Fråga doktorn

Fråga   Psykiatri

Behandlingen bryter ned mig...

Jag är 26 år. Jag sökte för psykiska besvär för ca tre-fyra månader sedan. Jag blev skickad till en öppenpsykiatrisk mottagning och träffar nu psykolog varje vecka och har tät kontakt med läkare angående medicinering. Jag upplevde att jag inte kunde koncentrera mig på något annat än enkelt praktiskt, brydde mig inte om att ändra på mitt liv, fick lätt ångest över småsaker, orkade inte göra något roligt och hade ingenting till övers för arbetet alls. Livet gick att bara "leva ut" i den situationen men hade ingen ljus framtid och jag orkade inte ändra på något längre. Jag tyckte inte att jag blivit någon eller blivit bra på något jag ville ha. När vi började rota i mitt liv kändes det som om allt bara blev sämre, vilket säkert är helt normalt. Jag insåg att jag haft mer eller mindre samma besvär i över fem års tid och aldrig förstått att det inte bör kännas så och att en hel del av ångesten har varit med mig nästan sedan barnsben. Jag har fått mängder av olika tabletter, sömnhjälp, lugnande, ångestdämpande och har ätit två sorters antidepressiva. Jag gav dem en hyfsad chans enligt läkaren men de förstörde sexlivet och jag tyckte inte att det var värt det då eftersom det var en sak som fungerade så bra och jag tyckte att det var viktigt för mig. Läkaren höll med om att jag kanske borde sluta då. Jag når inte fram och det tar för mycket på krafterna med samtalen. Jag har verkligen bara fått mer problem och andra nya i form av aggressivitet, tankar på utväg genom döden och förtvivlan men eftersom jag känt mig så så länge kan jag inte reagera på ett mer akut "deprimerat" sätt. Jag är uppriktig och tydlig när jag berättar. Ibland blir jag så arg på situationen och på världen att jag inte vet om jag kan kontrollera mig längre snart. Jag tas på allvar, men det leder verkligen ingen vart. Jag försöker beskriva allt men det blir bara ältande av samma sak. Jag har även jättedåligt samvete över att jag kanske inte skall ha hjälp och bara tar plats. Jag blir ofta ledsen till tårar när jag hör om andras problem, både för att jag själv känner likadant men för att det inte går ut över min vardag på samma dramatiska sätt och jag känner att det då inte fungerar för mig att göra något åt det här på det här sättet. Jätteskyldig och lat känner jag mig. Jag känner mig mycket ensam med problemet även om jag försöker berätta för folk. Bör jag föreslå för vårdgivarna att ge mig alternativ behandling på något sätt? Skall de få utvärdera den saken själva? Skall man fortsätta testa runt med mediciner och bara vara i dimman utan att veta vad målet är? Jag vet att vården inte har mer tid än den jag får nu. Jag vet att sådant här tar tid men det blir ju inte ens lite bättre eller känns ett dugg meningsfullt. Jag känner bara att det här tär och tar tid och jag har den inte. Jag vill bara bort. Att röra i det har varit så förvirrande och jobbigt att jag nästan glömt vad jag sökte för även om jag kan sätta ord på det som jag gjort ovan.

Svar:

Det var tråkigt att läsa om hur Du har haft det när Du kom till vården. Det verkar ha blivit missförstånd på olika nivåer.

Det första man kan kommentera är Din medicinering. Det verkar som Du har provat det mesta, och då kanske man måste ställa sig frågan om det verkligen är mediciner som kommer att hjälpa Dig. Det vanligaste är att man blir bäst hjälpt med en kombination av samtal och mediciner, men det gäller ju inte alla.

Du skriver att Du mår sämre av att ”rota i mitt liv”. Det finns olika typer av psykologiska samtal, och olika strategier passar olika människor. Jag tror det är viktigt att Du berättar för Din psykolog att Du inte mår bra av Era samtal.

Det finns många andra strategier att ta till, och med en förstående och insiktsfull psykolog kan man justera samtalstekniken alternativt erbjuda någon annan terapeut. Det finns hjälp för alla.

Du skriver också om att Du ibland tycker att Du ”inte skall ha hjälp och bara tar plats”. Det här är tyvärr en ganska vanlig tanke, men är det någon gång i livet man verkligen är värd hjälp så är de väl när man mår dåligt. Det är vi i psykiatrin och vården som förhoppningsvis ger Dig hjälp, och vi ser till att alla som behöver får hjälp. Du tar aldrig någon annans plats!

Vänliga hälsningar Anders Berntsson chefsöverläkare, psykiater.

Besvarade frågor under chatten

Fråga Besvarad
Biverkningar av mediciner mot depression

2011-08-10 | 14:07

av Jan Wålinder

Känner ett lätt tryck över bröstet.

2011-07-30 | 00:22

av Anders Clarberg

Medicinering vid långsam metabolisering

2011-08-10 | 01:01

av Anders Berntsson

Byte av läkemedel mot depression

2011-07-14 | 12:40

av Jan Wålinder

Panikångest och depression

2011-07-21 | 15:45

av Anders Berntsson

Risk för fosterskador av cymbalta mot depression

2011-05-27 | 09:06

av Anders Berntsson

Hur länge ska jag äta Citalopram? Vill ha medicinen hela livet ut

2011-06-15 | 15:48

av Jan Wålinder

Familj i kris - sonen har depression

2011-05-13 | 08:26

av Anonym användare

Risk för fosterskador?

2011-05-27 | 09:04

av Anders Berntsson

Anonym diagnos?

2011-04-14 | 16:03

av Anders Berntsson

Minskad stress vid depression?

2011-04-26 | 16:44

av Jan Wålinder

Yr och konstig av Citalopram

2011-03-8 | 10:06

av Anders Berntsson

Må sämre vid tillfrisknande?

2011-02-28 | 10:52

av Jan Wålinder

Hur länge kan man äta Sertralin? Planerar att bli gravid

2011-02-17 | 13:41

av Anders Berntsson

psykisk störning

2011-01-5 | 17:08

av Jan Wålinder


Annons
Annons
Annons
Annons