Fråga: Väntar på att det ska ta slut

Jag vet att det är fel att överväga självmord men efter närmare 30 år av olust och apati känns det nu som enda utvägen. Egentligen vet jag nog inte själv vad jag vill med det här brevet. Jag har tappat tron att det någonsin ska bli bättre och något tillstånd att få slippa det här torde jag knappast få heller. Dessutom tar det emot att behöva ta upp andras tid med något som jag egentligen borde ha kunnat lösa själv. Med mina utförsgåvor borde jag ha ett väl så bra liv som någon annan, känns det som. Men livet följer nog inga givna regler. Under de senaste 25 åren har jag regelbundet uppsökt hälsovården med 4-5 års mellanrum och klagat. Jag har träffat läkare på hälsovårdscentralen, kuratorer, psykologer, överläkare, vårdare för samtal och ätit olika sorters ”lyckopiller”. Kortvarigt kanske det blivit bättre ibland men till slut så hamnar man i samma läge att man bara vill slippa ifrån allting. Många morbida tankar kommer och går. När man kommer upp i åren är det ju inte så ovanligt att folk går bort omkring en och fast man egentligen borde sörja avundas jag dem istället. Själv har jag den stora ”lyckan” att vara kärnfrisk. Man kunde ju tro att efter en så långvarig depression skulle kroppen få nog och reagera med sjukdom men icke. Ibland kan till och med galna förhoppningar om till exempel cancer flyga genom skallen. I och för sig är jag ofta trött på dagarna trots en god natts sömn men det beror nog mest på en massiv olust. Minne och tankeförmåga blir också sämre men det kanske är naturliga åldersförändringar. När självmord tas upp kommer ju argumentet att depression alltid går att kurera fram. Men jag måste säga att jag tvivlar på det. Jag tycker att jag har gjort det jag kan för att få hjälp. Men jag har insett att mitt problem knappast kan lösas av sjukvården genom piller eller liknande, lösningen torde ligga på ett annat plan. Men vilket det är, det har jag ingen aning om. Jag kan ju se hos andra människor att det finns en glädje och lycka med livet men det är saker som inte verkar vara för mig. Helt fel att tänka så förstås, men det är så det är. Nästa kloka eller kanske förnumstiga uttryck som kommer fram är ju att det aldrig är för sent att ändra sitt liv. Och visst finns det många som lyckats med det. Men jag tror inte ens att jag vill det. Det mesta känns bara så otroligt jobbigt så jag tvivlar att jag skulle trivas med något annat heller. Sen har man väl efter så lång tids vantrivsel inte precis bäddat för sig heller med jobb, bostad, familj och dylikt heller. Den ekonomiska tryggheten finns inte alls där, till exempel. Bara att följa ”normala” människors pensionsdiskussioner är faktiskt riktigt komiskt. De planerar för ett liv i ”lyx” efter pensioneringen medan jag vet att jag har i princip ingenting. Och självmord är ju inte precis ett så bra alternativ heller. För egen del skulle jag gärna göra det men det känns omöjligt att utsätta min familj och omgivning för det. När en ”vanlig” dödsolycka kan bli ett oöverstigligt stigma, vad ska då ett självmord få för följder? Så, jag sitter i rävsaxen. Ju längre man trampar vidare i det här tillståndet känns det mer och mer som om galenskapen lurar bakom hörnet. Och det blir svårare och svårare att försöka leva ett normalt liv och göra det som förväntas av en. Barnsligt, förstås, att tro att livet bara ska komma till mig och göra allt bra. Men när jag har försökt själv att leva har jag egentligen bara blivit avvisad så till slut ger man upp.Något enkelt svar på det här finns förstås inte heller. Jag tycker jag har uttömt de möjligheter som sjukvården har att ge men det kanske finns ett ”Columbi ägg” någonstans till och med för mina problem. Med vänlig hälsning och förhoppning om svar Man, 49 år, 189 cm, 86 kg.