Forum Depression och ångest


Vad ska jag göra???

Hej! Är pricis ny medlem här för att försöka söka svar på mina frågor. Har klickat runt på sidan och läst men hittar inget direkt svar! Det är så att jag känner mig så olustig... Känner mig depremerad, har beslutsångest, obekväm bland folk mm. Fick väldigt ont i bröstet för ca 1 månad sedan så att jag åkte in till akuten men de hittade inga fel på mig, trodde bara att det va panikångest, men jag fick inget svar på vad jag skulle göra åt det. Allt har bara blivit värre och värre. Känner mig orolig och förföljd hela tiden och har börjat att få tvångstankar. Krånglet med allt är att jag har en familj som jag inte kan berätta för. Har försökt att ge min sambo små hintar om att jag inte mår något bra men hon märker inget. Sen har jag 3 barn och jag är ju pappan i familjen som ska hålla ihop saker och ting så jag kan inte riktigt erkänna detta själv (har nu försökt skriva det här i snart 2 timmar). Vad ska jag göra? Kan inte visa min svaghet för familjen? Någon som har något tips, snälla?

Hej! Själv lider jag av bipolär sjukdom vilket innebär att jag både blir djupt deprimerad o ibl väldigt uppåt. Det du beskriver känner jag igen som tidiga tecken på depression och jag skulle råda dej att kontakta en psyk.mottagning. Sen är det ett stort + om du berättar för de närmaste om hur du känner,de märker iaf att nåt inte stämmer. Och du,det här är inget att skämmas för el nåt slags svaghetstecken. Det är i det närmaste en folksjukdom och dessutom allvarlig. Det är viktigt att du får rätt behandling o det finns bra behandling idag. Många hälsn. Hel


Ja antingen som hel säger, en psykmottagning. Eller din vårdcentral och läkare där. Det är nog det allra bästa, att få läkarvård och råd den vägen om hur du ska göra framöver. Hoppas du får hjälp så du kan börja må bättre. Jag råder dig att be läkaren att få nån samtalskontakt, där du kan prata om ditt mående och hur du kan börja må bättre igen. Kanske en kurator, beteendevetare eller liknande kan hjälpa dig. Läkaren kan ju även göra bedömningen ifall du behöver medicinsk hjälp. Lycka till!


Du måste berätta för familjen, Det var precis lika för mig i början. Det är lättare att må dåligt när folk vet om att man är dålig,så resonerar jag i alla fall. Jag tror vi flesta män har lite svårare att berätta/erkänna när vi mår dåligt. Det är min erfarenhet i alla fall. Sköt om dig


tycker oxå att du ska vända dej antingen till din vc eller till en psykmottagning o få professionella råd från någon läkare tycker absoult att du måste tala med familjen det är ingeting man ska undanhålla när jag träffade min man så berättade jag det på en gång att jag har psykiska problem du ska absolut inte känna det som ett misslyckade att du mår dåligt o att du inte kan ta hand om familjen hoppas du får hjälp o få råd ifrån nån kram


Känns det inte bra att berätta då skall du behålla det för dig själv.Det kommer en dag då du kan berätta mera sansat.Sök VC och få tips om vad du kan göra.Psykiater är ju kanske något.Gå inte för länge och fundera.Hjärnan är inget att leka med och inte depp heller.Kram ta första steget.


du håller på o rasar ihop, gått så långt som till tvångstankar, du MÅSTE tala om det hemma, det e jätteviktigt,, o så ska du söka vård, öppna psykiatriska mottagningen, eller gå via husläkaren på VC,, det håller inte, jag lovar, det håller inte att du biter ihop, o ska vara den där duktiga pappan som ska hålla ihop saker o ting,, du ska söka hjälp nu, helst igår,, tyvärr, det finns inga direkta svar, på hur man ska tillfriskna, så sök hjälp, så snart som möjligt, o berätta hemma hur du mår, /TC


Håller med de andra, tala om för din fru/sambo i första hand. Hur hon hanterar det är såklart beroende på hur nära förhållande ni har. Men är man på väg att bränna ut sig så är halva grejen att lägga mindre energi på att dölja det och betydligt mer på att må bra igen. Man kan bli förvånad över hur folk är förstående bara man berättar. Jag hamnade själv i en djup depression under flera år i mitt dåliga förhållande och även efter jag lyckats avsluta det. Först ett halvår efteråt förstod jag att nyckeln till att må bra var att berätta för min familj och det är det bästa jag har gjort, trots att vi inte hade så bra kontakt innan så ställde de upp på något sätt och det kändes ofantligt skönt att slippa förklara eller låtsas må toppen i kontakten med dem. Lycka till mannen, släpp din fasad mot dina närmaste och våga må bra!


Hej DoktorSurf! Tycker att du genast skall söka hjälp via din VC, berätta för läkaren precis vad du skrivit ner här, ta med dig en utskrift av inlägget som läkaren själv kan läsa så förstår dom. Be om samtalskontakt, gärna med inriktning mot KBT. Diskutera medicinering. Sen så berätta för din familj precis hur du känner. för mig underlättade det oerhört att berätta för familjen. Dels så behövde jag "inte spela" längre och dom behövde inte fundera på vad dom gjort för fel. För vet man inte vad som är sant så gör man sig en egen sanning som oftast inte är sanningen! Alla kommer att vinna på detta. Speciellt du, lovar! Kram


Se till att du får en remiss till en ( som jag kallar det ) riktig läkare, alltså en psykiater. Själv så fick jag, när jag äntligen kom dit, först gå igenom ett frågeformulär. Jag fick svara på muntliga frågor från en sköterska. Här är det viktigt att du verkligen är ärlig i dina svar. Utifrån detta så avgör läkaren vilken behandling, som är lämplig. Jag fick äntligen rätt medicin och mår nu betydligt bättre. Glöm stoltheten gentemot familjen. Nu är det dig det gäller. Dina barn vill ju ha en pappa som mår bra. A


Hej! Din sits är inte så enkel, det förstår jag. Din sambo kanske inte förstår dina små hintar därför att hon, omedvetet, inte vill. Det gör ont för henne också. Kankse behöver hon få det mycket tydligare från dig. För visst måste hon ana något om du har varit på akuten utan att man kunde hitta några fysiska anledningar till din smärta. Att klicka runt här tror jag inte ger dig så mycket svar. De flesta svaren finns inom dig. Det tjuriga är att hitta dem. Ofta behöver man någon slags vägledning i detta i terapi. Ibland behöver man mediciner som lyfter dig upp ur den tyngsta skiten så att du kan ta tag i saker på egen hand. Bara mediciner löser inget. De är en hjälp att komma på rätt väg, och för en del att hålla sig på rätt väg. Så är det för mig. Måste sannolikt medicinera livet ut. Men det är enannan historia.

Annons
Annons
Annons