Beteendestörningar hos barn

Beteendestörningar är ett upprepat och varaktigt mönster av socialt oacceptabelt, aggressivt eller utmanande uppförande.

Uppdaterad den: 2012-12-22
Publicerad av: Mats Halldin, ST-läkare i allmänmedicin och medicine doktor, medicinsk chef, Netdoktor

Annons

Vad är beteendestörningar?

För att uppförandet ska anses vara en beteendestörning måste det ha pågått under mer än sex månader. Uppförandet måste tydligt bryta mot sociala förväntningar och normer i förhållande till åldern. Detta kan visa sig på flera olika sätt. Barnet är ofta väldigt envist, irritabelt och bråkigt.

Det är också vanligt att barnet slåss, ljuger, stjäl och skolkar. Barn med en sådan störning har ett negativt beteende som uttrycks genom aggressivitet, trotsighet och mobbning. En beteendestörning skiljer sig från vanligt busande och upproriskhet under ungdomsåren, genom att den är mer allvarlig. I särskilt allvarliga fall kan det även vara tal om skadegörelse eller grov skadegörelse, våld mot djur och människor, inbrott eller rån, anläggning av bränder samt narkotikamissbruk.

Ungefär fem procent av alla barn har en beteendestörning och det är fyra gånger fler pojkar än flickor som drabbas. Beteendestörning förekommer oftare i städer än på landet och är vanligare i lägre sociala klasser. Tillståndet är lika vanligt i alla åldrar, men blir ofta mer uppenbart och allvarligt hos ungdomar.

Annons
Annons

Orsak

Skälet till att vissa barn utvecklar en beteendestörning antas vara en kombination av medfödda faktorer och uppväxtmiljö. Det räknas som en riskfaktor om barnet är hyperaktivt, har ett svårt temperament, har inlärnings- eller skolproblem, är deprimerat, har dålig självkänsla eller svaga sociala färdigheter. I det sistnämnda ligger särskilt en tendens att misstolka andras handlingar som fientliga.

Även förhållanden i familjen kan ha betydelse för att utveckla en sådan här störning. Exempel på sådana förhållanden är föräldrarnas psykiska hälsa, kriminalitet och alkoholmissbruk. Barnet kan även påverkas om det är konflikter föräldrarna emellan och brist på värme och stabilitet i hemmet. Samma sak gäller om barnet antingen får en mycket sträng eller en inkonsekvent uppfostran.

Hur diagnostiseras tillståndet?

Läkaren tar grundligt del av barnets sjukdomshistoria och använder helst flera källor. Läkaren lägger vikt vid barnets utveckling och hur barnet fungerar i förhållande till andra. Diagnosen ställs med utgångspunkt från sjukdomsberättelsen och samtal med och undersökningar av barnet.

Annons
Annons

Det kan även vara lämpligt att göra vidare tester hos en specialist. Det handlar då om undersökningar av olika funktioner och färdigheter som intelligenstest, neurologiska undersökningar då man bland annat testar reflexer och kraft i armar och ben, känsel och ögonrörelser, samt andra tester som kan visa om det finns en omogenhet i nervsystemet. Det kan även vara aktuellt med en specialpedagogisk undersökning av barnet.

Vid en eventuell psykologisk/psykiatrisk värdering läggs vikt vid förmågan att leva sig in i andras situation, tillit, ansvarskänsla för sina egna handlingar, förmåga att uppleva skuld och förhållandet till jämnåriga. Andra moment vid bedömningen är humör, självkänsla, impulskontroll, förföljelsetankar och missbruk av alkohol/narkotika.

Hur behandlas tillståndet?

Syftet med behandlingen är att främja barnets normala utveckling och förhindra vidare utveckling bort från samhällets normer och regler. Behandlingen påbörjas så tidigt som möjligt för att den ska ge bästa möjliga effekt och det är önskvärt att behandlingen sker i barnets egen miljö. När det gäller läkemedelsbehandling är det osäkert vilken effekt den har.

Det kan också vara aktuellt med familjebehandling, där man hjälper föräldrarna att hantera egna problem, så att de kan ta hand om barnet bättre. De får även råd om uppfostran och om hur de kan få bättre kontakt med sitt barn.

Det finns också sociala stödåtgärder som avlastningssystem och stödkontakter. Om det handlar om allvarliga fall av bristande omsorg placeras barnet i fosterhem.

Institutionsbehandling används bara i allvarliga fall, då behandlingen kräver metoder som inte är möjliga att begagna sig av utanför en institution, och ska maximalt vara i ett år. Detta gäller problem med gränssättning och särskilt om det föreligger självmordsriskeller fara för självskada. Behandling på institution kan också användas när annan behandling inte har lett framåt eller om personen har en allvarlig sjukdom förutom symtom på beteendestörning.

Prognos

Barn med allvarliga beteendestörningar drabbas ofta av psykiatriska besvär som vuxna. För en god prognos är det viktigt att lägga vikt vid det som barnet är bra på, att etablera ett bra nätverk runt barnet och att se till att barnet har bra kontakt med minst en stabil vuxen person. Förmågan till kontakt med människor i allmänhet är också viktig.


Annons
Annons
Annons