Hej. Jag har haft det lite jobbigt under det senaste året och börjar känna att jag tappar greppet lite och vill gärna få råd i hur jag bör söka hjälp. Jag är 31 och och bor med min man och våra 3 barn. Han har två barn med sig sedan tidigare och hans yngsta son drabbades av en hjärntumör förra hösten. Komplikationerna har varit många och långa och han kommer inte bli frisk från sin sjukdom, men heller inte dö. Han har inget närminne och ser nästan inget, dessutom har han många depressionsanfall där han slår sig själv mycket. Den äldre sonen har haft det jobbigt i många år och är mycket utåtagerande och känner sig utanför i och med att mycket energi går åt till den yngre sonen. Pojkarnas mamma har valt att lämna pojkarna till oss och flytta till annan ort 22 mil härifrån. Dessutom har vi en gemensam dotter som är två och och verkar har drabbats av hårsjukdomen Alopecia, dvs totalt håravfall. Jag känner att bara jag skriver om detta håller jag på att börja gråta. Vårt förhållande är på väg utför för vi är så trötta och jag har svårt att träffa andra människor som har barn för de verkar ha det så lätt och glatt. Jag känner att jag börjar isolera mig och är ganska otrevlig många gånger här hemma. Jag är i vanliga fall väldigt glad, social och utåtriktad och känner inte igen mig alls nu. Därför behöver jag råd om vad jag ska göra eller vart jag ska vända mig för jag har ingen tidigare erfarenhet av psykologer. Föräldrarna har blivit erbjudna psykologhjälp, men eftersom jag är inte är biologisk släkt så "räknas" jag inte riktigt. Mycket tacksam för svar om detta.
Det var en tragisk situation Du och Din man befinner Er i. Om vi börjar med alla de sjukdomar och humörförändringar i familjen är det i sig väldigt svåra saker, men inte något man direkt kan ”bota” med mediciner eller samtal etc. Det ser ju ut som det gör.
Vad man däremot kan hjälpa till med är bearbetande och strukturerande stödsamtal, och någon att dela sina sorger med. Om vi börjar med sonen, som Ni ej har gemensamt, han som haft en hjärntumör, brukar de flesta kuratorer som bli inblandade i sådant erbjuda den ”nya” föräldern samtalsstöd. Jag tycker Ni kan upp den frågan igen.
Sedan vet jag inte om han (sonen) har egen kontakt med barnpsykiatrin. Där brukar man också ha möjlighet till samtalsstöd för föräldrarna. Att den äldre sonen har det jobbigt verkar helt förståeligt med tanke på omgivningen. Där skulle stödsamtal inom barnpsykiatrin vara en framkomlig väg.
När det sedan gäller Er gemensamma dotter är det stödsamtal med kurator på hudkliniken som brukar finnas på de flesta kliniker. Det finns också på många ställen kuratorer inom primärvården.
När vi seden kommer till Er gemensamma situation finns det i varje kommun familjerådgivare (nummer i telefonkatalogen). Några samtal med dem skulle vara bra. Dels för att utröna Ert gemensamma förhållningssätt, och hur Ni reagerar på allt detta visavi varandra. Dels för att utröna om Er situation lett till att man måste söka egen kontakt inom vuxenpsykiatrin. Familjerådgivare brukar vara en alldeles utmärkt plattform att börja med.
Med vänliga hälsningar Anders Berntsson chefsöverläkare, psykiater.
