Är en 27-årig tjej. Går på antidepressiva sedan 2003 och tycker att sort (Efexor) och dos (225 mg/dag)verkar fungera ok. Förlorade en nära anhörig i höstas och sörjer mycket. Tror mig skilja på depressionen och den "normala" sorgen. Känner att jag medicinerar mot depressionen som vanligt men att den "normala" sorgen ska få hanteras "normalt". Jag känner hur som helst att jag inte klarar denna sorg särskilt bra.
Nu har jag börjat haspla ur mig sånt jag tänker och har sagt till terapeuter förut och "vet att man inte ska säga" till personer i min omgivning. Och sen ångrar. Känns som att jag behöver få prata om döden och min relation till den? Går inte i terapi alls nu. Vill på senare tid mest sova men tar mig i regel upp till sånt jag måste. Vet inte vad jag ska göra nu. Vill inte öka medicineringen. Vill ju få sänka den nån gång... Tack på förhand.
Tack för Din fråga.
Ditt resonemang verkar mycket vettigt. Det kan dock íbland vara svårt att se vad som är depression, och vad som är "normalt" sorgearbete. I den situation Du beskriver Dig vara, vore det kanske bra med några samtal hos, förslagsvis, en kurator inom primärvården? De är oftast mycket bra att samtala med kring de problem Du skriver om. De kan sedan också, i förekommande fall, slussa Dig vidare, om det visar sig vara mer rent depressiva besvär.
Vänliga hälsningar
Anders Berntsson
Chefsöverläkare, psykiater.
