Specifika fobier

Specifik fobi definieras som en starkt överdriven och irrationell rädsla för objekt eller situationer. Då den drabbade utsätts för det fruktade leder det i stort sett alltid till omedelbar rädsla, som kan gå över i en så kallad panikattack.


Uppdaterad den: 2005-11-02

Annons

 

Det som väcker rädslan kan vara:

  • Levande varelser (som spindlar, getingar och hundar)
  • Naturföreteelser (som höjder och vatten)
  • Blod/sprutor/skador (som åsynen av blod och injektioner)
  • Specifika situationer (som hissar, flygresor och trånga utrymmen)
  • Andra former (som situationer som kan leda till höga ljud, kvävning eller sjukdom)

Hur vanligt är specifik fobi?

Man brukar säga att 7-15 procent av befolkningen utvecklar en specifik fobi någon gång under livet. Förekomsten varierar för olika undergrupper av fobier. Även den genomsnittliga debutåldern varierar mellan de olika undergrupperna, från cirka 7 år för djurfobiker till cirka 22 år för flygfobiker. Fler kvinnor än män utvecklar fobier mot levande varelser, naturföreteelser och för specifika situationer. Kvinnor står där för 75-90 procent av de drabbade. Vid fobier mot blod/sprutor/skador är motsvarande siffra 55-70 procent.

Annons
Annons

Varför utvecklas specifik fobi?

Biologiska förklaringsmodeller Man har hittat tecken på till synes nedärvda rädslor hos många djurarter, till exempel duckar ankor då de ser något som liknar en hök. Många djurarter spelar även döda vid faror.

Det är lättare att utveckla rädslor för sådant som tidigare har varit en fara för människor, såsom insekter och höga höjder. Ett tydligt bevis för arvets betydelse är att det är vanligt med till exempel spindelfobi men inte fobi mot sådant som till exempel vapen och miljöhot. Studier har visat att genetiska faktorer är mest dominanta gällande specifika fobier mot levande djur. De genetiska faktorerna kan dock inte ensamma förklara fobier.

Inlärningsteori Man kan lära sig att bli rädd för något. Om man till exempel får en stöt då man öppnar en bildörr kan man bli lite nervös och rädd nästa gång man ska öppna dörren. Även en fobi kan, helt eller delvis, vara inlärd. När man har blivit rädd för något börjar man ofta undvika detta. Undvikandet vidmakthåller rädslan, dels för att man genom undvikandet känner sig lättad och dels för att man inte får tillfälle att märka att det var ofarligt.

Annons
Annons

Ofta kan man se att rädslor lärs in indirekt genom att man ser hur andra beter sig, som när ett barn ser hur rädda föräldrarna blir då de ser en orm. Ytterligare ett sätt att lära sig en rädsla kan vara genom regler, som att "gå inte in i skogen, det finns så många farliga ormar där!".

Vanliga symptom

Den drabbade får olika ångestsymptom. Ångestsymptom är normala och grundläggande varningssystem som i alla tider hjälpt människan att undvika och fly ifrån farliga situationer. Om symptomen kommer i vardagliga situationer som egentligen inte är farliga, utan "bara" upplevs som skrämmande, kan reaktionerna leda till stort lidande.

Symptomen kan delas upp i fysiologiska, beteendemässiga, tankemässiga och känslomässiga:

  • Fysiologiska: ökad puls, svett, darrning, ökad andning, spändhet, illamående, andnöd osv.
  • Beteendemässiga: till exempel att undvika eller dra sig undan (fly) från det obehagliga.
  • Tankemässiga: "Jag dör", "Spindeln kommer hoppa på mig", "Jag kommer att ramla" och så vidare.
  • Känslomässiga: till exempel rädsla, pinsamhet, ilska.

Efter hand kan besvären bli mycket handikappande då den drabbade inte "bara" undviker det fruktade utan även det som man förknippar med det, till exempel högt gräs eftersom det kan finnas ormar där. Detta kan leda till att den drabbade undviker vissa ställen, att vara ute eller att semestra och så vidare.

Hur ställer läkaren/psykologen diagnosen?

Diagnosen ställs utifrån specifika kriterier. Den drabbade ska bland annat inse att rädslan antingen är överdriven eller orimlig och uthärdar det obehagliga under intensiv ångest eller undviker det helt.

För att diagnos skall ställas krävs dessutom att problematiken orsakar ett påtagligt lidande eller i betydande grad stör vardagliga rutiner och aktiviteter. Bland barn ska problemet ha varat minst ett halvår.

Diagnosen ställs ofta med hjälp av intervju men även direkta observationer kan komma ifråga. Det finns även ett flertal utvärderade frågeformulär.

Vad kan man själv göra?

Försök att i så liten grad som möjligt undvika det obehagliga. Försök att istället gradvis närma dig det otäcka.

Hur behandlas specifik fobi?

Kognitiv beteendeterapi (KBT) eller beteendeterapi (BT) är de behandlingsformer som visat sig uppnå bäst resultat. Sammanfattningsvis består behandlingen dels av exponering och dels av att förändra de tankar som väcks av det fobiska. Exponering (att utsätta sig för det obehagliga) ska ske upprepade gånger, stegvis och under lång tid. Det är viktigt att först göra en klar analys av problemet så att behandlingen kan riktas in mot det relevanta.

Olika former av antidepressiva och ångestdämpande läkemedel kan hjälpa mot panikattacker om dessa kommer vid fobin, men man bör undvika beroendeframkallande behandling. Psykofarmaka verkar dock inte kunna ge långsiktig hjälp vid fobier. Medicinsk behandling ska inte användas samtidigt med KBT- eller BT-behandling.

Källor:

American Psychiatric Association. (översatt av Herlofson, J. och Landqvist, M.) (1995). Mini-D IV Diagnostiska kriterier enligt DSM-IV. Pilgrim Press.

Barlow, D. H. (1993). Clinical Handbook of Psychological Disorders Second Edition. New York: The Guilford Press.

Egidius, H. (1994). Natur och kulturs Psykologi lexikon. Stockholm: Natur och kultur.

Hawton, K., Salkovskis, P. M., Kirk, J., och Clark, D. M. (1995). Cognitive Behaviour Therapy for Psychiatric Problems A Practical Guide. Oxford: Oxford University Press.

Hellström, K. (1996). Brief Cognitive Behavioral Treatment in Specific Phobias. Acta Universitatis Upsaliensis. Comprehensive Summaries of Uppsala Dissertations from the Faculty of Medicine 587.


Annons
Annons