Forum Psykiatri


Att vara Ångest

Inom mig brinner en smärtsam eld. Och explosioner. Alla känslor fräter söner mig. Ett själsligt konstant krig som generar fruktansvärd traumatik och känslor som är outhärdigt obehagliga. Jag försöker härda ut. Jag räknar sekunder. Dagen passerar. Jag överlevde. Veckan passerar. Mitt mål är alltid en hållhake som ligger längre fram. Ett hopp om lugn. Det är kanske det där jävla hoppet som är den värsta förbannelsen. Hur ska man få den sista gnistan att slockna när det är som värst? När alla broar är brända och man på allvar är övertygad om att man kommer dö av sig själv. Hur skonar man sig från hoppet som alltid vill försöka mer? För lugnet kommer aldrig. Tumultet inuti finns alltid kvar. Det går inte att fly ifrån sig själv. Så länge min exixstens finn så finns traumatiken. Allt obehag. All negativitet och all ångest. Allt i ett enda kaos av obehag. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag kan inte fokusera. Jag vänder och vrider för att komma loss, men det finns ingenstans att fly. Jag måste alltid vara med mig själv. Vara mig själv. Och det finns för mycket av mig. Jag kan inte andas. Det gör så ont. Överallt och ingenstans. Allt är en enda onska. Utanpå och inuti. Hur skyddar jag mig? Allt det där inom mig. Så länge jag finns så finns det också. Jag hatar det. Jag hatar allt det där fruktansvärda obehaget som plågar mig varje dag. Och jag försöker att tänka på det som jag borde tänka på. Sådant som de friska tänker på. Men det går inte. För det kommer helt fel saker ivägen. Och jag känner hur kniven hugger. Och jag känner hur mina axlar spänns. Och jag kämpar för att återvända till nuet. Och för en stund kommer jag dit, men det är bara tillfälligt. För helvetet drar mig neråt, mot min egen djupaste svarta botten. Det är obehagligt. Allt. I mitt huvud är det så. Och den som kommer i min närhet smittas. Därför blir de rädda. Jag förstår dem.

hej Jag känner igen ditt "helvete". Jag blev kompis med min ängest, jag visste ju inget annat. För mig heter lösningen Lyrica. Den gjorde underverk. Den dagliga plågan försvann. Fantastiskt! Stort lycka till!


Herregud, vad vackert du skriver. Jag känner igen mig så väl. Så fruktansvärt, plågsamt väl. Du uttrycker varenda liten känsla som besitter mig, då även jag har ångest. Jag hoppas att du kommer över ångesten (som enligt mig, är den värsta känslan man kan känna). Jag kämpar på för fullt med min men det räcker inte riktigt hela vägen fram, trots medicinering. Jag tänker på dig!


Hej! Tack för era svar. När livet är en berg och dalbana är det jobbigt när man är på väg rakt ner i avgrunden. Jag försöker trots allt utan medicin. Kämpa på och tänk att alla dagar inte är de värsta. filisa, jättroligt att höra att du kunde bli hjälpt mha medicinering.

Annons
Annons
Annons