Jag har gjort tre självmordsförsök under de tre senaste höstarna. Jag har fått hjälp med olika mediciner, och från juni har jag Anafranil och Lamictal. Jag tyckte från början av medicineringen fungerade bra, då jag kunde sluta grubbla, älta och dödstankarna inte längre ockuperade mitt liv. Men medicinerna har mycket biverkningar. Jag har hjärtklappning, huvudvärk, kryp i händer och fötter, stor viktuppgång och tappar ibland ord, så jag låter helt förvirrad mm. Dessutom börjar det nu åter kännas meningslöst att leva.Jag vill inte ta mer av medicinen då den ändå inte hjälper, men vågar inte berätta det för läkare och samtalskontakt, då jag tror att de försökt med allt för mig redan och inte har fler förslag hur jag ska må bättre. Jag ägnar nästan all vaken tid åt att grubbla över hur jag "säkert" ska sluta andas och sluta livet. Jag har tre barn, delad vårdnad varannan vecka och skulle så gärna vilja vara piggare och gladare de veckor barnen är hos mig. Hur ska jag avsluta medicineringen och ändå fungera när barnen är här? Fungerar det att bara sluta äta tabletterna tvärt, eller hur ska jag trappa ner? Vad kommer att hända med min kropp och hjärna när jag slutar? Försvinner biverkningarna eller blir jag ännu mer "förvirrad"? Till sist en samvetsfråga Vad tänker egentligen en psykiatriker eller psykolog generellt om en patient som kommer tillbaka år in och år ut? När talar man om för patienten att man provat allt och att livet kommer att se ut som det gör nu? Håller man masken även om man vet att det är på just det sättet? Kan man tala om sanningen för sin patienT?
Tack för Din fråga.
När det gäller antidepressiva mediciner kan man sluta tvärt, men oftast är det bra med en uttrappningsperiod. Det kan vara allt mellan två veckor och några månader. Man skall dock aldrig sluta ta sina mediciner utan att ha pratat med sin läkare. Med tanke på det Du skriver i Ditt brev kanske man också skall prova andra farmakologiska varianter för att försöka hjälpa Dig, parallellt med en samtalsbehandling. Biverkningar som beror på medicinerna försvinner på några veckor, efter att man avslutat medicineringen.
När det gäller Din samvetsfråga är det nog så för de flesta psykiater och psykologer att man aldrig "ger upp" försöken att hjälpa Dig att må bättre. Det kan ibland vara så att man byter den famakologiska strategin, det kan också ibland vara så att man ifrågasätter den diagnos man tidigare trott att patienten lider av. Ibland kan det vara så att de besvär en människa har, inte beror på saker man kan behandla med farmaka, och då är det minst lika viktigt att berätta det. Som Du skriver kan "livet" komma att fortsätta se ut som det gör nu, och det är riktigt att vi kan aldrig kan medicinera bort det som händer i livet, och är livet självt. Vi kan dock försöka hjälpa till så gott vi kan, så att man har de bästa förutsättningarna att klara av det som händer en i livet som exempelvis utveckling och resultat av sociala händelser och situationer.
Vänliga hälsningar
Anders Berntsson
Chefsöverläkare, psykiater.
