Forum Psykiatri


Att leva eller inte leva? Det är frågan?

Hej! Behöver hjälp! Orkar snart inte mer...

Det är så att jag har varit har varit kroniskt deprimerad, haft tvångstankar och självmordstankar mm.. så länge jag kan minnas...

Har haft en tuff uppväxt då min far var alkoholist (beroendesjukdom) och odiagnostiserad bipolär. Misstänker att jag har ärvt dessa. Beroendesjukdom vet jag att jag har och har lärt mig att jag fångat upp det av pappas beteende då det alltid har varit där sen barnsben och det är det enda jag kan känns det som, ibland.

Jag och min mor lämnade han när jag var tio och han återhämtade sig aldrig efter det.

Till exempel så söp han hårt en period och slutade tvärt vilket ledde till att han gick in i dilerium tremens och det slutade med att han eldade upp barndomshemmet...

Det var ett exempel av MÅNGA! Något annat som tog väldigt hårt var att han var stupfull på min student. Han hade inte tänkt ens komma utan min faster drog dit honom.

Nu är han avliden. Han dog av alkoholismen. Jag fick inte ta farväl då jag bodde i Spanien när han gick bort...

Under största delen av min uppväxt blev jag, i princip, dagligen utsatt för mobbing i alla dess former då jag var den långa, tjocka killen. Klåpord, hot, trakaserier, våld, utpressning, ja, you name it! Så har jag blivit utsatt för det!...

Det har lett till att jag har isolerat mig i mina tankar och dessa har blivit tvångstankar som jag inte kan hantera... Det är som att jag har en mörk sida av mig som gör mig både intesserad och rädd på samma gång (svårt att förklara). Till exempel så ville jag, när jag gick i 9:an, skaffa vapen (vilket som tur väl inte gick) och skjuta ihjäl alla och sedan ta mitt eget liv... Det låter hemskt! Jag vet! Det är tyvärr så det blir när man håller inne ca. ett decennie av hat och vrede utan att ventilera/agera på detta...

Detta ledde så småningom till att jag vid 18 års ålder började experimentera med droger. Dem gav mig tillfällig lindring men i det långa loppet har det bara gjort saker värre, mycket värre...

Många personer i min närhet har dött dem senaste åren. En vän tog självmord, en överdos, en av lunginflammation, min farfar & 2 farbröder och 1 faster dog av cancer...

Allt detta har gjort att jag inte kunnat bearbeta sorg och trauma då jag dissocierar till saker = förtränger trauman mm. (lärde mig det av en psykoterapeut)...

För ett par år sedan fick jag vattenplaning med bilen och voltade ca. 5 varv i 90km/h och klarade mig, mirakulöst, utan skador! Nu i efterhand önskar jag att det hade tagit slut där...

Det som får mig att må allra sämst är att jag vet hur samhället fungerar, tyvärr... Isoleringen har gjort att jag har läst artiklar, studerat och hobby-forskat kring samhället och dem som har den "egentliga makten" i världen idag. Resultatet av detta är inte roligt! Vårat samhälle är uppbygt kring "pengar"(korrekt term är valuta. Äkta pengar är till 100% baserade på guld och silver = tappar inte värde över tid vilket det INTE är idag. Det vi har idag kallas FIAT-Valuta), korruption och girighet.

"Pengar" styr världen och dem som kontrollerar pengarna har mest makt, punkt! Politik är bara fasadspel för att hålla massorna lugna.

Det vill säga att vi egentligen bara är slavar i ett system som ca 1 % av världens befolking har nytta av i längden...
Nog om det... Mår illa när jag tänker på det...

Så allt detta är = kaos i mitt huvud! Jag vet inte vad jag ska göra!?...

Ska jag bara bita ihop och gå in i bubblan och slava? Eller ska jag bara säga nej tack, jag vill inte, och sluta här?...

Jag skiter i pengar! Det är inte pengar som gör en lycklig och "rik" utan det är villkorslös kärlek, Fri kreativitet och utrymme att hitta något man brinner för, en passion!
Detta är mycket svårt att komma över och speciellt i min situation känns det nästintill omöjligt...
Var nära med kärleken en gång för ca 5 år sedan. Umgicks med en tjej som jag hade kännt i ett par år och hade inte
"raggat" på henne utan var bara mig själv.
Hon var underbar och kände i all fiber i kroppen att "this is it!" och precis när jag hade samlat mod att berätta för henne så flyttade hon långt bort...
(Då hade jag precis tränat bort ca 50 kg, vägde 168 kg som max, och det låga självförtroendet från den tiden fanns kvar. Kroppen ändrades men sinnet blev kvar. Vilket ledde till att det tog lång tid att visa känslor och förklara hur jag känner!)
Det knäckte mig totalt och ledde mig djupare ner i depression, svårare tvångstankar, och tyngre droger mm...
Till denna dag kan jag känna henne nära mig och ser henne i massa olika situationer, platser och saker.
Detta gör att jag känner mig galen! Varför kan jag inte gå vidare?! Eller försöker universum säga till mig att jag ska skriva till henne hur jag känner?! Känns dock taskigt att lägga något så stort på henne nu då hon har pojkvän och bor som sagt långt bort!...

Min mor och min syster är den största och egentligen den enda anledningen till att jag fortfarande lever...

Vill inte såra mamma mer då hon har gått igenom en massa hemskheter i sin uppväxt. Att se sin son dö innan henne tror/vet jag skulle ta kål på henne. Vilket jag absolut inte vill då jag älskar henne!

Dilemmat är att: Ska jag leva för andra när jag inte vill va mig själv?...

Är jag dömd till evigt lidande eller finns det någon lösning?!

Kan tillägga att jag har innan ätit Escitalopram regelbundet i ett år och känner absolut ingen skillnad nu när jag inte går på dem längre!(ekonomiska skäl = en annan lång historia).

De senaste veckorna har jag tänkt på att spränga mig själv offentligt (bara jag ska som dö! = är inte terrorist! och vet inte hur man får tag på delarna..) Som ett bra sätt att visa för regeringen hur jag känner samt få stopp på tankarna en gång för alla på ett snabbt sätt!).

Har även ett ständigt tryck i bröstet samt att andningen känns tyngre och inte naturlig utan måste fokusera på att andas..
ingen aning vad det beror på men är sjukt jobbigt och gör saken bara värre!...

Har ingen motivation till något längre. Jag vill leva men samtidigt inte!..
Vad ska jag göra?! SNÄLLA hjälp/visa vägen för en "vilsen, brusten och sorgsen själ"!...

Tack på förhand!

/N.

Annons
Annons
Annons