Forum Depression och ångest


vet inte hur jag mår längre, eller vad som händer?

jag vet inte vart jag ska börja, så allting kommer antagligen att komma ut som en stor röra här, men jag hoppas ni förstår ändå. kan även passa på att säga att det antagligen kommer bli ett väldigt längt inlägg, men att jag verkligen skulle uppskatta ifall ni skulle kunna läsa igenom det och ge mig råd. jag vet inte vad som är med mig… jag kan inte alls känna lycka och glädje på samma sätt som innan. gråter utan anledning, eller för småsaker och kan inte sluta. känner ingen motivation att göra något alls. ingen lust att träffa vänner (åtminstone inte om jag måste anstränga mig och åka till dom eller träffa dom på stan, men om dom kommer hem till mig går det bra) eller ens prata med dom i telefon. vart jag än är och med vem jag än är med, känner jag mig alltid i vägen. om jag ska gå någonstans, även om det bara är ner till stan, måste jag ha timmar att göra mig i ordning, för att smink, hår och allt måste bli perfekt. ibland även för att när jag är färdig med allting och ser min egen spegelbild, börjar jag omotiverat gråta och kan inte sluta. och även fast jag lagt ner flertal timmar på utseendet, känns det ändå som om alla stirrar på mig för att jag är ful och för att dom äcklas och tycker synd om mig. oftast har jag flera ärenden, men hinner bara med 1-2 innan jag får känner att allas (inbillade?) blickar blir för mycket och måste ta mig hem. har bara 2 minnen av barndomen innan jag var 12 år (första var en kväll när jag blev misshandlad av min pappa och andra gången när jag rymde hemifrån), men vet att jag kom i kontakt med psykologer/psykiatriker i tidig ålder, då min pappa hade alkoholproblem och slog mig och även min mamma. jag hade tydligen suttit och lekt under mina "psykologsamtal" och i princip inte sagt något alls fram tills jag var 10 år, då dom bestämde att jag inte behövde "psykologhjälp" längre. det var då jag blev tvingad att gå till skolans kurator istället och byta till familjesamtal hos psykologen istället. efter nåt år blev jag skickad av kuratorn till BUP, men blev inte kvar där så länge.. varför vet jag inte (kommer inte ihåg). och sen kommer hela högstadiet som är ganska suddigt, det med. kommer ihåg att jag alltid gick omkring med sönderrispade armar, men kommer inte ihåg själva rispandet… hade även bulimi från och till. även under högstadiet blev jag skickad till kuratorn för att prata ut. grejen är att båda mina föräldrar är läkare i vår lilla stad och alla visste vilka det var, så det fick absolut inte komma ut, allt med pappa+alkoholismen+misshandeln, så det var först här, i 9an som jag vågade nämna det.(alla kuratorer+psykologer hade innan varit vän/bekant med min mamma, pappa el. liknande, så jag vågade aldrig riktigt berätta. men i 9an kom det en ny kurator "utanför" stan, som inte kände till mina föräldrar.) här började det ordna upp sig och var bra hela 9an fram till augusti 2006, då min pappa fick en plötslig hjärnblödning. han låg i koma 2 dagar och dog sedan. under de sista åren hade mina föräldrar skilt sig, pappa hade repat sig och blivit nykterist och träffat en ny kvinna. han och jag hade även börjat träffas igen och allt verkade lugna sig. jag var "pappas flicka" igen, precis som innan han började dricka. när han hade legat i koma i ca 2 dagar, sa läkarna att "inget drastiskt" skulle hända och mamma, min bror och pappas nya tjej började röra lite på sig. min bror åkte till en vän i närheten, pappas nya tjej åkte hem och mamma gick ut och pratade läkarsnack med läkarna. jag hade inget för mig, utan satt kvar och höll hans hand. och precis då, när jag var helt själv med honom, dog han. allt gick jättesnabbt och jag satt själv med honom i 15-20 sekunder innan jag förstod vad som hade hänt och kallade på läkarna. jag har aldrig någonsin känt mig så ensam som då. det kändes på något sätt symboliskt att en del av mig verkligen dog och att jag aldrig någonsin kunde bli hel igen. då var jag 16år och skulle börja gymnasiet 1 vecka senare. 1an på gymnasiet rullade på utan några större problem. jag var mest likgiltig hela tiden och tillslut gick jag till kuratorn för att få hjälp, men allt började bara gå utför. själva skolämnena gick utmärkt, men privatlivet gick åt helvete. anorexin började växa fram och "vännernas" nerklankningar blev som motivationsord för mig. jag svälte ner mig 40kg på ca 4 månader och hamnade tillslut efter i skolämnen, pga. att jag inte orkade någonting. men tack vare en underbar rektor, fick jag byta linje i 3an och fick med hjälp av ett specialutformat program slippa gå om. (mina sk. vänner blev förövrigt avstängda, då rektorn ansåg att de hade varit anledningen till min snabba insjukning...) så alltså, nu gick jag i 3an och bestämde mig för att komma i ordning med mitt liv och börja må bra. började jättebra, men slutade med att jag kom full/bakfull till skolan varenda dag och skolkade hela tiden. träffade min tvillingsjäl, som mådde lika kasst som jag och som var lika självdestruktiv. det var inte ovanligt att vi på en måndag gick till stadens langare och köpte varsin sjua, som vi gick hem till henne och satt och drack upp där på måndagskvällen. och med alla fyllor kom även alla ligg. brydde mig inte ett skit om vem jag gjorde vad med. det blev mer som en slags tävling mellan mig och en kompis. vem som kunde ligga med flest på en helg osv osv. detta fortsatte och håller väl egentligen fortfarande på, men har övergått till någon slags tävling med/mot mig själv istället. men iallafall.. 3an fortsatte och jag gjorde mig ovän med hälften av klassen/skolan pga. att jag sabbade förhållanden på fyllan, låg med folk pojkvänner/syskon etc på fyllan, gick över gränsen hela tiden på fyllan. när jag kom till skolan efter lillördagen kom det alltid fram, för mig, okända människor och sa "shit, va full du var igår. lyckades du komma hem? och hur gick det med han du var med?" själv hade jag inget minne av att jag ens träffat denna människa, kom inte heller ihåg hur jag kom hem eller vem killen var. men jag brydde mig inte. jag brydde mig verkligen inte om något alls dåförtiden. gick hem och korsade vägar, fastän det var rött och tänkte mest att ”det är upp till ödet om en bil kommer och kör på mig” ”då är det ödet att jag ska dö”. ungefär så likgiltig var jag. hursomhelst, jag tog studenten och söp runt i ett år i min lilla stad. det slutade med en våldtäkt, som jag vet inte är mitt fel, men som jag fortfarande känner skuld för eftersom "jag var så himla full". dagen efter gick jag till sjukhuset, fast besluten om att anmäla det. medan jag väntade på polisen som skulle köra mig till ett annat sjukhus, där jag skulle undersökas, ringde jag min mamma och berättade vad som hade hänt och bad henne följa med mig. jag var ledsen, rädd och kände mig jätteliten. hon sa att hon "hade viktigare saker för sig" och jag sprang ifrån poliserna, ända vägen hem och försökte glömma att det någonsin hänt. sen dess har jag och min mamma aldrig någonsin pratat om det igen och jag tror hon skäms fruktansvärt mycket över det. jag tappade även allt förtroende för henne den dagen(hon var den enda jag kunde berätta allt för innan). några månader efter våldtäkten var jag ute på krogen och fick väl en snefylla eller något. när jag kom hem ville jag, för första gången någonsin, verkligen dö. jag hade tänkt tanken innan och skurit upp armar och lår och "planerat" hur jag skulle hoppa från olika broar, framför tåg osv, men aldrig riktigt varit helt seriös, antar jag. men denna gången, när jag kom hem från krogen, gick jag helt lugnt till medicinskåpet (eftersom min mamma är läkare har vi ett skåp fullt med olika tabletter, plåster och läkarsaker hemma) tog en karta xanor, gick upp till mitt rum, vek kläderna, tog bort sminket.. gjorde i ordning allting fint och prydligt. sen blandade jag en drink och tog hela kartan med xanor och blandade ner med drinken. inget speciellt hade hänt på krogen egentligen och jag vet inte alls vad det var som fick mig att göra det. hursomhelst, fick jag jättepanik direkt efteråt och sprang in till min mamma och berättade vad jag hade gjort. hon tog mig till toaletten och stoppade fingrarna i halsen på mig, tills det inte fanns något kvar att spy upp. sen sa hon att det inte var någon fara längre och att jag kunde gå och lägga mig. inte heller denna händelsen har nämnts sen det hände. innan detta tog jag ofta xanor för att dämpa ångest(utan mammas vetskap) och fick stilnoct (utskrivna av mamma), men efter detta gömde hon alla sorters "starka" piller. detta gjorde/ gör att när jag väl får ångest, så är den gigantisk och jag sover aldrig mer än tre timmar per natt. och sen efter två veckor med 3h sömn/natt kan jag sova 24h i stäck och sedan börjar det om. jag försökte sen fly vardagen lite och flyttade till göteborg. sen pappas död hade jag, som enda barn, fått väldigt stora summor med pengar. dessa pengar använde jag, förutom hyran då, till att supa. jag behövde inte jobba och hoppade av mina studier. gick ut varenda dag och var jättefull minst 5 dagar i veckan. så full att jag inte har en aning om vem jag träffade, hur jag kom hem, vem jag vaknade upp bredvid osv. vissa gånger kom jag inte ens ihåg hur jag kom TILL krogen. såhär höll det på, med undantag på några tillfällen då jag slutade äta/dricka och svalt ner mig några 10tal kg, för att sedan börja om med drickandet. på något sätt mådde jag jättemycket bättre när jag var full, samtidigt som jag mådde fruktansvärt mycket sämre. snefyllorna blev fler och fler och tillslut slutade varje utekväll (förutom dom kvällar jag gick hem med första bästa random kille, för "tävlingens" skull) med att jag skar upp mitt lår. fastän jag var jättefull, så tänkte jag ändå alltid på ett ytligt sätt, att det inte fick synas. därav låren eller något annan ställe som man inte skulle se.kan ju nämna också att jag har haft kortare nyktra perioder när jag har varit kär, men så fort kärleken gick fel, började jag igen, ännu mer än förra gången. och så nu, för en dryg månad sen började en kombinationsmånad av nåt slag. jag är kär (i någon jag i princip inte känner. det är alltid så, av någon konstig anledning. romantiserar väl om att just den personen ska få allt att bli bättre) och jag dricker inte och svälter mig själv. För mig är det alltid allt eller inget. jag vill inte äta nyttigt och träna lagom eller dricka med måtta. antingen äter jag vad jag vill och är full hela tiden, eller så dricker jag inte en droppe och svälter mig själv. jag blir så förbannad på mig själv att jag aldrig kan hitta en bra mittpunkt. och samtidigt har jag försökt fixa mitt liv igen. tagit upp kontakten med lite vänner, försökt skaffa nya(vilket är en STOR sak för mig, då jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att träffa människor och speciellt nya människor) och tom försökt skaffa jobb, då jag insett att bara sitta hemma på dagarna får mig att må sämre. men, precis som alltid så går det åt helvete. fick reda på för ett tag sedan att jag antagligen inte får ha kvar min lägenheten (har hyrt i 2a hand) och måste flytta tillbaka till min lillalilla stad. tillbaka till staden, där den enda krogen ligger bredvid gränden där jag våldtogs. där jag, ungefär hälften av gångerna jag är på ICA, stöter på killen som våldtog mig. där jag på stan träffar mina gamla vänner som blev avstängda från skolan pga. det dom gjorde mot mig. där jag måste gå förbi min pappas grav varje dag för att komma till jobbet. tillbaka till ett liv jag bara vill glömma. jag vill verkligen få ordning på mitt liv igen, samtidigt som jag kommer på mig själv att sitta och tänka på hur jag vill ta livet av mig. innan jag skrev det här googlade jag på vilka/hur många tabletter man måste blanda med alkohol för att man helt säkert skulle dö. det var omedvetet, men samtidigt medvetet... svårt att förklara. jag vet liksom inte vad som händer längre. jag vet inte hur jag egentligen mår, eller vad jag egentligen vill. samtidigt som jag kan känna någon slags lättnad, så gråter jag bara, dag efter dag efter dag. samtidigt som jag är... nästan lite rädd för mig själv, känns det som att jag aldrig skulle våga genomföra något ändå. samtidigt som jag verkligen vill må bättre, så känns det bra att må såhär, för då är det trots allt lättare att svälta sig själv. och samtidigt som jag vill prata med någon och få hjälp, känner jag att mina problem är så fruktansvärt små och hur riktigt psykiskt sjuka behöver professionell hjälp mer än jag behöver det och att jag bara skulle ta upp tid som någon annan egentligen behöver bättre än mig. och imorgon kommer jag säkert ångra att jag skrev allt det här. tycka att jag borde nöja mig med läget och försöka hantera allt på mitt eget sätt. för att imorgon kväll vara glad och lättad för att jag vågade berätta. det ändras hela tiden. om ni har orkar er ända hit, förstår ni nog att jag är fruktansvärt splittrad... till allt. vad ska jag göra? vad händer egentligen? (förlåt att jag har glidit in på småsaker här och där, jag har väldigt svårt att hålla mig till en sak och slinter väldigt lätt ut på sidospår)

Du får en stor kram och et pm...


Det viktiga är att du kommit såhär långt. Du har en insikt i problemen och det är bra. Det är en bra bit på vägen åt rätt håll. Kan tänka mig att det ända du vill egentligen är att ha trygghet och lugn och ro. Försök sträva mot det. Ta reda på vad som kan skapa trygghet för dig. Låter kanske som jag tycker det är enkelt. Det är inte alls enkelt. Låt det ta 20 år om det är så. Jag tror att lika lång tid som det har varit skit, tar det att få det bra igen, minst. Så stressa inte.


Som "Lessen28" skrev är det bra att du kommit till insikt. Du förstår vad dina problem är, och du vet hur du fungerar. Det där med att du skulle vara en "belastning" och "ivägen" inom vården är inte alls sant, dina problem är inte mindre än någon annans! Alla har rätt till vård och hjälp, och den enda som kan avgöra hur stora problemen är, är du själv, eftersom det är du som lever med dom! Jag tycker verkligen att du ska söka hjälp, eftersom att det verkar som att det du vill är att få ordning på ditt liv, och det klarar man inte själv. Du förtjänar hjälp lika mycket som alla andra, för kom ihåg, alla är vi lika mycket värda! Stå på dig, och ta hand om dig!


Hej! Jag tycker att du är modig som vågar berätta allt detta, håller med lessen28 att du kommit långt. Jag har gått många år i terapi när jag väl hittade den rätta terapeuten för mig och tror att du skulle må mycket bättre om du fick reda ut känslor och upplevelser också. Lycka till!


Det är otroligt sarkt av dig att berätta din historia,för du hjälper många på vägen, att våga erkänna hur dåligt man mår,och jag tror det är första steget i ditt nya liv.men vägen är långt.....lycka till för du har rätt till ett bra liv/kram


Du har haft en traumatisk uppväxt och fick inte det stöd du behövde som barn... det har satt spår hos dig. Det är aldrig barnets fel det som händer, kom ihåg det! Du har nu börjat göra försök att stabilisera ditt liv. Det är bra. Men du blir av med lägenheten du bor i andra hand i... måste du flytta just till den staden där du bodde förut nu då? Finns det inga andra alternativ? Kanske försöka börja om någon annanstans? Jag tror att en samtalskontakt vore bra för dig, någon att tala med angående allt det som hänt i ditt liv... få prata ut om det, om och om igen... för det är inte lite du varit med om... hoppas det går bra för dig i framtiden iallafall. Du verkar vara en klok ung tjej :-) Kram!


Jag har aldrig blivit utsatt för det våld du blivit utsatt för, jag har nog inte ens varit i närheten av hur du har mått, men jag kan ändå relatera till det mesta du skriver. Du vet självklart det, men jag vill skriva det ändå du är inte ensam, jag vet hur du känner. Jag är där du är. Man vill bli räddad, av något/någon. Man fyller tomheten med sex och alkohol. Jag önskar att jag hade ett svar till dig, men det har jag inte, jag tror dock (och nu kan jag låta som någon jävla hippie) att skogen, naturen, att resa långt bort från all skit, bort från all stress och all ytlighet och alla gamla vidriga minnen, kan vara svaret, iallafall svaret på vissa saker, kanske inte en långsiktig lösning, men iallafall något som kan hjälpa dig att få känna dig fri och "ensam på ett bra sätt", självklart måste du prata med någon också, men jag vet hur svårt det är att ens få prata med någon. Du förtjänar allt det bästa. Jag inte vet vem du är, men ingen förtjänar att må som du gör. Jag började gråta av det du skrev och jag känner mig helt emotionellt avtrubbad i vanliga fall. Hoppas du hittar lyckan någonstans. /J


Vad som händer? Du mår dåligt för att det finns en massa bråte i ditt liv, historiskt så väl som nu, som hindrar dig från att leva ett liv som du vill att det ska se ut. Man kan kalla det för X, eller Y, spela roll - huvudsaken är att du har kommit till insikt om att "här vill jag inte vara, vad gör jag nu?" eftersom det ger dig makt att kunna börja arbeta dig därifrån. Vad du ska göra? Söka hjälp av någon som du kan prata professionellt med - nöj dig inte med mindre än en psykolog eller riktig terapeut, inte bara en sjuksköterska (som kanske säger "men jag har iallafall läst steg ett..."). Kanske behöver du prata med en läkare också, och då föreslår jag i första hand din husläkare, om de står o kliar sig i huvudet därefter en psykiatriker. Då kommer jag med en egen fråga: Var kan du hitta sådana människor? Pröva först vårdcentralen. De kanske har en psykolog anställd. I annat fall kan du söka upp en privatpraktiserande psykolog, men det kostar en slant. En del har "sliding scale"-taxa och tar betalt i enlighet med din inkomst. Annars borde sjukvårdsupplysningen (tel 11 77) kunna ge något tips, eller psykiatriska avdelningen på ditt närmaste sjukhus - de är oftast knutna till någon öppenvårdsmottagning som de kan hänvisa till.


ojojoj :((( jag läste vartenda ord du skrev,,, negga inte dina problem till små problem,, du har ju massor med problematik, sorg o tragedier sen du var liten, som du måste bearbeta, så otroligt grymt av din mamma o nonchalera dig, när du berättade om våldtäkten, hur kan man som mamma då säga, att man har viktigare saker för sig, fy fan, förstår att ditt förtroende för henne dog där, du måste söka hjälp, allt som du har i bagaget, måste ju ut, din panik inför att flytta tillbaka till hålan, där du kommer o möta våldtäktsmannen säger ju allt, det här e inge småpotatis du har gått igenom,, sök hjälp på vuxenpsyk,,, genast,, kram /TC

Annons
Annons
Annons