Forum Depression och ångest


Vad är det med mig

Förra veckan tog jag mod till mig och mejlade (tyckte det var jobbigt att ringa) vår husläkare, och en jättetrevlig sköterska ringde upp och gav mig en tid till läkaren (hon tyckte att det jag berättade lät som om jag var lite deprimerad). Jag var till läkaren idag. Det var en helt ny läkare som jag aldrig träffat. Jag har en längre tid varit "deprimerad, stressad" eller vad det är jag är. Jag får utbrott för minsta lilla, börjar gråta för ingenting och tycker att jag är helt värdelös. Men allt detta är ju bara hemma i min ensamhet eller tillsammans med min man, inte bland folk....då är jag precis som vanligt den glada och positiva personen som inte har ett enda problem. Läkaren uppfattade mig alltså på det viset, för det sa hon rätt ut. "Du ser inte deprimerad ut" sa hon. Eftersom jag varit arbetslös länge och har en hormonspiral så ligger problemet på spiralen som jag blivit tvingad att sätta i för att inte förblöda. Jag ska nu vänta till hon skickat brev till gyn och sen ska dom hitta en tid. Hur lång tid ska det ta. När jag satt i bilen från läkaren så var jag jätteledsen, det kändes som om hon inte trodde på mig eller så är det så att jag är en slö, lat och känslig människa som gnäller för att jag inte har ett arbete. Som tur är så har jag även ringt till en kurator för att få ett samtal, hoppas att dom hör av sig och att jag får komma dit och prata. Men dom kanske också säger att jag ska vänta. Tänk vad skönt om man fick bryta ett ben så att det syntes att man hade ont....

Vad synd att din man inte kunde följa med och tala om hur du är hemma. Försök att inte dölja det för läkaren nästa gång,du måste ju få hjälp. Hoppas kuratorn hör av sig. Kram


Jag känner igen det där. Jag uppfattas också som glad social och lugn, men så känns det verkligen inte inuti. Det kan vara en mask som man har lärt sig att bära. Hoppas att du får en bra kurator som du kan öppna dig för. Berätta hur det är när du är hemma. Visst hormoner kan ju spela in men det behöver inte betyda att det är hela sanningen. Men kan ju vara bra att undersöka det också. Stå på dig Kram /A


Nää, men fy fan ren ut va dålig stil! det där har ja åxå varit med om varken folk i sjukvården (kanske en) eller vänner tro en. Kanske du som jag levt med den länge o då lär man sej hur göra för at dölja den, sen ändå, endel är bättre skådespelare o sedan den person man är spelar åxå in, en depp kan se väldigt olika ut på olika personer beroende på ursprungspersonliget, temperament osv. Inte ens min fd. kurator trodde mej-då är något fel (när man pratar om självmordstankar osv!) Hoppas du blir mer betrodd. snart Kram


Ja, man blir fundersam. Det att skaffa sig en mask o hålla skenet uppe, verkar ju de flesta här på nd känna igen, men ändå verkar det inte som om läkarna kan förstå att man kan det o att det är med stor viljeansträngning. Min läkare sa tex till mig när vi hade pratat en stund att "du log ju allafall när du kom", vilket jag gjort som en reflex när vi hälsade. Det var knske nån sorts uppmuntran, tänkte jag sen, för samtidigt kan jag tänka att det nog finns de som inte ens kan det, o att de är de som är riktigt illa ute. När man inte klarar det sociala spelet ens. Med förstås ska man kunna få hjälp INNAN man hamnar där! Själv berättade jag för min läkare att jag hållit masken hela våren och nog bra ett par peroner anat att jag inte mått bra egentligen. Kanske kan du säga det också? Kram sofia


Ingen flitig skrivare här, men bara måste svara: Bemötandet känns igen och är lika frusrerande varje gång. Finns ngt som heter maskerad depression. Undra hur många självmorsförsök som skulle kunnat förhindrats/förebyggts om läkarna tar patientens ord på allvar och sett bakom den glada fasaden?! Många mår så dåligt att dom inte kan gråta och då ligger skrattet närmare till hands. "Oadekvata" känslouttryck borde läkare (speciellt psykiater) kunna se bakom.

Annons
Annons
Annons