Forum Psykiatri


bortkopplad

Skrev det här som ett inlägg i min blogg men tänkte posta det här också för att se om kan få lite kloka kommentarer på mitt "problem" Har hänt tråkigheter i helgen, vill inte gå in på vad, men saker som gjort mig ledsen, besviken och allmänt less. Det som är kkonstigt är att jag inte vet hur jag ska hantera känslorna. Har haft besök i helgen och har pratat om hur det känns men jag jag känner det inte när jag pratar om det. Jag är liksom bortkopplad, jag kan intelektuellt förstå hur det känns men jag känner det inte när jag pratar om det. Jag har sagt att "jo det känns tungt", "det är jobbigt", "klart jag blir ledsen" osv osv... men jag har inte kännt det när jag har yttrat orden. Nu däremot när besöket har åkt, då kommer känslorna och ångesten. Och det blir ohållbart, för mycket ångest för att jag ska kunna hantera det på något bra sätt. Jag försöker "ventilera" känslorna med folk runt omkring mig för att det inte ska bli såna här smällar efteråt men det funkar ju uppenbarligen inte. När jag var på behandlingshem (för mina ätstörningar) så pratade vi om det här, min benägenhet att koppla bort mig själv från mina känslor. Lösningen då var att jag skulle prata om det och inte stänga det inom mig. Och det gör jag nu, nu pratar jag om mina känslor. Men det är fortfarande samma sak. Jag känner det inte när jag pratar om det, jag kan förstå att jag känner så men det är bara tankar inte känslor. Ända gången jag känner är när det blir för mycket när allt bara rinner över. Så vad göra? Det funkar ju uppenbarligen inte att prata om det, det blir ju bara likadant. Kanske är bäst att bara stänga av helt istället, inga känslor alls??

Go kväll! Tycker verkligen inte att du ska stänga av helt! Då kommer du ännu längre ner i den spiral du nu verkar finna dig i... Tycker du ska börja med terapi... Jag har gått i terapi i bara ett år och jag börjar nu få liiiite ordning på mina känslor! Jag har inte heller känt de innan. Vet liksom inte hur man ska känna annat än ilska eller supergjädje. Men det finns ju så mkt däremellan! Och det behöver vi för att vara människor och ha ett bra liv. Får du någon hjälp nu? Är du helt frisk och "klar" med din ätstörning? Må väl & försök ej att slås ner så av det som hänt i helgen. Du är mer värd än så :) *kraaam* F


Tack för ditt svar. Vet egentligen att det inte är en bra idé att stänga av helt. Men känner mig som en "lurendrejare" som går runt och låtsas känna och förstå när jag inte gör det. Kan som sagt prata om hur jag intellektuelt kan förstå att jag "borde" känna men känner det inte. Om jag kunde känna att jag är ledsen när jag säger att jag är det så skulle jag kanske inte behöva få sån ångest senare när allt kommer på en gång. Får ingen hjälp som det är nu, vet inte riktigt vad det är jag behöver hjälp med. Har ätit antidepp tidigare men slutade för ca ett år sedan. Kanske skulle behöva det igen men orkar inte med biverkningarna. Är helt friskförklarad från min ätstörning och har varit frisk i ca 2 år. Återigen - tack för ditt svar. Skönt att få höra någon annans tankar om det man går igenom. Kram

Annons
Annons
Annons