sak av sin förälder. Tyvärr tror jag att detta är vanligt bland äldre män i synnerhet. Antar att han är minst 60? Många ggr tycks barnen vara kvinnans sak. Mannen har bara bidragit praktiskt sas.

Barnvakt 2 ggr/år är ju iaf bättre än noll. Men mindre kul om ni känner som att de båda gör det mot sin vilja. Brukar ni bjuda över dem till er någon gång? Kanske är det lättare så?

Det där med att du alltid måste stå åt sidan för alla andras behov...det kan vara kärnan i det här. Kanske känner din mamma exakt samma sak? När systern blev så sjuk så fick alla hennes behov läggas åt sidan. Nåt annat fanns ju inte. På den vägen är det. Möjligen tappade ni alla lite kontakt när du bodde utomlands i 6 år. Det kan göra sitt till.

Psykolog kan vara vettigt. Kolla med vc, mindler eller privat om du har råd. Eventuellt diakon eller präst som dessutom är gratis och de har total tystnadsplikt t skillnad fr vården.

Sitt inte ensam med det här.

Varma hälsningar/ Negligerad (kvinna 48 år)

Skriv ett inlägg i diskussionen
Annons
Annons
Annons