Hej. Jag är 19 år gammal och jag tror mitt liv är slut snart. Jag vet inte vad jag ska ta mig till nu, jag har sjunkit så långt ner. Jag har förstått att det är något fel på mig, jag var deprimerad för några år sen men det var inte på samma sätt, då var jag väldigt nedstämd och så men nu känner jag mig knäpp, jag är rädd att jag börjar bli helt galen. Mitt största problem är att jag inte kommer att kunna söka hjälp, jag har extrem telefonfobi och får fruktansvärd ångest av att gå utanför dörren så det känns som att jag är förlorad på den fronten. Sedan vet jag att jag inte kan prata med någon om mina problem, skriva kan jag men inte prata, det är för mycket skam och ångest över det, det går bara inte helt enkelt. Jag har försökt, förr gick jag och pratade med olika psykologer och kuratorer i 2 år men jag satt ju bara och ljög till slut för sanningen var för hård för att berätta. Hur ska jag bära mig åt? Det blir ju bara sämre och sämre för varje dag. För några veckor sedan var jag helt olik mig själv, jag gjorde saker som inte var jag, som jag inte skulle göra i vanliga fall och jag kände mig extremt uppåt och lycklig och jag sov max en timme per dygn och det var jätteskönt för jag kände att jag inte behövde mer sömn. Sedan började min lycka bytas ut med irritation för ingen förstod vad jag sa, de hängde aldrig med osv. sedan åkte jag ner i mörkret och jag vet inte hur jag ska ta mig härifrån. Nu har jag problem med tidsuppfattningen också, när jag skickar detta kommer jag inte veta om det var nyss eller igår eller förra veckan jag skrev det. Jag hänger inte med i samtal, jag kan säga något till någon och få ett svar och då vet jag inte vad det är för fråga jag fått svar på. Det är helt sjukt och väldigt obehagligt, hur kan jag minnas så dåligt egentligen? Jag får även ofta ”attacker” med overklighetskänslor då jag i värsta fall inte vet var jag är ens. Under dessa attacker är jag helt övertygad om att jag ska dö och hjärtat rusar iväg och hela världen snurrar. Jag vet inte vad jag ska ta mig till snart. Jag tror jag kommer att gå av på mitten om det inte händer något drastiskt, ja jag tror att jag dör utan att ens behöva göra något själv snart. Jag står ju dessutom bara och trampar på samma ställe, jag vill verkligen få hjälp (trots att jag är rädd för vad de skulle säga osv) för jag vet att jag måste om jag ska fortsätta leva, men det är ju en total omöjlighet. Är det lika bra att lägga sig ner och dö eller vad? Jag har inget hopp om att det ska bli bättre för jag kommer aldrig kunna be om hjälp. Vad ska jag ta mig till? Hur fan gör jag? Är jag förlorad på riktigt eller? Vad är det för fel på mig??
Tidigare expert
Tack för Din fråga. Nej Du är knappast förlorad- säkert finns det hjälp också för Dig. Av Din beskrivning att döma så är det uppebart att Du inte mår väl och att Du behöver hjälp. Det är viktigt att Du ser till att Du söker hjälp- därför skulle jag råda Dig att på något sätt sätta Dig i kontakt med den psykiatriska mottagningen där Du bor. I den mån Du inte kan ringa så går det säkert bra att skriva. Jag skulle också råda Dig till att ta med någon person som Du litar på när Du går på Ditt första besök och kanske om Du känner att Du har svårt för att uttrycka Dig i ord skriva ner i förväg vad det är Du vill att doktorn skall veta.
Om Du har akuta besvär (tex inte sover mer än en timme per natt och känner Dig onaturligt upprymd) skulle jag råda Dig att uppsöka närmaste psykiatriska akutmottagning och fundera över om Du kanske behöver sjukhusvård.
Bästa Hälsningar Lars Davidsson, psykiater.
