Hej. Jag är en 21 snart 22 årig tjej som studerar, väger 58 kg, 162 cm. Jag började plugga i en annan stad för 2 år sedan. Jag har alltid undrat om det jag känner är normalt eller inte. Det är så att jag har länge varit otroligt rädd för döden. Jag känner mig aldrig lycklig fast jag har många skäl till att vara det. Jag finner ingen mening med livet för att döden finns. Mina tankar är alltid kring rädslan för sorg. Jag vet att dagen kommer då jag kommer få att uppleva mina föräldrars bortgång och ju äldre dom blir desto mer panikkänslor börjar jag få. Jag börjar spekulera i hur många år dom har kvar och så vidare. Jag är rädd för att inte hinna ge dom allt de önskat sig ( de växte upp fattigt). Därför tror jag också att jag känner stress för min karriär efter studierna. Jag skulle aldrig överleva om någon jag håller kär skulle gå bort. Bara att få ner det här skriftligt gör att tårar bara rinner ohämmat. Sorg är något jag är otroligt rädd för, det går inte att beskriva ångesten jag får när jag förstår att det är oundvikligt. Jag kan inte njuta av den tiden jag har idag av mina nära på grund av att det enda jag tänker på är de kommer att gå bort snart och hela den grejen tar över. Varför är det så här? Jag har ganska nyligen fått reda på att min pappa lider av en psykisk sjukdom. Han lider av paranoia och depression men idag tar han medicin. Allt det här hände när jag varit liten men familjen skyddade mig för att jag var yngst. Jag har vetat det innerst inne men har aldrig trott att det var en riktig sjukdom utan att han hade dåliga dagar. Jag fick reda på i somras då han fick en personlighetsförändring, att han verkligen var sjuk, diagnostiserad och allt. När han är dålig känner han sig ofta förföljd och uttittad och jag kommer ihåg från när jag var lite då han va riktigt dålig att han trodde världen skulle gå under och tog skydd under vardagsrumsbordet. Han trodde det var världen mot honom. Efter det som hände i somras har jag svårt för pappa. Jag älskar honom men kan inte ta mig till att ge honom en kram som förut. Jag vet att hans sjukdom ” inte är han” men jag har svårt att omställa mig till det. Min äldsta syster har också varit deprimerad och tog tabletter ett tag Nu har jag fått höra att sjukdomen pappa har kan vara ärftligt. Jag vet inte men jag tänkte att jag skriver om det så att du kanske kommer på varför jag är såhär. det kanske inte är en depression? Jag har länge funderat på att prata med någon men har aldrig vågat. Jag vill bara veta om oron jag känner är tecken på att jag bara är känslig eller om det är ngt annat? Vill inte må så här.
Du beskriver på ett mycket fint sätt tankar som Du delar med många människor inte minst unga personer med hela livet framför sig. Rädsla för döden finns nog hos alla men känns mest i unga år. Det är inte onormalt eller sjukligt men är självfallet plågsamt. Din pappas sjukdom förstärker säkert Din oro och ängslan. En viss ärftlighet finns för de flesta psykiska sjukdomar. Det betyder emellertid inte att tex barn till en sjuk förälder alltid kommer att drabbas. Förutom ett arv behövs som regel andra, yttre faktorer för att sjukdomen skall komma till uttryck. Jag tycker därför inte att Du skall oroa Dig på denna punkt. Det Du skriver ger inte intryck av att Du har en depression men Du blir på ett begripligt sätt ledsen och nedstämd av alla tankar på döden och dess konskvenser. Vad Du behöver nu är en klok psykolog/medmänniska som kan hjälpa Dig att hantera Dina tankar och Din oro. En psykiatrisk specialistmottagning där Du bor kan säkert ge Dig tips vart Du skall vända Dig.
Vänliga hälsningar Jan Wålinder, professor, psykiater.
