Jag är en 20årig kvinna som är 165cm lång och väger ca.55kg.Hösten och vintern 2004 och en bit in i början av 2005 hade jag en svår depression som sakta försvann bl.a med hjälp av terapi. Jag har sedan 16-årsåldern väldigt lätt att få ångest i form av oros-tankar och panik.Detta är fortfarande lika stort problem,men jag har börjat se det som en del av mig och mitt tänkande.Går fortfarande i terapi. Bara 1-2ggr i mån. När jag hade depression forstod jag inte det förrän efteråt,när jag blivit "frisk".Min mamma har också först nu förstått att jag hade det(hon har sagt det).Hon såg alla dom fysiska symptomen såsom att jag var inåtvänd, tyst, aggressiv, minskade i vikt, hade "stenansikte". Jag tappade nästan hälften av håret och fick ingen mens då heller.Kan det ha varit för att jag mådde så dåligt?Jag minns det som en fruktansvärd tid hur jag kände,tänkte och upplevde hela min omgivning och verklighet.Har alltid haft lätt för att bli sårad och vara väldigt djup och inåtvänd. Men sen jag var deprimerad så är jag så rädd för att bli det igen. Jag tycker också att jag är och känner mig annorlunda efter depressionen. Jag skrattar inte alls lika ofta som innan jag blev "sjuk"(det där stenansiktet har jag väldigt ofta), har blivit markant mer osocial och inåtvänd, vill aldrig mer festa, rodnar mycket lättare,tror att folk tänker elaka saker om mig,jag tänker att mina jämnåriga har lyckats mycket bättre i sina liv än jag, jag gråter oerhört lätt om något sorgligt är på TV och jag får dåligt samvete för minsta lilla. Alla dessa känslor och tankar har förstärkts hos mig enormt efter depressionen. Det är som om den satt djupa spår i mig. Kan det vara så att det fortfarande finns kvar av depressionen i mig?Eller är det såhär för dom flesta som en gång har blivit deprimerade? Jag känner mig halvt personlighets-förändrad, och inte på ett positivt sätt.
Många personer som upplevt en depression beskriver känslorna efteråt ungefär som Du gör. Ibland har det att göra med att man minns depressionsperioden som mycket svår och har svårt att komma över minnena. Ibland kan det emellertid vara så att depressionsepisoden inte läkt ut helt och hållet och att det finns rester av depessionen kvar. Detta är vanligare än man tror. En kombination av läkemedel och samtal med en förståndig psykolog brukar ge ett gott resultat. Diskutera med den specialist i psykiatri
som finns i området där Du bor för att hitta rätt modell för att komma vidare.
Vänliga hälsningar Jan Wålinder professor, psykiater.
