Forum Psykiatri


Bipolär och adhd.

Hej, nån som varit med om detta? För 5årsedan fick jag diagnosen bipolär, för 2årsedan fick jag diagnosen adhd. Har haft självskade beteende och socialfobi. Har provat dom flesta antideprissiva mediciner. Citalopram, tegretol o sånt. Nu har jag fått quetiapin och bupropion. Blir jävligt seg i huvudet o ganska dum. Finns det verkligen inget annat. Typ som lithium. Eller så hittar jag på allting. Går i dom tankarna nu. Ska jag leva i en dimma resten av livet?

Har en vän med liknande symptom. Har haft väldigt svårt att ställa in dosering och verkligen ta medicinen som ordinerat. Detta har pågått i många år.
Upp o ner upp i nivåer som vi aldrig kan föreställa oss (eufori) och ner i dom djupaste svarta hålen som inte heller går att föreställa sig helt.
Dock mår min vän mkt bättre idag då det provades med något hormon. Vännen har varit hos de bästa specialisterna i storstockholm o inget har sparats på. Privatvård och allmänvård. Tror det var en slump eller ett försök som iaf inte skulle skada. Men det har gjort mkt stor skillnad. Det levs idag i ett fungerande förhållande och med glädje o lindriga symptom.


Jag har ADHD bla o det har varit många års trixande med olika medicineringar för att hitta balans mellan mående/ biverkningar o jag kan säga idag att det har varit värt det för nu har jag en mix av mediciner som funkar *pepparpeppar* perfekt bl.a. Litium o Ssri mediciner mfl Jag tycker att du ska ta en diskussion med din kp el behandlande läkare o berätta hur du mår o känner det o att ni tillsammans ser över vad som funkar just för dig. Det finns hjälp att få !


Jag blev diagnostiserad bipolär (ospecificerad typ) för snart 11 år sedan, fick diagnosen ADHD (-kombinerad typ) för ca 3 år sedan, tillsammans med en drös andra diagnoser, de flesta direkt relaterade till ovanstående. Fick ovärdelig hjälp i form av samtalsterapi, kbt, medicinering, stöd och information från affektivt centrum (bipolärmottagning) i många år innan jag skrevs över till psykiatrisk mottagning för adhd för ca 2 år sedan, efter att medicinering och terapi gjort att min bipolaritet legat latent i nära nog 5 år och ADHD var ett större funktionshinder för mig.
Nu får jag ingen hjälp alls, har hamnat helt mellan alla stolar och har ingenstans att vända mig efter att inkompetent och okunnig vårdpersonal, då framförallt läkare, mixtrat och ändrat min medicinering utan att lyssna på mig och mina erfarenheter eller kontakta tidigare vårdgivare. "Omstrukturering" i vården har resulterat i ingen struktur alls, och "specialister" har resulterat i ingen kommunikation mellan mottagningar.
Jag anser mig otroligt lyckligt lottad; Jag har en otrolig självinsikt och analyserar mitt beteende per automatik nästan hela min vakna tid och har därmed lärt mig att förutse episoder och undvika utlösande faktorer, jag motarbetar mig själv och mina impulser och tankar med hjälp av taktik jag fått lära mig både med proffessionell hjälp och genom att läsa så mycket som möjligt om min och andras liknande problematik, men framförallt genom att kartlägga och analysera mitt eget beteende utom-, innan-, under- och efter maniska och depressiva episoder.
Jag vet, det låter tungt, skittråkigt och skitjobbigt, och det är det, men jag har barn, även han med Npf-problematik, och därmed inte råd att låta mig falla hit och dit. Min egen lycka är oväsentlig och stark är allt jag försöker vara. Därmed inte sagt att jag är olycklig! Heaven and hell, och jämna plågor däremellan, är det som gör oss starkare än alla andra, även om det kan kännas som att vi är de svagare, de som inte hanterar livet lika bra som alla andra. Det är för att våra liv ÄR svårare än andras, vi måste kämpa tusen gånger hårdare än alla andra, och om/när vi bara får chansen så är vi de som står på toppen av vad vi än tagit oss för. Vi faller även längre och landar hårdare, det måste vi leva med, vi bara MÅSTE det, och vi KAN det.
Våra diagnoser är kroniska, de går inte att bota, bara behandla och hantera från dag till dag. Många hittar positiva aspekter med sin ADHD, själv har jag inte upptäckt några värt besväret - ännu! - men det är ju olika från person till person hur vi hanterar det dagliga med allt det extra vi har.
Angående det bipolära är det viktigaste jag någonsin insett att byta tanken "det kommer alltid tillbaka" till "det går ALLTID över", att byta ut den ständiga rädslan för "snart" mot vad jag hoppas och vill "efteråt". Min pappa, som aldrig blev diagnostiserad och därmed aldrig fick någon hjälp, skrev i sitt avskedsbrev att "mörkret kommer ju alltid tillbaka" oavsett hur han levde, för han fick aldrig chansen att förstå hur det låg till.  Min mormor däremot, som spenderade större delen av sitt liv fastspänd på anstalten Ulleråker som "manodepressiv", fick uppleva hur kunskapen växte och hur hon plötsligt fick veta att hon hade en sjukdom, inte en sjuk personlighet, och plötsligt fanns det ett liv för henne med, för det går ALLTID ÖVER, det är episoder, och däremellan finns det liv!
Innan jag fick barn brydde jag mig inte om att söka hjälp och hade aldrig hört talas om bipolär sjukdom, då hanterade jag problemen själv, jag självmedicinerade och jag skadade mig själv på sätt som knappt går att förstå, jag hade ingen respekt för vare sig mig själv eller andra, för varken liv eller död, ingen som helst förståelse för varför allt var som det var och absolut inte en tanke på att det kunde vara på något annat sätt, att det gick att göra någonting åt. Men så fort jag fick diagnosen fick jag även insikten att Aha! Det är en grej! Det finns andra som jag! Det finns kunskap och forskning och hjälp! Det går att leva trots allt!
Jag har inga gymnasiebetyg eftersom jag led av sådan socialfobi att jag under andra året inte lämnade min lägenhet på 9 månader, det var då jag insåg att jag kan antingen dö här eller kasta mig handlöst ut i livet, det finns inget att förlora, och det var skrämmande som värsta mardrömmen men mardrömmar hade jag ju hemma också. En gång när jag gick till vårdcentralen för halsfluss, tror jag var typ 19 år, var det en doktor som tittade lite närmre och såg lite mer, och jag fick recept på Zoloft (som var ganska nytt och utan konkurrens), och jag tar det än idag, 16 år senare. Jag har provat många olika mediciner genom åren men sertralin mot depression, lamictal som stämningsstabiliserande (mot "topparna"), elvanse för ADHD och seroquel (typ quetapinin, eller vad det heter...) vid behov , typ vid psykotiska problem som hallucinationer, röster, social paranoia, sån skit (samt mot "kronisk insomni-narkolepsi med psykotisk co-morbiditet, "vaken-mardrömmar", men det är ju en annan härlig diagnos...), och Xanor vid akut behov.
Vet att många har hjälpts mycket av lithium, min mormor t.ex mådde och fungerade som allra bäst på lithium, jag tog själv lithium i ca 3 år men biverkningarna jag fick var inte värt det, men så har jag ju en hel del andra problem också... Diskutera om möjligt med läkare om kanske centralstimulerande kan vara någonting som hjälper dig med ADHD, jag fick själv kämpa så in i helvete för att få till en cocktail som passar för just mig, det finns ju så många olika preparat och alla fungerar vi olika.
Jag är en sån där jävla optimist, jag har alltid levt på hoppet om att en gång vilja leva, och nu vill jag det! Och det är ju en himla tur eftersom jag nu måste det, jag har ju en son med kombinerad problematik som bara jag förstår! Jag har även tack vare (japp, tack vare!) honom kommit att träffa många andra barn med olika sorters problematik som jag känner att jag förstår mig på och kan hjälpa, om än aldrig så lite så ändå alltid något, och jag vet ju -och förhoppningsvis du också- vilken enorm skillnad bara pyttelite förståelse kan göra för en liten människa!
Jag kom just ur en episod av hypomani, den andra på bara 6 månader, direkt orsakade av en inkompetent läkares felaktiga behandling (IVO-anmälan är gjord, med hjälp av boendestöd och personligt ombud), jag shoppade kläder för hela hyran, klippte ärmarna av alla mina tröjor, lägenheten är ett slagfält och jag har ätit allt jag hade i skåpen, gått upp 9 kilo. MEN: jag bad om hjälp från boendestöd, gav mig själv utegångsförbud, stängde av sociala medier, sa som det var till jobbet och de närmast mig. Och jag känner mig svag, dålig, okapabel, som en barnunge, samtidigt som jag säger Håll käften! till mig själv och låter mig istället känna att jag klarade det! Igen! Jag har inte skadat mig själv, inte gjort bort mig, inte förstört något av äkta värde, inte förstört relationer. Jag har tillochmed returnerat kläderna och tramset jag köpte (en linbana!?), förutom ett par tröjor, behöver ju något med ärmar...
Jag klarade det igen, för jag är så jävla stark, särskilt när jag känner mig svag, och det är så det är för oss; Vi är så jävla starka, och allra starkast är vi när vi känner oss svaga och värdelösa, och vi MÅSTE veta det, även om våra dumma hjärnor säger precis tvärtom. Min son fick diagnosen autism när han var tre år gammal, ADHD och ångestsyndrom när han var sju, och har inte alls ärvt min optimism, han har en livssyn mörkare än Ior, och på frågan "när blir livet bättre?" har jag efter 4 år av bullshit slutat svara "snart", jag säger som det är: Det blir inte bättre, DU blir bättre. Det blir lättare för att DU blir starkare, det blir vackrare för att DU har sett fulare.
Hårt, jag vet, men jag kan inte polera en bajskorv till att lukta gott. Det blir ljusare när ögonen vänjer sig vid mörkret, vi ser ett mörker som en normal människa inte visste fanns, och därför ser vi bättre.
Rätt hjälp är A och O och alla bokstäver däremellan, jag får inte rätt hjälp just nu, jag har tappats bort, men oavsett vad som händer runtomkring oss så har vi sett tusen gånger värre inom oss och livet är lätt som en snöflinga jämfört med vad vi bär på. Därför ska vi fortsätta kämpa, eller åtminståne tjata, tills vi med rätt hjälp hittar det som funkar för just var och en av oss.
Och snälla, SNÄLLA, om du självskadar: Det gör dig varken svag eller dum eller ful eller värdelös eller vadhelst du själv eller andra säger. Det är ett sätt att hantera en smärta ingen ska behöva känna, ett självskadebeteende är aldrig ett tecken på svaghet, men det är ett tecken på att du inte får den hjälp och det stöd du behöver, inte för att du klarar mindre än andra, men för att du bär på mer!
Shhiiiit vad mycket jag skrev nu, dags att säga godnatt. Om du har frågor, eller föralldel svar, hör av dig här

Annons
Annons
Annons