Forum Psykiatri


Deprimerad sambo

Hej!

Jag lever sedan 4 år tillbaka ihop med min kille. Min stora, starka och karismatiska kille som tyvärr den senaste månaden betett sig konstigt. Han tar ingen kontakt, varken fysiskt eller på något annat sätt. Han är sitt vanliga jag mot alla andra, men mot mig är han kall och loj. Han har inte ett jättestort socialt ungänge, men några vänner som även om han inte träffar dem så ofta så finns de där.

Han har inte mått så bra över sitt utseende på ett bra tag, kanske 1,5 år (också så längesen sedan vi haft sex) och klagat över sin kropp men inte gjort någonting åt det.

Han har alltid varit lite lättretlig, men inget jag direkt reagerat över. Det har liksom gått över snabbt och detsamma gäller när han klagat på sig själv - det har nästan ”glömts” lika fort igen.

Han har blivit en helt annan människa nu dock. Den senaste månaden har varit ett helvete för mig där han inte pratar med mig, inte rör mig, inte ser mig överhuvudtaget. Allt jag säger snäser han bort, om jag skriver under dagen svarar han kort och kallt MEN jag vet att han skriver helt annorlunda med andra och delar med sig att sitt ”normala” jag med alla andra. Jag känner mig så fruktansvärt ensam och förlorad i allt det här och tidigare i veckan vågade jag mig på att faktiskt fråga vad det är som händer.

Han säger då att han är deprimerad och inte vet vem han är längre. Vårt samtal mynnade då ut i ett samtal om oss. Är det vår relation som gjort honom deppig eller hans depression som skakat om vår relation? Han vet inte och jag försöker förstå. Fram tills för två månader sedan var vi med i budgivningar på hus och hade gemensamma drömmar om ett liv på landet.

Jag frågar då rakt ut vad han vill göra, säger att jag ju älskar honom och vill hjälpa. Han säger att han älskar mig men att han inte vet om han kanske måste vara själv för att kunna fixa allt och börja må bra igen. Trots att dessa ord får mig att vilja dö försöker jag inte att pressa fram några svar och vi går och lägger oss. Han håller om mig och i sömnen är allt som det brukar, kanske mer så än det varit på länge. Han kramar hårt och hela natten och jag känner kärlek från honom. Morgonen efter är det lite stelt men vi går ut med vår hund tillsammans och säger sedan hej då i porten. Han kysser mig med mer känsla än på minst en månad och tre minuter senare får jag meddelandet ”vi löser det här tillsammans, jag vill ha dig här”.

Efter detta är allt iskallt. Jag får ingen kontakt alls och han drar sig ifrån mig. Nästan noll kontakt under dagarna (inte naturligt i vår relation), inga ”älskar dig” eller spontana pussar. Han skulle inte få för sig att ta i mig, vi skulle inte ha några samtal alls om inte jag startade dem och det känns som att jag bor med en främling.

Han säger att han vill ta hjälp, men har dock inte ringt till vårdcentralen ännu (vad jag vet, vågar typ inte fråga av rädsla att ”pressa” honom). Jag kan dock inte hjälpa att undra om det här inte bara är en ursäkt för att han tappat känslorna för mig? Hans rädsla för avslut? Jag vill ju bara hans bästa! Vill hjälpa och stötta, skulle vända mig ut och in för hans skull men han ger mig ingenting.

Vad kan jag göra? Hur kan jag hjälpa? Hur är det här möjligt? Snälla, jag behöver råd i det här. Det känns som att hela mitt gått i tusen bitar.

Skriv ett inlägg i diskussionen
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons