Forum Psykiatri


Ångest

Tänkte se om man kunde samla ihop lite personer som känner för att berätta om sina egna erfarenheter utav ångest av olika slag. Frågor jag är intresserad utav är om och hur ni har blivit bättre? Vilken behandlig/behandlingar ni provat och vilka som ni tycker fungerat bäst? Jag själv har GAD, generaliserad ångest, som grundar sig mycket i hypokondri, sedan har jag väldigt ofta panikattacker. Går i KBT och blev för ca. 3½ vecka sedan insatt på Fluoxetin Orifarm.

Hej Jag har ångest/panikattacker som kommit ac trauma och blev värre av stress. Jag har provat cipramil/citalopram och kbt. Jag mår ganska bra för tillfället men måste lära mig att stressa mindre. Det är inte så lätt när man har stressigt arbete. Hälsningar Nenne


Tack för svar! Hoppas du hittar en livsstil och ett jobb där du kan ta det lite lugnare! Jag själv går igång väldigt mycket också på stress. Hoppas på att kunna bryta detta beteende. Ska åter igen till KBT:n idag, så hoppas på att jag får med mig lite användbart därifrån! Hoppas du får en fin fredag!


Hej, jag har haft alla möjliga ångestproblem. Sömnsvårigheter, självmordstankar, social fobi, depression, panikattacker, koncentrationssvårigheter m.m Blev också diagnostiserad för GAD en gång i tiden. Ett tag trodde dem jag hade ADHD och då fick jag behandling för det. Jag har haft mycket stressproblematik också, och gått i olika grupper för det och haft öronakupunktur och ljusterapi. Ett tag fick jag samtalsterapi med hypnos och symboldrama. Har provat KBT och DBT. Sedan har jag ätit fler mediciner än jag kan minnas namnet på. Nu känner jag mig frisk sedan ungefär 2 år tillbaka! Pluggar heltid och är utsatt för mycket stress, men det går bra ändå. Ångesten är inte lika grav längre utan helt hanterbar (även om den finns där ibland) Jag äter inga mediciner förutom en halv sömntablett vid behov. De behandlingar som var bäst för mig var de i grupp och öronakupunkturen, men sådant är ju så väldigt individuellt.. Hoppas medicin och KBT fungerar för dig annars finns det TONVIS med alternativ så tappa inte modet :)


Hej Too-ticki! tråkigt att höra om vilken problematik du behövt uppleva, men skönt att du nu är mycket bättre! Jag tror medicinen börjat hjälpa mig endel nu, då jag sluppit panikattacker de senaste tre dygnen. Väldigt skönt! Jag tycker att KBT inte ger mig speciellt mycket, utan mer att jag sitter och hör på saker jag redan vet.. Har kollat runt och fastnat för endel "alternativmedicinska" saker, bla. akupunktur i olika former! Kanske vore något att prova för min del! Har ändå gett KBT en chans i ett år nu, gått varannan vecka. Kanske dags för något nytt! Hade du något speciellt som du vet utlöste din ångest? Återkommande tankar om samma sak? Mvh! :)


Too-tickiHej, jag har haft alla möjliga ångestproblem. Sömnsvårigheter, självmordstankar, social fobi, depression, panikattacker, koncentrationssvårigheter m.m Blev också diagnostiserad för GAD en gång i tiden. Ett tag trodde dem jag hade ADHD och då fick jag behandling för det. Jag har haft mycket stressproblematik också, och gått i olika grupper för det och haft öronakupunktur och ljusterapi. Ett tag fick jag samtalsterapi med hypnos och symboldrama. Har provat KBT och DBT. Sedan har jag ätit fler mediciner än jag kan minnas namnet på. Nu känner jag mig frisk sedan ungefär 2 år tillbaka! Pluggar heltid och är utsatt för mycket stress, men det går bra ändå. Ångesten är inte lika grav längre utan helt hanterbar (även om den finns där ibland) Jag äter inga mediciner förutom en halv sömntablett vid behov. De behandlingar som var bäst för mig var de i grupp och öronakupunkturen, men sådant är ju så väldigt individuellt.. Hoppas medicin och KBT fungerar för dig annars finns det TONVIS med alternativ så tappa inte modet :) Jag är jätteglad för din skull, för all jobbighet du haft psykiskt och blivit hjälpt. :) Själv så kämpar jag på med allt. Hjälpen med alternativa metoder borde lyftas upp mer inom landstinget. Det är så jättedyrt !!! Det är ju för många att välja att köpa mat eller få alternativ behandling, tyvärr :( . mvh.


rsToo-tickiHej, jag har haft alla möjliga ångestproblem. Sömnsvårigheter, självmordstankar, social fobi, depression, panikattacker, koncentrationssvårigheter m.m Blev också diagnostiserad för GAD en gång i tiden. Ett tag trodde dem jag hade ADHD och då fick jag behandling för det. Jag har haft mycket stressproblematik också, och gått i olika grupper för det och haft öronakupunktur och ljusterapi. Ett tag fick jag samtalsterapi med hypnos och symboldrama. Har provat KBT och DBT. Sedan har jag ätit fler mediciner än jag kan minnas namnet på. Nu känner jag mig frisk sedan ungefär 2 år tillbaka! Pluggar heltid och är utsatt för mycket stress, men det går bra ändå. Ångesten är inte lika grav längre utan helt hanterbar (även om den finns där ibland) Jag äter inga mediciner förutom en halv sömntablett vid behov. De behandlingar som var bäst för mig var de i grupp och öronakupunkturen, men sådant är ju så väldigt individuellt.. Hoppas medicin och KBT fungerar för dig annars finns det TONVIS med alternativ så tappa inte modet :) Jag är jätteglad för din skull, för all jobbighet du haft psykiskt och blivit hjälpt. :) Själv så kämpar jag på med allt. Hjälpen med alternativa metoder borde lyftas upp mer inom landstinget. Det är så jättedyrt !!! Det är ju för många att välja att köpa mat eller få alternativ behandling, tyvärr :( . mvh. Ja, det är ju himla individuellt vad som hjälper människor, KBT är ju det vanligaste, men det behöver inte betyda att det fungerar på alla. Jag fick min alternativa behandlingar via landstinget, för mig blev det bara upp till högkostnadstaket. Men detta var ett par år sedan och den nya sjukvårdspolitiken tillåter nog inga ekonomiska utsvävningar annat än till det som är beprövat, även om det skulle hjälpa människor. Speciellt so utlöste min ångest? Ja det var lite olika under alla dessa år. Ofta var det ett enda ältande efter alla sociala möten "sa jag något dumt?" Vad menade han/hon med det?" os.v. Men också rädsla för att vara galen och och att inte klara av saker och ting. Mitt självkänsla var i bott så mycket av mina depressiva reaktioner kom nog därifrån med. Härligt att höra att du sluppit panikattacker! Tycker du ska ta upp med din terapeut att du är intresserad av andra sätt att behandla din problematik. Kanske finns det alldeles nya metoder i ditt landsting som man inte ens hört talas om! :) Lycka till med allt!


Hej! Tack för initiativet att ta upp den här tråden. Jag har haft oro och ångest sedan tonåren ( är idag 42) och bland det svåraste har varit att jag ofta känt mig så ensam, trots att det sägs vara så vanligt att lida av ångest. Jag har hittills inte hittat någon grupp/forum där jag verkligen känt mig hemma och där jag känt att folk har förstått min problematik. Kanske har jag varit blind och döv? :)...men det är så jag känner. Det verkar som om många med generaliserad ångest lider i det tysta? Bra att vi bryter tystnaden här. Personligen upplever jag att stödja varandra är bland de bästa vi kan göra för att hantera och lindra ångest. Jag har verkligen provat på många olika behandlingar och självhjälpsmetoder genom åren! Först jobbade jag mycket med avspänning eftersom jag upplevde att oron framförallt gjorde mig krampaktigt spänd i framförallt mage och underliv (det är ett symptom som har följt med mig under hela mitt vuxna liv). Senare började jag gå i samtalsterapi, först psykoanalytisk (2 år) och senare KBT i några kortare vändor. I samband med den psykoanalytiska terapin så började jag också äta medicin. Jag var mycket motvillig till medicin då och tyckte att jag borde kunna klara mig utan det, men min psykolog, som också var läkare, insisterade och eftersom jag mådde rätt risigt(spänd och deppig) så tyckte jag att det var bäst att prova i alla fall. Då åt jag Fluoxetin. Fick en del biverkningar till att börja med, främst förhöjd ångest och sexuella biverkningar, men biverkningarna minskade efter en tid. Jag kände också en höjning av stämningsläget vilket var positivt. Ångesten upplevde jag dock inte att medicinen påverkade, ibland tyckte jag snarare att jag fick mer oro och ångest. Jag har dock inte haft panikattacker (mer än en gång när jag stressat mkt) utan min ångest är av mer generellt slag. Jag åt Fluoxetin under de två åren jag gick i psykoanalytisk terapi. Minns inte varför jag slutade sen, men jag och psykologen tyckte väl att jag mådde bättre. Fast efter ett tag kom ångesten och deppigheten tillbaka, Det bästa med terapin var att jag lärde känna mig själv bättre, bl a att jag förstod att jag var bisexuell, att jag hade en längtan efter en man. Det förändrade mitt liv på många sätt men gjorde inte att jag blev av med min ångest, som jag nog hoppades. :) Överhuvudtaget har inte samtalsterapi givit någon bestående förändring av min benägenhet att få ångest. Men jag tror det hänger mycket på vilken typ av problematik man har, hur man tar till sig behandlingen och inte minst hur mycket man integrerar det i sitt vardagsliv. Själv har jag inte funnit de terapeuter jag mött vara särskilt övertygande, t ex har de i saknat egen erfarenhet av att lida av efterhängsen ångest. Men det har ändå varit skönt att prata med dem, att ha deras stöd i tillvaron. Medicin har jag ätit från och till under tio års tid. Först Fluoxetin sedan Cipramil, Citalopram och nu på senaste åren Cipralex (Escitalopram). Alla de är olika SSRI-preparat. De har fungerat liknande för mig. Höjer stämningsläget, tar mig ur depression, men gör mig inte kvitt min ångest. Jag är dock tacksam för att medicinerna finns, speciellt när det är som mörkast. På sista året har jag kompletterat SSRI med lite Mirtazapin på kvällen vilket fått mig att sova bättre. Min erfarenhet av medicin är dock att det lindrar men inte botar eller läker. De gånger jag slutat har symptomen kommit tillbaka efter ett halvår ungefär, inte sällan ännu kraftigare än tidigare. Låter inte så uppmuntrande, va!? Det finns dock något som jag tycker har hjälpt mig och det är olika former av medveten närvaro (Mindfulness). Enligt min erfarenhet byggs ångest till stor del på av rädsla för vad som komma skall och när jag ögonblick för ögonblick kopplar tillbaka till nuet bryter jag spiralen av stigande ångest. Jag har också funnit det väldigt lätt att "snöa in" på ångesten och inte se och tänka på något annat än bara ångest. Där tycker jag att medveten närvaro har hjälpt mig, att komma ur min "bubbla". Att också se det vackra i tillvaron och att inte kämpa emot det som är. Pratar gärna mer om detta, eller något annat, om någon är intresserad, men nu har jag skrivit så långt att jag tror det är bäst att sluta för den här gången. :)


Hej, trevligt att läsa om dina upplevelser, även fast dom kanske inte alltid var jättepossitiva. Jag känner precis som dig, att jag är väldigt ensam. Tydligen ska så många som var femte person (enligt många olika statistiker) någon gång i livet lida av okontrollerbar ångest. Men ändå. Man känner sig väldigt ensam. Den här "bubblan" du beskriver är PRECIS så som jag känner. Jag är väldigt fast i min ångest och kan ofta inte tänka på annat. Min depression har blivit väldigt mycket bättre utan min medicin, men som du säger så gör den inte mycket åt ångesten. Mina panikattacker har nästan försvunnit, vilket är oerhört skönt, men den generella ångesten finns som vanligt där och gnager hela tiden tyvärr. Tankesättet kanske har lite med mognad att göra också? Jag är bara 23 år, så kanske kan lära mig att hantera mina katastroftankar bättre med åren eller vad tror ni?


PasalacquaHej, trevligt att läsa om dina upplevelser, även fast dom kanske inte alltid var jättepossitiva. Jag känner precis som dig, att jag är väldigt ensam. Tydligen ska så många som var femte person (enligt många olika statistiker) någon gång i livet lida av okontrollerbar ångest. Men ändå. Man känner sig väldigt ensam. Den här "bubblan" du beskriver är PRECIS så som jag känner. Jag är väldigt fast i min ångest och kan ofta inte tänka på annat. Min depression har blivit väldigt mycket bättre utan min medicin, men som du säger så gör den inte mycket åt ångesten. Mina panikattacker har nästan försvunnit, vilket är oerhört skönt, men den generella ångesten finns som vanligt där och gnager hela tiden tyvärr. Tankesättet kanske har lite med mognad att göra också? Jag är bara 23 år, så kanske kan lära mig att hantera mina katastroftankar bättre med åren eller vad tror ni? "Min depression har blivit väldigt mycket bättre UTAV (inte utan) min medicin" ska det självklart stå..

Annons
Annons
Annons