Forum Psykiatri


detta så kallade liv

Jag hoppas att DU har tid att läsa igenom detta inlägg. Jag vet, det blev långt, men jag skrev bara allt som dök upp i tankarna. Om DU som läser känner igen dig eller bara känner för att besvara eller fråga över något i mitt inlägg, så tveka inte. Jag har varit deprimerad sedan hösten 2004 då jag började gymnasiet. Har dock varit mobbad och utfryst sedan lågstadietiden. Men ”smällen” kom 2004. Gymnasiet 2004 började jag i en klass där lärare klampade ner på många elever. En lärare nästintill tvingade mig till EEG undersökning för att jag hade synfel och huvudvärk som slog till för ofta. Det berodde enbart på att jag inte varit hos optikern och kollat synen och fått nya glasögon, men inte ville de lyssna på det Ingen i familjen hade råd att betala de ca 5000 som glasögonen kostade då. Men så småningom fick jag nya glasögon. Ihop med det så kom alla skolarbeten och prov. Jag minns ett prov mycket väl, där man skulle läsa på 60 sidor(!) till ett enda prov efter en termin, nästa prov i samma ämne var 30 sidor att läsa på. Jag blev underkänd med 6 omprov (3 på varje). Prov efter prov misslyckades i de flesta ämnen ju längre tiden gick. Jag vet inte hur många konferenser jag var på, enbart under första året. Vid läsårets slut kopplades en psykolog in. Det gick rykten på skolan om att den psykologen inte ens var färdigutbildad psykolog då min utredning gjordes. Jag fick till slut börja i särskoleklassen, eftersom psykologen ansåg att mitt IQ låg precis på gränsen till att jag skulle tillhöra särskolan. Ca 70 i IQ? Lite osäker där. Jag minns inte mycket av utredningen idag. Det jag minns är psykologens stora klocka som tickade irriterande och gjorde att jag inte kunde vara 100% koncentrerad på testerna. Och vid vissa uppgifter som jag erkände att jag inte kunde lösa, sa hon bara "Du har jättemycket tid på dig". Jag fick också göra depressionstest, (madrs), och i samband med avslutningsmötet fick jag då höra att jag hade början till depression. Hur det nu är möjligt att ställa en så konstig diagnos? Kan man ha "början till" depression? För mig lät det bara konstigt. Jag började i alla fall i särskoleklassen efter sommarlovet (2005). Jag trivdes med såväl elever som personal. Men efter ett tag började jag enligt många bete mig otrevligt, var "sjuk" väldigt ofta och grät dagar och nätter när ingen såg. Jag vägrade göra som jag blev tillsagd m.m. Så efter ett tag skrev jag ett brev till en av kuratorerna. Jag skrev ett A4 om hur jag verkligen kände mig. Kuratorn kontaktade psykiatriska öppenvården på orten och knappt en månad senare hade jag träffat en sjuksköterska, gjort nytt test (madrs) som då visade på SVÅR depression. Plus att jag hade varit hos läkaren och fått Sertralin. Jag kände mig bättre. Och ett halvår passerade. Det sista halvåret höjdes dosen en gång/månad tills jag själv valde att trappa ner och avsluta helt eftersom jag tröttnade på att tabletterna inte hjälpte. Jag kände mig ändå ganska frisk efter avslutad medicinering. Men jag var fortfarande negativ till det mesta som har med livet att göra. Men så kom en ”smäll” till, då mina framtidsdrömmar totalt krossades. Det började då jag fick veta att jag klassas som UTVECKLINGSSTÖRD, trots att jag inte har några direkta problem. Jag kan nu inte läsa på högskola p.g.a mina år i särskola, så då kan jag inte utbilda mig längre än barnskötare, där det inte går att få ett jobb som det ser ut idag. Efter studenten, (sommar 08) skrevs jag in på Arbetsförmedlingen. Jag skulle gå 2 kurser, men jag själv hade ingen lust att gå på dem. Efter kurserna var det dags att skriva CV. Jag har inte skrivit ett enda ord än idag, (Jan. 09) När det gäller att skriva om hur jag mår, eller skriva mail till min närmaste vän, då är jag en mästare, men i andra fall har det tagit tvärstopp. För att få ett jobb här idag är man tvungen att söka alla jobb som finns. Och med andra ord tvingas ljuga ihop ett A4 om sig själv. Jag kan inte ens säga vad som är bra eller dåligt med mig själv. Andra kan rabbla upp massor om hurdan jag är m.m, men jag känner inte igen den de beskriver känns det som. Sedan ett tag tillbaka har jag nu känt att jag är på väg tillbaka in i svarta hålet igen. Jag kontaktade min sköterska på psyk, men hon tyckte att jag kunde vänta. Utan att ens tänka utbrast jag "Menar du att jag ska gå här och varje dag vilja dö mer och mer?". Sköterskan blev tyst en stund, men satte sedan in Sertralin IGEN, Det hjälpte ju inte förra gången. Och läser man på internet så står det överallt att det INTE är tabletter som är lösningen på problemen. Nu kan man läsa att vi är på väg mot en kultur där man tror att allt kan lösas med tabletter. Läkare skriver ut mer antidepressiva än tidigare och gör det lätt för sig. Och där kan jag hålla med på alla punkter. Tabletterna tar inte bort problemen! Men jag vet inte hur jag ska ta mig ur allt själv. För ett tag sedan blev jag utskriven från öppenvården, då de sa till mig ”Vi kan inte hjälpa dig”. Några dagar senare ringde jag och bad om hjälp igen, p.g.a att jag bara kände mig sämre. Då fick jag till svar ”Vad vill du att vi ska hjälpa dig med?” Nä vad vet jag om det? Är det inte psykvården som ska veta vad de kan erbjuda mig? De borde ju veta mer än jag om deras egna vårdmöjligheter? För längesedan frågade jag om jag inte kunde få hjälp med en psykolog, men det var ingen idé sa de då. Det kommer inte att ändra resultatet för min utredning sedan 2004 menade hon. Nä kanske inte, men jag ville ju bara få en utredning av någon som jag vet verkligen är färdigutbildad psykolog. Och kanske skulle ett nytt test innebära att jag får en annan ”stämpel” som säger att den gamla var felaktig och att jag inte alls är utvecklingsstörd. Bara det är ett problem i dagsläget. Att folk som läst att jag gått särskola verkligen tror att jag är helt störd i huvudet. Många förklarar saker in i minsta detalj och frågar sedan om jag förstår. Det är nästan så att jag idiotförklarar dem istället. Jag är INTE UTVECKLINGSSTÖRD! Hallå! Som det är idag, så skär jag mig, men det kan gå en tid mellan omgångarna. (Skar mig senast 23 Dec). Jag gråter ofta. På senare tid har det känts som om insidan av mig gråter då jag velat gråta, men inte kunnat. Jag sover för mycket. Men trots det kan jag sitta och somna några timmar senare igen. När det kommer till dagliga sysslor så ska jag ge några exempel. Jag skulle hänga upp 2 skjortor på varsin galje. Det tog 1½ timma. En halvtimma efter det visade det sig att det fanns en tredje skjorta. Mamma gnällde. Och jag kände mig fruktansvärt misslyckad. Mitt eget rum orkar jag inte ens städa, trots att alla i min omgivning påpekar och klagar. Jag känner mig istället bara misslyckad. Jag känner ofta att folk bara tycker illa om mig och att jag inte kan lita på mina vänner. I lågstadiet hade jag ganska många kompisar, men så i mellanstadiet började de flesta gå emot mig. I högstadiet blev jag kompis med två tjejer i min klass, men deras kompisar accepterade mig aldrig. Jag gick till mina gamla kompisar ibland, men kände att de var på ett helt annat plan än jag. På gymnasiet började de mobba mig. Efter flera år som vänner. Under åren jag varit sjuk så har det funnits några få människor som verkligen brytt sig och stöttat. Men de kontakterna bröts. De slutade bry sig verkar det som. Idag känner jag tvivel mot alla utom en enda människa. Han har funnits där mer än psykvården eller någon annan gjort. Jag har lättat mitt hjärta och han har svarat med kloka råd och värmande ord. Men ändå känns inte livet lättare att leva. Jag har dödslängtan varje dag. Vissa dagar har jag funderat på att gå och sätta mig på spåret och vänta på att nästa tåg ska komma och göra slut på allt. Jag vågar inte titta på natur och omgivning om jag går ut. Kommer det en lastbil så blir allt framför mig svart. Det enda jag ser är mig själv bli påkörd. Likadant när jag ser ett tåg. Nätterna är också hemska. Ena natten drömmer jag om mitt eget självmord. Nästa natt drömmer jag om min egen begravning. Hittills inom medicin har jag ätit: Sertralin (Kanske får börja med dem igen, enl. psyk) Edronax, som inte fungerade på mig. Propavan, sömnmedel som inte verkade på mig. Theralen, flytande sömnmedel som gjorde att jag sov på nätterna men var trött och dåsig dagen efter. Propranolol, tabletter mot oro och hjärtklappning. (Jag hämtade ut dem men vägrade ta dem). Jag är verkligen less på livet!

vilket helvete du gått igenom och fortfarande har! gör ont i mej... ! men det är typiskt av sjukvården att skita i folk som är "besvärliga"!!!! önskar jag kunde ge dej glädje och framtidsdrömmar!! kram blondi


Hej! Allt du beskriver är en mardröm. Jag förstår om du inte orkar, men det bästa är att kämpa för en ny bedömning av en psykolog!! DU har RÄTT till detta enligt LSS-lagen och ska vända dig till LSS-handläggaren i din kommun och förklara precis hur det gick till när du fick en diagnos, de är skyldiga att hjälpa dig vidare till rätt expertis för utredning!!!! Jag har mycket erfarenhet genom mitt arbete med utvecklingstörda och inte ens de som är lätt utvecklingsstörda kan uttrycka sig som du kan i text!! Att lida av en depressions sjukdom kan ge liknande symptom då man inte tänker lika snabbt och lätt som när man inte är deprimerad! Snälla försök denna vägen, jag hoppas du får rätt och kan börja bygga din framtid! Kramar Pye


Jag tycker du ska vända dig till personligt ombud på den ort där du bor. Förhoppningsvis kan du då få stöd i myndighetskontakter. På personligtombud.se hittar du kontaktinformation och beskrivning av vad personligt ombud är.


Hej vännen! Håller med alla här... Du är klok som få och ställer jättemånga bra frågor. Det är faktiskt din livssituation i första hand som är problemet och kanske har du en depression eller inte, det vet jag inget om, men om du inte får hjälp att reda upp i smeten så spelar några piller ingen roll. Jag känner igen mig i din historia. Jag lyckades gå hela grundskolan och nästan gymnasiet utan att egentligen avsluta en enda uppsats. Och min CV har jag inte skrivit ännu. Ditt brev här är längre en någon text jag skrivit innan jag fyllt 33... Mitt rum ser värre ut än ditt... finns ingen teoretisk möjlighet att det skulle vara på något annat sätt :-) Och jag är inte heller utvecklingsstörd även om jag känt mig så ganska ofta och inte blev klar med gymnasiet ordentligt förrän efter 30... Jag känner folk med hög IQ som är uppenbara puckon och en av mina bästisar hon hade 0.0 på högskoleprovet... hon är en av dom roligaste personer jag vet, vi bara klickar på alla plan. Det finns så många olika sorters intelligens och jag undrar vad resultatet skulle blivit om personalen på din skola skulle ha gjort samma test eller om samhället skulle satts att göra det :-0 -? Historien med skjortorna är som jag är när jag är som mest deprimerad men det ändrar inte att det är din skolbakgrund och handikapp-stämpel som är första problemet. Så tycker jag... Du kan oxå prata med arbetsförmedlingen, dom sitter på kontakter men det är nog olika var i landet man befinner sig. Jag vet iallafall de som fått hjälp med psykutredning genom AF. Kolla in alla kurser man kan gå på folkögskola. Alla som inte kan städa sina rum hamnar på folkhögskola förr eller senare :D rekommenderas varmt! http://www.folkhogskola.nu Tycker nog att du ska ta den kraften du använder till att skära dig och skriva istället. En bamsekram! gnois...


asså har inget svar, läste allt och jag vill bara krama dig. fy f*n vad du blivit behandlad!!


Jag känner igen mig hoss dig för jag har samma problem men kämpa på det försöker jag med men det är inte lätt men nu har jag iallafall fått ny utredning för jag fattar inte hur jag kan få sån diagnos är det för jag gick i särskolan för min dyselexi jag är så förbanad. hade jag gått i vanlig skola med lite extra hjälp så hade klarat en utbildning men börjar jag komwux till hösten för att läsa in 7.8.9


Du är en hjälte som kämpar på trots alla motgångar. Det finns bra samtalskontakter inom psykiatrin men det kan vara bökigt att hitta rätt person o man kan få byta flera gånger innan det stämmer.Ge inte upp, ring till din psykmottagning igen o berätta hur du har det o KRÄV att få en fungerande samtalskontakt.Det har du RÄTT till. Det är deras SKYLDIGHET att hjälpa dig med det. Jag har själv haft en bra fungerande samtalskontakt på depressionsenheten inom psykiatrin på min hemort. Det var min livlina under flera år. Så GE INTE UPP det finns hjälp att få. En stor KRAM till dig som får kämpa så. Yoki


Vissa barn föds med symbios behov, ett behov av att få vara nära någon hela tiden. Symbiosen kan komma senare i livet också framförallt efter en tydlig utsatthet som mobbing. Detta låter väl inte så konstigt eller hur! -Att få klamra sig fast vid ett ankare? När barnet blir "instoppad" i en miljö där det är näst intill osynligt tappar barnet fotfästet och kan hamna i ett vakuum. En tankevärld som försenar enklare sysslor som att hänga upp kläder på en galge och ta emot informationen. Vad det gäller din IQ så är 70 normalbegåvad, men det är bara MENSA som har rätt medel att göra denna analys. Att ekommendera dig ta kontakt med ytterligare psykolog får nog en psykolog göra, för jag upplever att du är ett barn (ungdom) som andra inte kan förstå, därför medicinen och därför uttalandena. Jag skulle därför vilja säga helt enkelt att du är en av 5 miljarder människor, lika unik och speciell och du måste lära dig säga ifrån på ett bra sätt. Du är bra helt enkelt som du är och alla tankar om att sätta dig på spåret ska du ta bort på en gång.


Spontant känner jag igen mig i din berättelse även om jag inte har "åkt lika långt" på en del av fronterna. Men jag reagerade på det här med IQ-testet. Självklart ska man få göra ett IQ-test i en miljö där man kan koncentrera sig. Har man svårt för det, pga ADHD eller ångest eller vad som helst, blir ju resultatet inte lika bra. Dessutom är ju inte nervsystemet "färdigvuxet" före någon gång i tjugoårsåldern. Det fortsätter att "mogna" även efter det, på många sätt. Jag gjorde själv ett IQ-test i tonåren, där jag fick höra att jag visserligen var begåvad men inte på alla områden, att jag hade områden där jag stack ut både uppåt och nedåt. När jag sedan gjorde om testet i vuxenversion för något år sedan hade jag "av någon anledning", troligen att min situation i stort var annorlunda, inte en tillstymmelse till dessa "hack" i min förmåga. Hm, tänkte jag. Jag tänkte lite till och kom på att det var ju samma sak som med den läkare jag träffade en enda gång i en enda timme, som ställde diagnos på mig på ett mycket intressant sätt: jag kunde inte "vifta på händerna" på rätt sätt, alltså hade jag en typ av genomgripande utvecklingsstörning... (Ja, det står faktiskt så i min journal. Jag har kopior på alla anteckningar från den tiden, och den enskilt största anledningen till att jag fick den där diagnosen då var det här "viftandet", som kallades diadokokinesi.) Men att jag hade panik under hela det mötet, det stod minsann ingenstans, och inte heller spelade det någon roll fick jag höra... Hade jag varit lugn och sansad hade jag kunnat göra rörelsen, men eftersom jag var så rädd varken såg eller hörde jag som jag skulle. Det blir så, liksom som om världen bleknar bort, när jag har riktigt mycket ångest. Psykologen som gjorde om IQ-testet på mig i vuxen ålder konstaterade fort att den där diagnosen, ställd på en timme - ja, den stämde lika lite in på mig som mina delvis bristande begåvningar... Ibland kan man behöva ha turen att få träffa någon annan, som ser saker på ett annat sätt än vad de andra har gjort tidigare. Någon man inte har träffat förut, som ser med nya ögon istället för att läsa papperena. Själv kom jag dit eftersom jag hade tjatat till mig en personlighetsutredning (när alla trodde jag var manodepressiv och därför verkade tycka att jag inte hade någon större nytta av terapi).


Stepstone, jag hoppas att (Minignils) läser det du skrev. Din berättelse stämmer i stort med den svenska läkarkåren. Jag läste för länge sedan en läkares biografi och betydelsen av att verka i odiskutabel position. -Att näst intill få ett "gudskomplex"! Det finns förvisso ett behov hos läkarkåren att inte bli ifrågasatt för att "övertyga" patienten, att kunna "rädda" patienten att kunna "friställa" sig efter ett dödsfall. GUD. Tragiskt, men inte alls ovanligt. Jag frågade min husläkare senast om en sjukskrivning. (Har inte varit sjukskriven på över ett år). Men läkaren smålog och tittade i min journal -Nä, jag kan ju inte se varför du ska bli sjukskriven, jag hoppas du förstår! Vet du svarade jag, jag har besökt säkert 20 läkare de senaste åren... -Ja, säger han och tittar i journalen. Jag säger -Jag har säkert fått 20 olika diagnoser också... Nu ler han inte längre och han tittar på mig. Jag säger: Vad skulle du anse stämde om jag placerade alla i ett rum, samtidigt som 20 läkare INTE kan komma överens om EN diagnos... -Brist på intresse eller brist på kompetens? Läkaren svarade inte.


Tänk, Tine - jag önskar jag hade kunnat vara lika välformulerad som du var, helt oförberett i mötet med läkaren. Jag ska komma ihåg dina ord, för jag har också träffat fler läkare än jag kan räkna med många motsatta diagnoser. Jag hoppas läkaren fick sig en ordentlig tankeställare. Tack för att du sa så, vem vet - jag kanske är läkarens nästa patient? Jag tror att Internet är något gott för läkarkåren, precis som du-reformen och en himla massa annat som gör oss patienter mer och mer jämlika med läkarna. Visst - de får det besvärligare, de måste förklara, ja - de måste rent av förtjäna vår respekt! Vilken skräck det är för vissa läkare. Men hur ska vi annars kunna mötas, så att jag kan visa vem jag är, läkaren säga vad h*n tror och jag se om det läkaren tror funkar för mig? Utan ett möte får ju inte läkaren veta den den behöver och jag får inte svar på mina egna frågor. Ingen vinner.

Annons
Annons
Annons