Forum Depression och ångest


Vilsen anhörig-Hjälp mig att förstå!!

Hej! jag har en "sambo" sen 11 år sen som är inne i en djup depression. Fick diagnosen för ung 5 mån, går i terapi, medecinerar sedan 8 veckor. han hade ingen kontakt med känslor vilket gjorde det outhärdligt för honom att leva under samma tak som mig. Han såg mig och visste vad han "borde" tänka och "borde" göra. Men det gick inte, han kände ju inget. Det blev ett inre krav från hans sida. Så ingen ömhet på snart 10 mån, mestadels kritik och påhopp. Mycket alkohol i bilden. han har "haft" kontakt med andra under tiden. Givetvis nekande till detta, detta är inget, utan ett experiment på om känslor finns eller kan hittas. Samtidigt så "jag vet att jag älskar dig" Jag måste bara läkas, jag vill inte förstöra mer för dig. Nu e jag ensam, mot min vilja. Jag sitter med miljoner frågor och inga svar.... Oron är enorm, och detta tar sakta kål på mig..... Jag hör inget från honom, det är som att han har dött. Det är som att vi aldrig har känt varandra, jag är som bortblåst. Vårt förhållande verkar inte ha existerat. Senaste gången han kände känslor enligt han själv är för ett år sedan. Hjälp mig någon, hjälp mig att förstå. Varför skjuter man bort den som bryr sig mest? Den man har en lång historia med? Varför kontaktar man inte? När får man kontakt med sina känslor igen? Hjälp mig någon!!!

Å hjälp! Så svåra frågor... hur ska man veta. Jag tror att enda sättet att bli hel är att veta vad man själv vill och var man själv står. Vad vill jag, vem är jag? Man kan aldrig styra över någon annan, tyvärr. Och man får aldrig de svar man önskar, men det är i min värld.... Kanske behövs det en tid för eftertanke, och en tid för längtan. Vill du ha honom? trots det han gjort? Var ärlig med dig själv? för ingen annan kommer att vara det åt dig...Var stark i dig... Jag tror ofta på att saker och ting är "meningen". Inte alltid så kul, men det ger mig eftertanke och jag funderar över vad ska jag lära mig av detta? vad kan vara meningen med detta för mig just nu? Ofta inser jag att det var bra och att jag utvecklas och går vidare starkare och mognare. Och i många inlägg ser jag, kanske inte i ditt, men man glömmer att livet består av både med och motgång och utan motgångar så uppskattar vi inte medgång. ( med all respekt för alla er som jag inte känner och vars motgångar jag inte har en aning om) . Livet är starkt facinerande, tufft och helvetiskt, det är lärorikt och fullt av misstag och besvikelser, och nog så underbart... Det är en lärorik resa... Tänk på att resans mål, styr du själv. Och upplevelsen är din... bara din. Den kan man också styra! kRAM


Hej! Kanske jag kan hjälpa dig med en liten beskrivning av min egen upplevelse av att drabbas av en djup depression. Det är förvirrande! Framför allt är det förvirrande. Nu är jag på väg upp igen, men "på vägen ner" var denna förvirring väldigt närvarande. Jag reagerade på sätt som jag aldrig brukade - grät för småsaker, blev arg för småsaker, lättirriterad, retlig... eller bara ledsen, ledsen, ledsen. Och trött! Oerhört trött. Som en inre förlamning. Orakade inte. Orkade ingenting. Tappade initiativförmågan. Orkade inte slutföra saker. Jag isolerade mig. Och gör fortfarande under sämre perioder. Håller mig hemma, tar inte kontakt med någon, går inte ut mer än absolut nödvändigt. Vill inte träffa folk, för det är ansträngande att vara social. Det innebär en massa krav att vara social. Inte krav från vännerna, utan bara detta att uppträda städat, orka lyssna på vad andra säger, höra alla ljud. Alla intryck blir väldigt jobbiga även om de inte är av känslomässig art. Att gå till affären är en plåga, bara för alla intryck. Att behöva fatta beslut är jobbigt - det kräver energi. Att duscha är jobbigt - det kräver energi. Att äta är hemskt jobbigt - det kräver en massa energi att bestämma vad man ska äta och att sedan laga till det kräver en massa energi. Men man borde... Borde höra av sig. Måste äta. Måste till slut handla... Alla krav skapar ångest och den ångesten får man bära på. Alltid finns den där. Liten. Men så plötsligt är det något som stör en och då växer den där ångesten tills det rinner över i ett vredesutbrott eller en gråtattack. Oförklarligt. För en själv och ännu mer för andra. "Hur mår du?" är den värsta frågan jag vet. Jag orkar inte svara, för det innebär att jag måste tänka efter/analysera dagsformen, för att upptäcka att den är som igår - samma känsla av meningslöshet och trötthet och förlamning. Du, margareta79, känner dig vilsen och förvirrad. Det gör din sambo också! Jag försvarar inte det han gör mot dig, men jag vet att han också är förvirrad. Känner inte igen sig själv. Man tänker väldigt kortsiktigt när man är deprimerad. Nästa dag eller som mest nästa vecka är vad man klarar att ta in. Att tänka logiskt och rationellt framåt några månader, är helt enkelt för stort. Och man blir väldigt självisk. Den egna tröttheten och orkeslösheten går före allt annat. Man måste orka hantera den. Jag vet inte om detta blev begripligt, men hoppas det kan ge någon liten inblick.


han gör fel som inte pratat med dig och försöker se att dud förstår dig. jag hade en sambo som inte ens försökte då jag bådde som sämst.. honom lämande jag, men du verkar ju ha tvärtom.. så jag förstår inte varför han gör det.. du betyder något.. han vet bara itne hur han riktigt ska göra verkar det som. medicineringen kan göra en kosntig också.. kram i alla fall!!!


Tack snälla ni för era inlägg! jag ska fundera på vad ni skrivit. tack igen!!! Kommer ni på något annat-bara skriv


Hej igen. blev nyfiken på dig som beskrev din depression. Hur länge befann du dig i den? jag har hört att det tar dubbelt så lång tid att återhämta sig som när man insjuknar, kan det stämma? Jag har ingen kunskap alls men vill gärna ha. Tacksam för allt


Ja, hej igen! Jag vet inte riktigt hur jag ska svara... det känns fortfarande lite rörigt. Men 2002 fick jag stora besvär med mina leder och muskler, med smärta dygnet runt. Den situationen utlöste depressionen. Efter sommaren 2003 märkte jag själv av stor trötthet och nedstämdhet. Detta förvärrades sakta men säkert och två år senare, augusti 2005, ställde jag själv diagnosen depression, eftersom min läkare hade missat det. Började medicinera, vilket kändes väldigt märkligt eftersom medicinerna förvärrade symtomen till en början. Ytterligare ett år senare, 2006, märkte jag klar förbättring av medicinen, så då hade det ju vänt. Så två år ner till där jag mådde som sämst och sedan dess har det gått fyra år och jag är fortfarande sjukskriven... Förbättringen är "sågtandad" som en läkare uttryckte det så träffande - det går upp och ner i bättre och sämre perioder. Men de bra perioderna blir lite, lite bättre än de tidigare och håller lite längre och de sämre perioderna blir inte riktigt lika djupa som de varit innan. Det måste väl vara skillnad att gå från frisk till sjuk, än att gå från sjuk till frisk? Jag menar, även fysiskt - från stark till svag eller från svag till stark. Jag tror, och har hört från andra som varit deprimerade, att man är skörare efter en depression än man var innan. Stresskänslig t ex - klarar inte alls samma stressnivå som tidigare. Men kanske är det bara så att man känner igen sina signaler bättre? Jag vet inte om du fick något svar? Kanske finns det fler som kan komma med ett inlägg?

Annons
Annons
Annons