Hej! Jag är en tjej på 21 år och har en dotter på 4 mån. När jag var 16-17 dog min morfar, samtidigt som jag var i ett förhållande som var mycket stillasittande och mycket godisätande osv. Min morfars bortgång tog hårt på mig och förhållandet jag var i hjälpte mig inte direkt. Nästan exakt ett år därpå dog en lärare till mig, han var också en av de bästa människor jag mött. Detta var ej heller kul. Mellan de två händelserna mådde jag mkt dåligt, jag tyckte att alla gamla såg döda ut (jag såg min morfar då han var död, öppen kista) och fick panikångest varje gång. jag tyckte mig se att alla människor var döda (fast de levde), att alla ansikten bara var just. tomma ansikten med hål för mun ögon och näsa. Jag har läst att om man inte skaffar hjälp när man mår dåligt så är det stor sannolikhet att det kommer tillbaka. Kan det stämma?Igår grät jag hejdlöst mot min sambos axlar, det gjorde så ont i mig. Jag tror att jag skulle må mkt bättre av att träna mer och regelbundet och fick slappna av ibland. Det kan ju vara för att jag inte får så mkt tid över till mig själv just nu, men eftersom jag fått såna anfall innan bebin så. fast det har oftast varit på hösten, (då läraren dog) så det kan vara för att jag tänkt på det. Men vad tror du? Skulle vara skönt att slippa oroa sig varje gång man blir ledsen om det inte är någon fara. Ledsen kan ju vem som helst bli. Tacksam för svar frågan nedkortad av utrymmesskäl (reds anmärkning)
Kloka frågor som många ställer sig i samma situation som Du nu befinner Dig i. Det Du berättar verkar på mig som helt naturliga reaktioner på det som hänt tidigare och som händer nu och som vi alla upplever då och då. De är inte tecken på tex en depressionssjukdom. Det är "ingen fara" utan en del av vårt dagliga liv.
Gör det som känns bra för att få en god livskvalitet. Många mår bra av fysisk aktivitet. Kanske avslappning/sjukgymnastik skulle kännas skönt. Att få en liten bebis i familjen innebär ju också att tillvaron förändras på många sätt och det är ju helt naturligt. Oroa Dig inte i onödan!
Vänliga hälsningar Jan Wålinder professor emeritus, psykiater.
