Till att börja med kan jag ju säga att jag inte är säker på om det här är rätt ställe att ställa den här frågan på. Men nu efter några år känner jag mig tvungen att prata med någon. Allt började, vad jag minns när jag var 12 år gammal. Jag var deprimerad, det gick inte en endaste dag då jag inte tänkte på självmord. Och än idag undrar jag varför jag mår dåligt. Dessa saker och tankar fortsatte tills jag gick ut grundskolan. Sedan förändrades tankebanorna till något annat. Jag var inte längre deprimerad varje dag, utan mitt liv gick i berg och dalbana. På morgonen vaknade jag lycklig, och slutade såklart genom ångest och tårar. Så håller det ännu på. Vad borde jag göra i min situation, för ibland känns det som om jag lider av någon psykisk sjukdom. Det skulle underlätta om det fanns ett svar på min gåta jag burit på i ungefär 5 år. Men varje gång jag tänkt tanken att ta kontakt med en psykolog har jag kommit fram till att det finns ungdomar som mår ännu sämre än jag, de har en orsak till det. Alkoholist föräldrar, våldtäkter, misshandel osv. Jag har aldrig vågat prata med någon, bara mina vänner om mina känslor till det här med depression och ångest. En gång gjorde jag ett försök med mamma, men hon förstod inte. Ingen förstår hur jag upplever alla dessa saker. Förra året tänkte jag faktiskt ta kontakt med en psykolog, jag mådde så himla dåligt då. Jag minns en natt, den värsta natten i mitt liv. Jag låg i min säng och grät. Jag grät så mina ögon värkte, det gjorde ont där långt innom mig någonstans. När mina tårar tystnat tänkte jag på att jag måste sova, så jag släckte min lampa. Men då fick jag en fruktansvärd känsla, panik blandat med ångest. Det kändes som om någon höll på att kväva mig, ja jag fick ingen luft när mörkret föll i rummet. Jag började storgråta igen och snappa efter andan. Allt blev bättre när jag fick tillbaka ljuset. Sen somnade jag äntligen. Nästa natt samma sak, men lite lindrigare. (frågan nedkortad pga utrymmesskäl, reds anmärkning)
Tack för Din fråga.
Den lyder: "vad är det jag har?". Efter Ditt brev är det inte så klart att man kan svara på vad det är Du har, ens om det är något som Du har. Det sista stycket låter som en ganska karakteristisk panikattack. Det är vanligt och fullständigt ofarligt. Dock ofta väldigt ångestskapande. Kommer symtomen på panikattacker tillbaka, kan Du söka Din husläkare för råd. Din andra berättelse är mer svårtydbar. Att träffa en psykolog är aldrig fel, så det kanske är det bästa vägen att börja försöka förstå de problem man eventuellt har.
Vänliga hälsningar Anders Berntsson chefsöverläkare, psykiater.
