Forum Psykiatri


dimmigt i huvudet

Jag undrar vad det är som händer med mig, har inte varit mig själv den senaste tiden. Jag drömmer väldigt mycket och oroligt. Är oftast väldigt trött när jag vaknar, och vaknar alltid till och från på morgonen. Jag har svårt att fokusera i skolan. När läraren pratar eller när det är för stökigt i klassrummet tappar jag koncentrationen. Jag känner mig väldigt okontaktbar. Känns som att jag går omkring i min egen bubbla. Mina tankar går heller inte långt. Kan tänka lite grann på vad som ska hände den närmsta tiden. Förut hade jag varje dag planerad i nån vecka framåt. Är även likgiltig till människor runtom mig. Det gör det svårt att i skolan vara social och glad. Jag orkar faktiskt inte bry mig om någonting. Tänker ofta/hela tiden om hur skönt det vore om jag dog. Någon bil som körde över mig, att huset brakade ihop… Skulle önska att någon bara kunde göra slut på mitt liv. För jag tycker livet är absurt. Det finns ingen mening i det vi gör. Jag finner ingen mening i mitt liv. Orkar inte ändra på det heller. Förra året hände väldigt mycket i mitt liv, och jag mådde dåligt. Det var stressigt. Jag tänker att det har något att göra med min stress?

Hej Marris96!
Det låter som du har det jättetufft. Du beskriver symtom som tyder på en depression vilket kan leda till fysiska besvär som du beskriver. Kontakta närmaste vårdcentral. Där kan de vägleda dig till rätt behandling.
Lycka till!


Hej Marris, kolla dina blodvärden, kolla hur din b12 och folsyra nivåer ligger. Är dom för låga så kan detl eda till neurlogisk nedsättning, typ depression, ångest ect. 
Jag känner igen mig i din text, bara att jag på något sätt trivs med min bubbla. Jag är jag kanske inte är likgiltig inför andra, Dock ser jag att folk i regel ytterstsällan kan bidra med något konstruktivt då den större procenten av människor är väldigt destruktiva. Dock är inte alla det.
 
Att du har dödsönskan, är allvarligt, jag har själv haft det, då man är på den plats i livet där man inte känner en tillhörighet, att allt är emot en. Det är helt enkelt så att antingen är du kliniskt deprimerad, vilket jag inte tror att du är, eller så är du deprimerad pga av att du gått igenom en massa skit och blivit utbränd. Det är därför man blir utbränd, man tar för mycket skit till slut brister det.
 För mig brast det ganska tidigt, och jag var ett skröpligt skal av mitt forna jag, jag menar verkligen att jag tappade helt min identitet, det tog mig 4 år att komma tillbaka, och då utan någon som helst medecinsk behandling, inte ens ett läkarbesök. Med ett läkarbesök kanske det hade gått snabbare.
Din kropp kanske har brister i vitaminer, mineraler eller andra saker. Något som du borde kolla upp, när kroppen saknar nåt kan det göra väldigt konstiga saker. Så kolla alla blodvärden. 
Jag har haft två vänner som tagit sitt liv. Båda led av sjuklig ångest och mani. Jag tror inte du gör det. Dock kan  du endast få hjälp om du väljer att skaffa hjälp. Annars måste du kämpa igenom skiten helt solo.
Att gå till vårdcentralen är skit, att behöva tala med dessa muppiga läkare, jag vet. Men du måste samla styrka, du måste tänka att du är fan någon och att ingen jävel ska trycka ned dig när du kommer för att få hjälp. Tala med dom du tycker om, och var grav allvarlig när du talar om det för dom. Eller att du skriver ned på papper och låter dom läsa det. Då går det oftast in snabbare och dom förstår.
Du fixar det! ;) Det är bara jävligt mörkt just nu, med det är för att du är mänsklig, med riktiga känslor som tagit skit för länge. Det finns ljus, hopp och positiva saker i livet. Du måste bara lära känna dig själv igen. :)
 
Lycka till!

Annons
Annons
Annons