Forum Depression och ångest


Vad ska jag göra?

Jag har ingen livslust och jag vet inte vad det beror på, jag vill ha ett vanligt liv som alla andra men jag känner mig som en fånge i det här. Det är väldigt frustrerande då jag har alla förutsättningar för att må bra,  familj, vänner och jobb.

Jag har varit hos kuratorer och psykologer och läkare.  Jag har ätit olika mediciner men inget hjälper mig. Den här känslan av att sakna livslust och ångest är ändå alltid kvar. Det här gör att jag känner att jag inte orkar leva mer. Jag har mått så här i över två år. Jag har under den tiden levt utåt sett ett vanligt liv i perioder och i perioder försökt att ta mitt liv och varit inlagd eller legat hemma och sovit/ruttnat bort veckor. Jag har vänt mig till familj och vänner,  vårdcentral, öppen vården, akutmottagning, jourer,  ungdomsmottagningen och allt. 

Jag har i perioder försökt med olika metoder för att komma ur det här, jag har struntat i att känna efter hur jag mår och ignorerat känslan av att inte bli glad, jag har rest i en månad i asien, jag har hållt igång och gjort massa kul saker, jag har lyssnat på mig själv och tagit det lugnt, jag har varit sjukskriven ett halvår, jag har tränat, jag har försökt att acceptera att det bara är såhär men jag klarar inte av att leva såhär för att:

Jag klarar inte av det psykiskt

Jag klarar inte av det för att det blir ett hinder i livet/vardagen då ångesten tar över 

Vad ska jag göra? Vad har jag inte provat? Vad är det för fel på mig? Varför blir jag aldrig "tillfredställd" och känner livslust? 

Jag har ätit följande mediciner utan större resultat, olika perioder men minst 6 veckor:

Citalopram

Fluoxetin

Mirtazepin

Anafranil

Atrax

Theralen

Lerigan

Mianserin

Jag har fått diagnos depression och ptsd  (ptsd känner jag dock inte alls att jag lider av idag)

Kurator vårdcentral 10 gr

Kurator ungdomsmottagningen över ett halvår

Psykolog öppen vården,  ingen tidsuppfattning, mer än 10 gr mindre än ett halvår,  behandling mot ptsd och kbt

Bildterapi ensam/ bildterapi i grupp kris och traumacenter, mot ptsd, pågående 2 månader hittills men känns helt fel då jag inte har mardrömmar eller påträngande minnesbilder överhuvudtaget längre
Vad ska jag göra? Jag orkar inte längre

Detta svar är till Vad ska jag göra? Du har försökt en massa olika metoder för att känna dig normal = ha livslust och det har faktiskt varit en hel del. Hur är det, kan du tänka dig alternativa metoder som naturmedel istället för kemiska mediciner? T.ex rosenrot är lugnande, panax ginseng, starka B-vitaminer, magnesium. Annat  som akupunktur, akupressur,yoga. Sverige har ett fint utbud och tillgång  också till läkare som kombinerar med naturmedel behandlingar.Jag vet inte din ålder men du verkar vara ganska ung? Om din kropp inte hindrar dig pga sjukdom pröva fysiskt krävande grenar som simning, cykling, löpning, boxning, gym, bollspel ensam eller med andra om du känner för det. Kan du tänka dig trädgårdsarbete i egen? eller annorstädes. Kan du skriva ner dina tankar, kanske föra dagbok om hur den dagen varit eller blogga med andra. Gå till biblioteket och fråga efter böcker som handlar om liknande som du nu går igenom.Just nu är du för slutkörd att se dina möjligheter. Du kommer att klara dig vidare och hitta dig själv. Jag har gått igenom en massa svårigheter och befunnit mig ner på botten flera gånger och det har verkat som jag aldrig kommer upp ur eländet fast hur jag än klättrar och försöker. Nyligen har jag igen gått igenom liknande men jag växer inombords och blir starkare för var gång. Det finns en mening med allt och vägen är inte alltid så enkel och utstakad för alla. Jag tror på dig. Du är unik och behövs.


Herregud, det kunde varit jag som skrivit det där.


Svar till Vad skall jag göra?
Blev så slagen av hur mycket du har försökt. Ser ut som om du gett allt du någonsin förmått. Det gör ont i mitt hjärta och jag får en klump i halsen. Gör ingenting mer, vila lite. Kan man vila mitt i ångesten? Driver inte ångesten på så att man måste göra något? Måste man inte söka bot? Måste man inte söka orsak? Måste man inte GÖRA saker för att må bättre? Jo, men man kanske behöver må dåligt lite till innan man hittar vägen ut. Vägen ut? Ja, din egen väg! Ingen annans. Du kommer att leva ditt eget liv, inte en "standard modell" från Ikea. Du är unik. Förmodligen mycket begåvad och en tänkande, kännande människa. En sådan som vi andra behöver. Du är värd att få  tid att hitta dej och din egen väg. 
Låt dej bäras en stund av hoppet. Det finns hopp och det finns en utväg. Jag vågar säga det!
Har varit där- och kommit ut. 


Önskar att jag vore hos dig och kunde krama om dig! Jag antar också att du inte är så gammal och det är synd att läkare skriver ut medicin så snabbt, i stället för att försöka med andra metoder. För det första så är det svårt att växa upp och hitta sig själv och meningen med livet. Det finns så mycket som påverkar oss hur vi mår, jag tänker då på hur du haft det under din uppväxt. Har dina föräldrar bråkat, missbrukat, haft starka religiösa föreställningar som gett dig skuldkänslor, har du haft obehagliga sexupplevelser, varit blyg och tillbakadragen och rädd för att göra fel, tyckt att du är ful och inte kan något, har du blivit mobbad? Det finns så många faktorer som formar oss som människa, men ett är säkert: det finns en mening med att du föddes, du har en uppgift att fylla här på jorden. Om vi inte har motgångar att övervinna, så kan vi inte heller känna glädje vid medgångar. Hela livet är en berg- och dalbana och skall så vara för att vi ska kunna lära oss att uppskatta det lilla i tillvaron. Det liv vi lever nu med ständig jakt på prylar och status är vi inte skapta för. Jag har själv upplevt det jag skrivit om ovan och har trots två misslyckade äktenskap rest mig från varje "downperiod" och har äntligen funnit meningen med livet. Det har jag fått genom att gå andliga kurser. En som handlar om kosmologi: hur hela världsalltet - kosmos - är uppbyggt inklusive oss människor och hur våra känslor och tankar både skapar och styr våra sjukdomar. Dessutom har jag gått en helgkurs där vi fick lära oss lite om meditation och healing och att låta alla förtryckta känslor få komma fram. En sån skön lättnad! Jag rekommenderar att läsa böcker om andlighet, mindfulness, healing och bön.
Rekommenderar följande böcker: Healingkoden av Alexander Loyd, Attraktionslagen av Esther o Jerry Hicks, olika böcker om självkänsla m.m. Dessutom så tror jag att det är mycket viktigt att ha någon att älska och bli älskad av. Vi behöver alla intim kroppskontakt för att må bra. Försök att trappa ner på medicinen och följ rådet i förra inlägget att pröva naturmedicin i stället. Lycka till! Skriv och berätta hur det går! KRAM!


Känner med dej, har själv varit i botten fyra ggr. Men kravlat mig upp ur avgrunden. Under en tidsrymd 1985 - 2013
Jag vill inte nämna mina mediciner som har hjälpt mej, men tycker kanske att byta efter 6 veckor  är lite väl snabbt. Tyvärr så tar det tid  innan med.verkar  kan tala om att jag stod på 3 olika sorter. önskar det var som att ta en värktablett efter en timmer är man smärtfri.lycka till du kommer att komma upp ur avgrunden men det är en lång uppförsbacke.


Levt med ständig värk sen slutet av 1900 talet. Lever på tramadol, alvedon citodon mm. Hela livet har raserat känns det som alla vänner orkar inte med längre man ställer ju aldrig upp på något för har ju så ont som regel så funkar inte. Blev sjukpensionerad efter bråk med fk de ville men själv ville inte ville ju få fortsätta jobba. Trots att jag innerst inne också insåg omöjligheten. Vårt samliv rasade men fru mådde illa var gång vi älskat för fick så fruktansvärt ont i ryggen ju. Gå hemma 365 dagar om året och ha väggarna att stirra på med smärtan som enda följeslagare...... om jag en endaste gång missar en tablett blir jag som om jag har miljoner myrer innanför skinnet. 
Min fru försöker stötta så gott han kan men det är så jobbigt trist sen gått nu i 8 år och ständigt fått höra att man är skulden till allt elände i samhället för man kostar bara pengar för samhället utan göra något vettigt. 
Har så många gång er tänkt hoppa ut för en "ättestupa" då hade väl borgarna blivit glada i varje fall för då kostar man inte samhället något i fortsättningen i varje fall..... 
Var kväll man lägger sig önskar man bara slippa vakna i morgon .... har tagit för många tabletter ett par gångner men tyärr inte tillräckligt eller för många så man spytt som en kaja. 
Gå till ps då blir man bara förnedrad av någon otrevlig typ, i och för sig får man vara glad om man förstår vad de säger för är bara ej svensktalande som arbetar där tydligen. En burka tabletter en klapp på axeln och ett käcklt ryck upp Dig så ska Du se det löser sig.... kanske menar de ta den här burken i ett svep så löser det många problem för vården kön blir kortare i varje fall.... 
allt känns så ....  va ska man göra vet inte längre är så trött, det är så sjukt kan inte sova på nätter fast är så trött så fort jag rör mig vaknar jag vaknar minst en gång i timmen. ( min fru har setat uppe en natt bara för se hur jag sov hon skrev upp varje gång jag vaknade. Mellan 23 och 03 vaknade jag 9 gånger den natten. ) Är så trött på dagarna klarar inget orkar inte ut o gå på dagarna har förlorat all kontakt med andra i princip.
Bara släkten i princip som har kontakt. Har blivit folkskygg. Förr taxi chaufför, busschaufför samtidigt innan det jobbade inom vården har alltid haft kontakt med många men sen 2000 när jag blev sjukpensionerad så är det inte många jag träffar. 
Varför ska man behöva kämpa..... 


Levt med ständig värk sen slutet av 1900 talet. Lever på tramadol, alvedon citodon mm. Hela livet har raserat känns det som alla vänner orkar inte med längre man ställer ju aldrig upp på något för har ju så ont som regel så funkar inte. Blev sjukpensionerad efter bråk med fk de ville men själv ville inte ville ju få fortsätta jobba. Trots att jag innerst inne också insåg omöjligheten. Vårt samliv rasade men fru mådde illa var gång vi älskat för fick så fruktansvärt ont i ryggen ju. Gå hemma 365 dagar om året och ha väggarna att stirra på med smärtan som enda följeslagare...... om jag en endaste gång missar en tablett blir jag som om jag har miljoner myrer innanför skinnet. 
Min fru försöker stötta så gott han kan men det är så jobbigt trist sen gått nu i 8 år och ständigt fått höra att man är skulden till allt elände i samhället för man kostar bara pengar för samhället utan göra något vettigt. 
Har så många gång er tänkt hoppa ut för en "ättestupa" då hade väl borgarna blivit glada i varje fall för då kostar man inte samhället något i fortsättningen i varje fall..... 
Var kväll man lägger sig önskar man bara slippa vakna i morgon .... har tagit för många tabletter ett par gångner men tyärr inte tillräckligt eller för många så man spytt som en kaja. 
Gå till ps då blir man bara förnedrad av någon otrevlig typ, i och för sig får man vara glad om man förstår vad de säger för är bara ej svensktalande som arbetar där tydligen. En burka tabletter en klapp på axeln och ett käcklt ryck upp Dig så ska Du se det löser sig.... kanske menar de ta den här burken i ett svep så löser det många problem för vården kön blir kortare i varje fall.... 
allt känns så ....  va ska man göra vet inte längre är så trött, det är så sjukt kan inte sova på nätter fast är så trött så fort jag rör mig vaknar jag vaknar minst en gång i timmen. ( min fru har setat uppe en natt bara för se hur jag sov hon skrev upp varje gång jag vaknade. Mellan 23 och 03 vaknade jag 9 gånger den natten. ) Är så trött på dagarna klarar inget orkar inte ut o gå på dagarna har förlorat all kontakt med andra i princip.
Bara släkten i princip som har kontakt. Har blivit folkskygg. Förr taxi chaufför, busschaufför samtidigt innan det jobbade inom vården har alltid haft kontakt med många men sen 2000 när jag blev sjukpensionerad så är det inte många jag träffar. 
Varför ska man behöva kämpa..... 

Annons
Annons
Annons