Forum Depression och ångest


varje dag ett helvete...

måste få ur mig allt de ja känner,allt blir för varje dag värre,vet inte vad ja ska ta mej till? har flyttat hem till min barndomsort från de som va min lilla trygghet i örebro,kände direkt när jag kom hit en fruktansvärd olust..allt gjorde ja för min dotters skull,nu vet jag varken ut eller in,medinkonsumtionen blir bara värre o värre,dödslängtan blir bara större,vore de inte för min dotter så...så snälla prata med mig nån,hjälp mig....snälla..

Känns som om det vore lätt att svara... ryck upp dig! men så är det ju inte. När man är så där nere som du verkar vara så är det svårt för andra att hjälpa. Du har rätt att vara nere... du har rätt att vara arg. Men försök ställa dig själv frågan varför. Vem är du arg på vad och varför? Om du nu är arg. Ofta finns en förklaring till frustrationen. Vad vill du? Jag vet ju inget om dig så jag kan inte söka svar... vem är du och lita på att du själv sitter med svaren. Du kan! du är vuxen... ( utgår jag i från) om inte vad vill du ha hjälp med och vad söker du? Jobbar du? kan nån i din närhet hjälpa? Du är den som är stark och stor för din dotter... det vill du väl alltid vara? Skriv mer så försöker jag hjälpa...


hej,tack för ditt svar! låter som om du förstår lite av vad ja går igenom,men arg..nej,de känner ja inte igen mig på,känner mig kvävd på nått vis,allt känns tungt o meningslöst,en ständig oro som växer sig större,dämmpar den med lyrica kan bli uppemot 10 st en dag,hatar att behöva ta dom,men utan dom skulle jag aldrig orka med,har för ca ett år sen vart inne på psykkliniken ca 2 veckor,känns som om ja längtar dit igen,till tryggheten och till nån som kanske vill prata,kanske förstå mej! men samtidigt så ville ja va som alla andra,inte ta en massa medicin,kunna gå ut och känna att ja är en i mängden! men de går inte när paniken sprider sig så fort nån ringer eller kommer på besök...har haft självmordstankar,de hemska är att för varje dag så känns dom alltmer behagliga,som en befrielse,en lättnad att få slippa allt,men min dotter bromsar,men hur länge,vet inte om ens hon orkar stoppa de som håller på att ske snart...


Nej nej nej, stopp stopp stopp! Vet du vad! Jag förstår verkligen hur det är att må skit, även om jag inte förstår din exakta situation... Kan bara tala för mig själv och jag har varit djupt nere i träsket för bara 2-3 år sedan då jag verkligen höll på att dö - på riktigt. Då kvittade det, då var det allt jag ville. Idag är det annorlunda. Hur jag bar mig åt hjälper kanske inte dig, men mjag tror att man måste försöka ändra vissa saker fullständigt (trots att det är oerhört jobbigt!!!) för att få en BRA förändring på lång sikt. Vet inget om din livsstil, eller no nothing egentligen, men jag hoppas du kan försöka överväga det iallafall... En eller flera drastiska förändringar i ditt liv - och det är bara DU som kan åstadkomma dem. Men en sak gillar jag inte i ditt senaste inlägg i tråden... Kanske jag har missuppfattat dig, men har din dotter fått en ansvarade roll huruvida du orkar fortsätta eller ej? Isåfall bär hon på en mycket mycket tung uppgift om hon vet om det, och det är inte rättvist... Hoppas du förstår mig rätt. Men som sagt, jag kan ha missuppfattat det du skrev... Jag hoppas iallafall att du kommer vidare på något vis utan att välja den enklaste utvägen... Det kan inte vara rätt att göra så. Mvh


Hej igen... Okey inte arg. Det måste man ju inte vara men nåt tynger dig. Om du inte kan komma på vad som tynger dig så kanske du måste skriva ner vad som glädjer dig... Du har ju en dotter, vet inte hur gammal, men tänk på henne. Ja ja, jag vet inte så lätt när man ruttnar själv men vad gör dig GLAD? fundera skriv ner. Jag själv älskar solen och lugna mornar.... njut då sådana. Om du gillar typ rosor... köp såna. Om du gillar din dotter glad... Gör henne glad. Det är ju det som är livet. Funderat mycket över dig (och alla andra som är deprimerade) och varför du är så nere, återigen med respekt för deprimerade som har fått diagnosen, för jag är verkligen inte läkare eller diagnostiserad med deprission? hur fan stavar man det?... nåja. Vad kommer det ledsna ifrån, fundera. En skiljsmässa? ett dödsfall eller bara från ingenstanns? ja allt är väl möjligt, men inget ändrar fakta att vi står oss själv närmast och måste hjälpa oss själva först. Bena ut vad du njuter av, finns det nåt? Ägna dig åt det om så bara 5 minuter om dan. Att höra att man inte är ensam i samma situation är det värsta man kan få höra när man är nere... men se dig om. Vad tror du "spänn kalle" på stan tänker... Alla sitter vi i samma båt med stress och funderingar över vilka vi är. Ingen är faktiskt bättre än nån annan... Jag lovar! Våga lite på att du, ja just du är bra. Du är fullt tillräcklig....det är vi ju alla. Att börja med nåt som du intresserar du för (kanske kan du inte komma på nåt) kanske är för tidigt, men börja i allafall leta. Titta i tidningar och lägg märke till vilka annonser eller saker du tittar extra på... det är ju du! Vet du livet är riktigt härligt... solen strålar.... en morgon ensam ute, tidigt... testa! Jag kan ge dig en bok full med ideer men jag känner dig för lite... Våga prova, vi alla är lika fulla med frågor utan svar.... Gud (finns han) gav oss alla en uppgift. Din är svårare för han ser att du har kompetens.... Man får aldrig mer än man klarar av, våga se det! våga tro på dig och din dotter... KRAM


tack för svaren... vaknade tidigt,men i dag kändes allt annorlunda,visste hela tiden att i dag skulle jag lösa alla dessa djävla bekymmer,alla dagar jag gått o burit på de här,men som vanligt rädd för vad min dotter ska tänka o tro,men jag tror samtidigt att hon kanske förstår vad som håller på att hända,alla lögner om att pappa mår bra,alla frågor hon har om ja mår bra,allt ja lovat henne,som aldrig går i uppfyllelse,allt måste nu få ha sitt slut...kanske är de här den enklaste vägen,men de finns ingen mer utväg,har hoppats på att nån dag så ordnar sig allt,alla säger att jag är den enda som kan ändra på allt,men hur???...när du till slut gjort allt som står i din makt för att försöka ändra allt,va gör du då??? när alla ord känns betydelselösa,när allt hopp är borta,allt du trott på plötsligt tar slut,tala då om för mig hur du fångar de där berömmda halmstråt,men allt känns så uttjatat,finns liksom inget mer att tillägga om de här,ja väljer den enklaste utvägen har ja hört sägas,men ja har prövat alla utom den här,och som tycker de,till dom vill ja säga att tror dom att de här är den enklaste...ja då tror ja inte dom förstår alla som sitter i samma situation,de här är definitivt den sista vägen,de är inget du bestämmer,inget du planerar,bara nått som växer fram som en utväg..när ja nu sitter här på min balkong och skriver så tänker man tillbaka på hur de kunde bli så här,varför hände det just mig,men kanske jag inte är lika stark,eller så har jag fått mer av problemen än alla andra? har inget riktigt bra svar på de! framför mig på bordet ligger 50 lyrica....jaa,visst kan man se de som en enkel väg,men hur vet dom de,dom som aldrig varit där,vet inte om jag har mod att ta dom nu..men de känns bara mer o mer...som nått självklart...


Hej! Jag lider med dig! Själv nästan i samma situation, men för mig har det vänt och går sakta åt rätt håll igen. Vändpunkten var när jag insåg att jag faktiskt inte klarar mig ur situationen själv. Jag behövde hjälp. Det är skamligt att be om hjälp i vårt samhälle idag. Vi blir hela tiden matade med att man ska vara stark och klara sig själv. Självständighet! är mottot idag. Men det håller inte. Alla behöver vi hjälp. På ett eller annat sätt - ibland med att bogsera bilen och ibland med att reda upp en trasslig situation, eller med ekonomin eller något annat som känns för privat att visa upp. Jag gick först till en KBT-terapeut. Där fick jag lära mig att hantera ångest. Att kunna leva med ångest. Nu träffar jag en mer "traditionell" psykoterapeut. Det är kusligt. För jag upptäcker saker om mig själv som jag försökt gömma i så många år! Det är tungt och jobbigt och alldeles för privat, det vi pratar om, men det är sååå skönt att äntligen lyfta på locket! Lite i taget... Det är mitt enda råd till dig - sök hjälp! Du skrev om psykakuten, och känns det som den mest lättillgängliga vägen, så ta den! Men ta hjälp! Och inte bara för några veckor, utan försök etablera en mer varaktig kontakt. Man får kanske sökas sig till privata, mottagningar, för landstinget har inte resurser så det räcker... Snälla du, sök hjälp! Det är alldeles för tungt för din dotter att bära detta. Och för tungt för dig! En terapeut kan hjälpa dig att ordna upp det som oroar dig. Du klarar detta! Stort lycka till!!!


ja,ja vet att ja måste ta hjälp,men allt bara snurrar i mitt huvud,allt känns så jäkla meningslöst,och för varje dag så lider ja mer o mer med min dotter,då måste ja dämpa samvetet o ångesten med mera medicin! tror egentligen att chansen att nån ska kunna hjälpa mej ur de här är minimal,för de är ju jag själv som bär skulden till allt,och då ska ja ju själv kunna ordna upp allt,de skulle ju en riktig pappa göra! men allt är kört i botten,de få kompisar ja hade flyr,hör inte ett knäpp! ja skämms så enormt,bär en sån stor skuld som ja inte kan hantera,har slutat försöka mer,har gett upp,allt fåt falla omkring mej...orkar inte mera nu...orkar inte...


Riktig pappa? Menar du att en riktig pappa inte kan bli deprimerad? Vem skulle då kunna bli pappa? Även om du själv bär ansvaret för att saker och ting trasslat till sig, så kan det inte vara ditt eget fel att du blivit sjuk! Depression är en sjukdom! Men jag tror att jag på något vis kan förstå hur du tänker på den punkten - när jag själv insåg att jag var deprimerad kändes det som ett misslyckande, för jag hade en föreställning om att det bara är dåliga människor som blir deprimerade. Och då hade ändå min egen syster nyss varit deprimerad och hon är ju ingen dålig människa. Man får lätt åsikten att den som kallar sig deprimerad bara försöker smita undan. Om de bara ville skulle de kunna rycka upp sig. Men det är ju inte så! Eller hur?! Man kan inte bara rycka upp sig. Det är en sjukdom och det kan aldrig vara ens eget fel att man drabbas av en sjukdom. Eller?! Det är omtumlande att bli deprimerad, för man blir så olika mot hur man brukar. Man reagerar annorlunda, tänker annorlunda, känner annorlunda... Det gör att man blir förvirrad och vet varken ut eller in. Som du själv uttrycker det - det snurrar i huvudet. Kanske du kunde förklara för din dotter att du blivit sjuk och behöver behandling? Du äter Lyrica, var fick du dem ifrån? Tar du dem mot ångest? Kanske du kan vända dig tillbaka till den läkaren, eller söka upp en annan, och förklara att du har svårt att hantera doseringen, att det gärna blir fler och fler tabletter? Vad är det som känns mest akut? Ofta är det en hjälp att fokusera på en sak i taget. Och många gånger löser sig faktiskt flera andra saker när man väl börjat nysta i ett av alla problem!

Annons
Annons
Annons