Forum Depression och ångest


Vad fan lider jag av..?

Jag är en snubbe på 18 år och har tappat lusten till allting. Det finns ingenting som ger mig nöje eller njutning. Jag bryr mig inte om jag lever eller dör. Har inga framtidsplaner och när jag vaknar sent på eftermiddagarna känner jag bara för att somna om för jag har ingenting att göra ändå. Jag orkar ingenting, jag är ständigt trött och ser ingenting som roligt längre. Jag har nästan inga nära vänner att umgås med, och vill ärligt talat inte ha några heller, känner bara att jag vill vara för mig själv. Jag har jävligt svårt att visa känslor och den enda människan jag faktiskt bryr mig om är min morsa. När hon mår dåligt kan jag känna hennes smärta i mitt eget hjärta. Jag har tappat tron på kärlek helt och håller mig borta från tjejer. Jag känner ingen sexlust. Jag drömmer ofta upprepande drömmar om död, sorg, smärta, tortyr och att jag är vilse. När jag är ute bland folk känner jag stark inre oro och får tankar om att jag bara vill döda varenda jävel så jag blir helt ensam. Även ibland när jag är ute sent på nätterna när jag tar min rök-runda så brukar jag gå in i områden där jag nästan hoppas att någon hoppar på mig bara så jag får en anledning att slå ihjäl människan. När jag ser andra människor förutom min egen mor, som mår dåligt känner jag ingenting, dem kan hålla en jävla kniv mot deras hals och vill ta livet av sig utan att jag bryr mig. Jag har varit på BUP i ca 3-4 år men det har inte hjälpt någonting. Har slutat gå där nu då jag tyckte det var helt meningslöst och att jag aldrig kommer bli frisk. De på BUP sade att jag har djup depression, när man ligger på det stadiet att man är villig att ta livet av sig. Visst, jag har haft såna tankar, men sammtidigt så tänker jag att nej, jag väntar och låter döden komma till mig istället. Jag har varit sån här i nästan 7 år. Sedan jag va 11-12. Jag har ett stort jävla helvete inom mig. Vad fan lider jag av? Kommer jag någonsin bli "normal"? Jag behöver hjälp, men jag vet inte om det finns något som kan hjälpa en redan död man.

Glömde lägga till att jag ibland ser och hör saker som inte finns, har fått ett mycket dåligt minne dessutom. Men det kanske hör ihop med att jag ibland tar droger. Då jag röker hasch.


Att se och höra saker som inte finns tyder på psykos. Och att du dessutom verkar isolera dig från omvärlden är också ett tecken på psykos. Och det dåliga minnet kan ha orsakats utav haschet precis som du skrev. Psykoser och djupa depressioner är ofta sammanlänkade. Psykoser uppkommer ofta vid trauma eller större förändringar i livet, kanske skiljsmässa, dödsfall av en familjemedlem/släkting/vän, flytt/miljöombyte, sjukdomar i familjen eller annan stor förändring. Det kan också bero på genetik, något som hände vid födseln eller tiden för förlossningen. Har du testat olika sorters terapi? kanske musikterapi? eller bildterapi? Det ska tydligen vara jättebra! Psykolog och sånt antar jag attdu testat med tanke på att du har varit på BUP så pass länge? (keep on fighting, livingdead. )


liten edit och fortsättning: droger kan även bidra till psykoser, dock brukar det mestadels gälla missbruk och inte bara att man röker på ibland så att säga... Stress kan också vara en bidragande faktor. Det låter nästan som om du är i förebådandefasen för schizofreni, det där med att du hör och ser saker som inte finns t.ex.. Men det är bara en tanke, jag vet inte. Det låter som det iallafall. Kolla runt lite på olika hemsidor. DEt finns en jättebra som heter: http://www.omschizofreni.se/ Så kan du ju titta om du känner igen dig. Ha det bra. (du vill ju inte umgås med någon, men om du känner för det så kan vi prata lite (internet)? På så sätt kan du ju prata av dig utan att behöva träffa den här personen i verkligheten? Men det är bara en tanke. . . )


Bara för att klargöra : schizofreni har olika skeden: förebådandefas psykos schizofreni


Bup säger att du har en djup depression. Då hoppas jag du fick mediciner som kan hjälpa dig att må bättre. Du bryr dig om din mamma, lider med henne när hon mår dåligt. Bor kanske hemma hos henne? Finns det saker ni kan göra tillsammans som ni båda mår bra av? Något du kan hitta på så hon mår bättre och som samtidigt får dig själv att känna lite glädje? Jobba vidare med sånt... som kan styra i positiv riktning... "må bra aktiviteter" och medicinering.


När jag gick in i min första depression så var jag lite småpsykotisk. Det var outhärdligt. Jag tappade kontrollen. Om jag hade kännt mig tillräckligt säker på det här med döden och vad som händer efter den så hade jag gjort slut på lidandet en gång för alla. Jag känner igen mig, verkligen. Jag rökte rätt mycket hasch och gräs under den period som föregick detta. Men framför allt rörde det sig om Svampar, LSD och andra psykedeliska droger. Min första tripp på DXM blev en snedtripp, sen tappade jag kontrollen också. Tills jag inte hade någon eller det kändes som om jag inte hade någon.


Ett första steg i rätt riktning(den smala vägen alltså) är inte att sluta röka hasch. Däremot bör du inte röka HELA TIDEN. Gör pauser. Ett par dar, rök ett par dar. Blir ångesten för svår kan du ju dricka några glas. Du kanske tänker nåt i stil med - Va?! överge brasset! och dricka sprit!? det var det dummaste... Nåväl, ta lite benzo då, men ge fan i all Stesolid och annat med lång halveringstid... Jag säger inte att det kommer en tid då allt löser sig men det blir fan så mycket lättare att härda ut i det där helvetet du pratar om...


Okallu: Jag har fått testa massa olika anti-depressiva mediciner men ingenting har hjälpt mig att må bättre. Och de flesta har gett mig helvetes biverkningar som att få näsblod, känna mig svimfärdig, ha svårt att pissa och att gå ner hur mycket som helst i vikt. Jag är ca 1,75 lång och vägde 53-55kg innan jag började med medicineringen, nu väger jag 44-46kg och har sjukt svårt att gå upp i vikt. Känner ingen hunger längre på något sätt. Vet inte om jag har nån sorts ätstörning, men när jag kolla upp det med läkare så sa att dem att det inte är något fel. Och jag slutade med medicinering för 2 månader sen men har inte gått upp i vikt alls sen dess. Ms.Monthelie: Jag har bara varit hos psykologer på BUP, och det enda dem sa att jag har var djup depression, och deras enda lösning på mina problem var mediciner. Helt meningslöst. Jag är uppväxt i en familj med mycket problem. Min farsa är krigskadad och lider av depression och massa annat som får honom att flippa över ibland och göra saker som han sen ångrar djupt. Mina syskon mår inte så vidare bra heller men vi är inte så nära varann, svårt att beskriva det men vi umgås och gör saker nästan aldrig tillsammans, även fast vi alla bor under samma tak. Eddorb: Jag röker bara på när jag mår som sämst för att komma bort från verkligheten en stund, jag är inte beroende av det. Har inte rökt någonting på 2 veckor nu och dricker nästan aldrig, men röker helvetes mycket cigg, 3pack om dagen, kanske mer ibland.


Du är i åldern då du kan sluta gå på BUP och be att få komma till vuxenpsyk. Du tycker inte mediciner hjälper dig, men kanske kan du via psyk få hjälp i form av samtalsstöd för ditt mående. För ditt inlägg här på forumet antyder ju att du vill ha nån form av hjälp. Så om medicinering inte hjälpt kanske samtal kan göra det?


Låter som du har det jättejobbigt! Jag tycker ändå du ska kontakta psyk o be o få en samtalskontakt. Och kanske behöver du prova Ect (elchocker) mot depressionen. Hör med en läkare. Kram


Jag har varit på BUP och haft samtal där. Det fanns inte mkt för att hjälpa mig förutom medinicering som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Och Elchockar? Fan hur skulle det hjälpa mig? Mina problem sitter djupt, tror knappast att några elchockar kan få mig att bli en normal, pigg och lycklig människa igen. Fan när jag läser igenom allt detta så låter det bara som att jag vill ha sympati, men ärligt talat vill jag bara veta vad jag lider av, tror att det är mer än bara djup depression.


Jag riktigt känner din smärta i din text och tycker att du ändå skall försöka kontakta vuxenpsyk trots dina tidigare erfarenhet hos BUP. Jag har som dig plöjt igenom fass utan resultat och det enda trösten är två samtalskontakter och tidigare en fantastisk läkare. Jag visar aldrig känslor, pratar aldrig om mina besvär och jag får känslan av att detsamma gäller dig och därför kan en psykolog vara skönt att ventilera sig hos med jämna mellanrum. Att ständigt ha en dödsönskan utan självmordstankar är något jag verkligen kan relatera till, väntar också på att döden skall titta förbi och jag har som dig sökt mig till bråk men med viljan att själv bli dödad. Jag var också 11 år när mina besvär började men sökte inte hjälp förrän 25 år, något jag idag ångrar. Jag tycker därför åter igen att du skall kontakta vuxenpsyk för du är så ung och skall inte behöva gå dagligen med de tankarna och känslorna. Ifall du även beskriver din rädsla för övrig sjukdom skall de ta blodprover för att utesluta men kanske har du redan gjort det. Jag var själv aldrig på BUP men nära vänner gick hos psykologer och samtliga var mycket besvikna och kände sig missförstådda. Jag både tror och hoppas att vuxen psyk har mer att erbjuda än bara mediciner och elchocker (skakar också ett bestämt nej till den terapin) även om det hjälper många. Jag blev erbjuden att gå bildterapi ex för att jag inte kunde uttrycka mina känslor i ord, något jag visserligen tackade nej till men jag förstod tanken bakom och kanske sådana "alternativa terapier" är något för dig. Första steget är att förstå att man behöver hjälp och du har gått hos bup och nu skriver du här så ge inte upp utan sök dig till vuxenpsyk och berätta eller skriv ett brev om hur du mår.


Jag tror att du lider av depression, men jag tror inte att du är levandedöd som ditt namn antyder. Att du bryr dig om din mamma och att du skrev om dina problem i det här förumet är orubbliga bevis på att du är levande och är vid sina sinnens fulla bruk. Jag vet inte varifrån dina otäcka tankar kommer ifrån och varför du är deprimerad. Men jag tror att du är i den åldern då dessa tankar ofta uppkommer. Vem har inte någon gång under sitt liv varit deprimerad och tänkt på död och smärta och lidit av apati? Det finns nog ingen... Det vet jag tittande på mig själv. Med tanke på att medicinerna inte gav någon resultat, kan man dra slutsatsen att din deprission bör botas på andra sätt. Eftersom jag inte är en specialist i det här ämnet, kan jag bara ge triviala råd till dig som du nog hört många gånger från andra. 1. försök att hitta något som verkligen intresserar dig så att du vet vad du kan göra när du vaknar upp. T ex träna kampsport, jogga, cykla, läsa, rita, spela musik, skriva poesi, dansa, laga mat,.. du är 18 år och det är nu som du har som mest energi i dig. Blomstra! 2. Det här sättet att tänka har hjälpt mig i mina lidsamma stunder. " Tänk att det alltid finns de som har det mycket värre" 3. Kanske går det att bota din sjukdom med kärlek ?

Annons
Annons
Annons