Forum Depression och ångest


vi ses nästa vecka?

Jag kom just hem från ännu ett möte hos psykolog/doktor. Det är ungefär så min höst/vinter har sett ut. Möten och höjningar av piller. Allt är som en upprepning och det slutar med en bokning av nästa möte i nästa vecka... Jag förstår helt ärligt inte vad som har hänt. Eller rättare sagt hur jag ska ta mig ur det? Förra året var jag en sprallig tjej med massa energi o ideér. Jag tog studenten, åkte vidare o jobbade i Oslo o gav mig sen ut på ett halvårs volontärsarbete och backpackning i världen. När jag sen kom hem flyttade jag ner till lund för att studera, men där tog allt stopp. Tvärstopp. Jag åkte hem efter en månad och har varit hemma sen dess. Tankarna bara snurrar, Jag kan inte fokusera och kan inte längre känna glädje i saker och ting. Där jag såg möjligheter förut ser jag bara meningslöshet nu... Varför ens gå upp o göra frukost när ändå inget får ske? Är sjukskriven och får inte direkt söka jobb. Alla kompisar har flyttat och har fullt upp med nya liv. När folk frågar vad jag gör säger jag att jag är hemma. Sjukskriven. Har sagt till några att jag är deprimerad men det gills inte. De säger mest varför? Ryck upp dig. Jag förstår dem på ett sätt. Trodde själv inte att saker som det här kunde ske för ett år sedan. Nu är jag bara så enormt besviken på mig själv och rädd som bara den för att aldrig komma tillbaka till den jag var. Längtar något oerhört över att bara småsnacka om meningslösa saker vid matbordet eller drabbas av ett skrattanfall. Eller känna sig kär, eller kåt? Eller bara få vakna med ett leende på läpparna och gå o lägga sig med en känsla av nöjdhet. Nu är jag glad över att jag har lyckats sova hela nätter igen, men jag vet fortfarande inte vad jag vill. Jag vaknar fortfarande med en känsla av "Jaha och vad ska jag göra idag?". Säger till mig själv varje dag att idag ska jag bryta mönstret och få ordning på mig själv. Men det går inte. Förut var jag social o nyfiken, nu kan det nästan gå en hel dag utan att jag säger något. Känner mig mest vilsen, rädd, less på att leva i limbolandet och ensam. Någon med tips? Vet inte hur mycket jag vågar göra för att inte "överbelasta mig" o förlänga detta.

Tips? Låt inte rädslan för överbelastning styra dina val i vardagen. Försök göra saker ändå... basic: äta regelbundet, få sömn regelbundet, komma utomhus o få frisk luft regelbundet. När du fixar basic-nivån kan du kliva upp ett steg vidare och försöka göra nåt mera. Har du nån hobby du kan göra hemma? Inomhus? Börja med det. T ex lösa korsord, pyssla med nåt, bara en timme om dan... till en början. Fixar du det, vara lite social nån dag i veckan? Kanske oftare, om du orkar... Ett steg i taget... var inte rädd för bakslag, de kommer ändå... försök vidga din förmåga lite i taget... När bakslagen kommer, att det känns jobbigt, försök inse att känslan går över igen. Lycka till!


Tusen tack, jag gör mitt bästa. Jag försöker och hålla igång och träna men det är svårt att hålla motivationen uppe. Men tack vare den här sidan har jag insett att jag inte är ensam. Och jag har det heller absolut inte värst. Flera personer har gått igenom det så det borde funka.


:) Javisst är det skönt att veta att man inte är ensam om det... Sköt om dig! :)

Annons
Annons
Annons