Det känns som jag aldrig kommer på fötter, när jobbiga saker händer stänger jag av och efter ett tag hinner sorgen ifatt mig. Vissa dagar har jag knappt energi att göra något, andra dagar kan jag jobbiga nästan hur länge som helst. Jag äter tryptizol med låg dos och det fungerar rätt bra men jag vågar inte sluta med medicinen. Jag klarar av att arbeta självständigt, klarar att vara bland mycket folk igen, klarar att vara helt ensam kunde inte det förut fick panik. Är detta en livslång sjukdom, jag är 47 årig kvinna med 2 barn och är gift. Men glädjen vill inte infinna sig riktigt.
Vissa sk egentliga depressioner kan bli livslånga och kräver därför mycket lång behandlingstid, ofta livslång.. Det låter ju som du fått en bra livskvalitet men inte kommit riktigt på fötter. Något fattas. Du äter en liten tryptizoldos. Kanske för låg? En bestämning av tryptizolhalten i blod kan ge besked om dosen behöver justeras. Allt talar för att du inte skall sluta medicinera. Jämför med en diabetespatient där insulindosen kan behöva ändras under åren. Sedan kan det givetvis finnas psykologiska/sociala faktorer som lägger hinder i vägen för att du skall få må alldeles bra. Mitt råd är att du tar upp de här frågorna med din läkare. Dels behovet av att se över tryptizoldoseringen, dels att kanske koppla in en klok psykolog.
Vänliga hälsningar
Jan Wålinder
Professor emeritus, psykiater.
