Fråga doktorn

Fråga   Psykiatri

Väntar på att det ska ta slut...

Jag vet att det är fel att överväga självmord men efter närmare 30 år av olust och apati känns det nu som enda utvägen. Egentligen vet jag nog inte själv vad jag vill med det här brevet. Jag har tappat tron att det någonsin ska bli bättre och något tillstånd att få slippa det här torde jag knappast få heller. Dessutom tar det emot att behöva ta upp andras tid med något som jag egentligen borde ha kunnat lösa själv. Med mina utförsgåvor borde jag ha ett väl så bra liv som någon annan, känns det som. Men livet följer nog inga givna regler. Under de senaste 25 åren har jag regelbundet uppsökt hälsovården med 4-5 års mellanrum och klagat. Jag har träffat läkare på hälsovårdscentralen, kuratorer, psykologer, överläkare, vårdare för samtal och ätit olika sorters ”lyckopiller”. Kortvarigt kanske det blivit bättre ibland men till slut så hamnar man i samma läge att man bara vill slippa ifrån allting. Många morbida tankar kommer och går. När man kommer upp i åren är det ju inte så ovanligt att folk går bort omkring en och fast man egentligen borde sörja avundas jag dem istället. Själv har jag den stora ”lyckan” att vara kärnfrisk. Man kunde ju tro att efter en så långvarig depression skulle kroppen få nog och reagera med sjukdom men icke. Ibland kan till och med galna förhoppningar om till exempel cancer flyga genom skallen. I och för sig är jag ofta trött på dagarna trots en god natts sömn men det beror nog mest på en massiv olust. Minne och tankeförmåga blir också sämre men det kanske är naturliga åldersförändringar. När självmord tas upp kommer ju argumentet att depression alltid går att kurera fram. Men jag måste säga att jag tvivlar på det. Jag tycker att jag har gjort det jag kan för att få hjälp. Men jag har insett att mitt problem knappast kan lösas av sjukvården genom piller eller liknande, lösningen torde ligga på ett annat plan. Men vilket det är, det har jag ingen aning om. Jag kan ju se hos andra människor att det finns en glädje och lycka med livet men det är saker som inte verkar vara för mig. Helt fel att tänka så förstås, men det är så det är. Nästa kloka eller kanske förnumstiga uttryck som kommer fram är ju att det aldrig är för sent att ändra sitt liv. Och visst finns det många som lyckats med det. Men jag tror inte ens att jag vill det. Det mesta känns bara så otroligt jobbigt så jag tvivlar att jag skulle trivas med något annat heller. Sen har man väl efter så lång tids vantrivsel inte precis bäddat för sig heller med jobb, bostad, familj och dylikt heller. Den ekonomiska tryggheten finns inte alls där, till exempel. Bara att följa ”normala” människors pensionsdiskussioner är faktiskt riktigt komiskt. De planerar för ett liv i ”lyx” efter pensioneringen medan jag vet att jag har i princip ingenting. Och självmord är ju inte precis ett så bra alternativ heller. För egen del skulle jag gärna göra det men det känns omöjligt att utsätta min familj och omgivning för det. När en ”vanlig” dödsolycka kan bli ett oöverstigligt stigma, vad ska då ett självmord få för följder? Så, jag sitter i rävsaxen. Ju längre man trampar vidare i det här tillståndet känns det mer och mer som om galenskapen lurar bakom hörnet. Och det blir svårare och svårare att försöka leva ett normalt liv och göra det som förväntas av en. Barnsligt, förstås, att tro att livet bara ska komma till mig och göra allt bra. Men när jag har försökt själv att leva har jag egentligen bara blivit avvisad så till slut ger man upp.Något enkelt svar på det här finns förstås inte heller. Jag tycker jag har uttömt de möjligheter som sjukvården har att ge men det kanske finns ett ”Columbi ägg” någonstans till och med för mina problem. Med vänlig hälsning och förhoppning om svar Man, 49 år, 189 cm, 86 kg.

Svar:

Bästa "Man 49 år",
Ditt brev beskriver en svår situation där du tampats med de riktigt stora frågorna under mycket lång tid. Finns det någon anledning att finnas till överhuvudtaget? Du delar din situation med ganska många och är alltså inte ensam om ditt problem, även om det förmodligen inte framstår så för dig. Det är magstarkt att tro att jag skulle kunna få dig på andra tankar bara genom några rader i detta forum. Ändå vill jag nog hävda att det utifrån den begränsade informationen i ditt brev finns hopp. Det du behöver är dock hjälp inom den specialicerade psykiatrin, du hör definitivt hemma där och inte på en vårdcentral eller i en kortare samtalskontakt med någon kurator någonstans (utan att på något sätt förrringa deras kompetens). Du ska utredas ordentligt och ha en systematisk och förmodligen långvarig behandling på en Psykiatrisk Öppenvårdsmottagning. Får de dina problem klart för sig finns det mycket de kan erbjuda dig för att lindra, göra livet drägligt och kanske på sikt meningsfullt för dig. Det finns hopp.

Hälsningar Jan Davilén, Överläkare, Psykiatriker

Besvarade frågor under chatten

Fråga Besvarad
Biverkningar av mediciner mot depression

2011-08-10 | 14:07

av Jan Wålinder

Känner ett lätt tryck över bröstet.

2011-07-30 | 00:22

av Anders Clarberg

Medicinering vid långsam metabolisering

2011-08-10 | 01:01

av Anders Berntsson

Byte av läkemedel mot depression

2011-07-14 | 12:40

av Jan Wålinder

Panikångest och depression

2011-07-21 | 15:45

av Anders Berntsson

Risk för fosterskador av cymbalta mot depression

2011-05-27 | 09:06

av Anders Berntsson

Hur länge ska jag äta Citalopram? Vill ha medicinen hela livet ut

2011-06-15 | 15:48

av Jan Wålinder

Familj i kris - sonen har depression

2011-05-13 | 08:26

av Anonym användare

Risk för fosterskador?

2011-05-27 | 09:04

av Anders Berntsson

Anonym diagnos?

2011-04-14 | 16:03

av Anders Berntsson

Minskad stress vid depression?

2011-04-26 | 16:44

av Jan Wålinder

Yr och konstig av Citalopram

2011-03-8 | 10:06

av Anders Berntsson

Må sämre vid tillfrisknande?

2011-02-28 | 10:52

av Jan Wålinder

Hur länge kan man äta Sertralin? Planerar att bli gravid

2011-02-17 | 13:41

av Anders Berntsson

psykisk störning

2011-01-5 | 17:08

av Jan Wålinder


Annons
Annons
Annons
Annons