Forum Depression och ångest


tvång/ångest/bubbla

nu sitter jag här mitt i natten och fäller tårar.. efter att ha legat i sängen i drygt 5timmar men inte kunnat somna in.. det är inte alls ovanligt utan det är samma visa varje kväll. jag kan inte sova längre. ni vet när tankarna är i fullgång och allt är kaos i huvudet? när hjärnan är uppe i varv och verkar vilja fortsätta det loppet. det är då man behöver sömnen som mest men då man kan få den som minst.. jag funderar lite.. VARFÖR FORTSÄTTER JAG KÄMPA? jag kan ändå inte leva. har varken ett liv eller en livslust. jag är fast i en bubbla som verkar trivas stadigt bra runt om mig. jag känner mig ensammast på jorden att va omringad av dendär bubblan. det jag menar med bubblan är att jag har sjukt svårt för att fokussera/koncentrera mig på människor runt om kring mig, prylar runt om kring mig och ja rättaresagt ALLT i verkligheten, i det som ögona kan se ut på. på något sett är det borta för mig men finns ändå där. att jag är fast i mitt tänkande så jag inte kan lägga maken på att blicka utåt.. äsch, varför förklara något som ingen säkerligen kommer fatta.. det är ett stort problem att aldrig nån riktigt inser vad jag lider av. inte ens psykologerna jag går till varje vecka och har gjort ständigt över ett år nu. kortfattad fakta om vad som berör mig: - ångest för exakt ALLT. för att bemöta mamma, eller vilken människa som helst. klumpen i magen trivs bra där och jag är rädd för att synas och höras. rädd för något jag knappt kan hajja känslan av. men jaa bara totalångest för livet.. och så va de verkligen inte förr. - tvång, jävla fucking dryga tvånget bankad i skallen. nyss skulle jag på toaletten och då sa tvånget, (en annan tanke i mitt huvud) att jag skulle ta toaletten där uppe. och innan det skulle jag ut från mitt rum och gå till köket då sa den att jag skulle gå tillbaks i rummet igen, innan det skulle jag sätta upp mitt hår, då sa tvångstanken att jag skulle sätta upp det 4gånger till direkt efteråt.. innan det när jag skulle ta en toffs fick jagbara ta den längst åt vänster. JAPP det är då min vardag att bli styrd av en annan tanke.. och inte få gå mot min egen vilja. nå, då tänker väll ni: men lyd inte den eländiga tanken då?!? jadu.. om de va så enkelt skulle dehär förståss inte va något alls problem för mig MEN det skrämmer mig oerhört, jag måste göra som tanken säger annars får jag ännu mera ångest än jag redan bär och något hemskt kommer att ske. det har jag bevisat också. för det va engång i somras då jag skulle flyga hem från cypern där jag vart på semester med min familj.. iallafall då på flygresan hemåt så stog jag emot tvångstanken, jag sket i att riva upp allt i mitt handbagage som den sa för de skulle bara se knasigt ut imed att jag hade så mycket där i.. så jag löd den inte och klumpen i magen förvärrades, jag vart ännu mera ångestfylld och tankarna va: - nuduu , nu kommer planet störta. och precis då, precis i den sekunden började värsta luftgroparna komma och vi flög osäkert.. bältena på och det höll på bra länge. vi störtade dock aldrig men ändå va det mitt fel att jag aldrig löd tvånget. så jag är så rädd nu och måste verkligen lyda tvångstankarna jag har tusen gånger dagligen på allt jag gör. ALLT. då kan ni ju hajja hur jävla otorligt förbaskat jobbigt jag har det. - det va faktiskt domhär starka tvångstankarna som ledde mig in i den situationen eller ja, den djupa depressionen jag nu idag är skarpt inne i. imed att jag grubblade så mycket med en annan tanke än min helatin som sa annorlunda än min egna vilja att göra saker va där helatiden så vart jag så inne i mig själv och fast i mig själv om ni förstår.. därför fick jag domhär overklighetskänslorna jag bär, att omvärlden inte riktigt finns där för mig för jag grubblar så mycket. och alla värdelöshet tankar jag helatiden har och ja främst all jädra ångest. jag är rädd. rädd för livet. varför ska jag leva när jag ändå är rädd för allt? ÅNGEST ÅNGEST ÅNGEST. jag har mått såhär. haft all jävla tvång som styr mig och som fuckar mig i tänkandet och livet dårå i över tre år nu, vareviga dag, varje sak jag gör så kommer hjärnspökenas tankar fram.. gosh att jag stått ut. jag har gett upp flera gånger men aldrig riktigt lyckats ta mitt sista andetag.. för feg heltenkelt. psykologerna kommer inte med nå vettigt råd heller, utan jag bara snackar om mian problem varjegång jag bemöter dom villket verkligen inte kan leda mig ur skiten, det är väll självfallet!! har gått från en och annan psykolog och har nu "sveriges-bästa-OCD-hjälpare" vilket är som att snacka med en vägg för mig. nice att jag inte ens kommer få bort detta nångång när mina med hjälpare säger att de inte kan hjälpa mig ur detta. och attt jag testat över 15mediciner men bara mått sämre utav alla.. blivit neddrogad osv och tankarna har blivit ännu starkare.. men jag känner att nu får de fan va nog. min hjärna är för komplicerad. så fort jag står på tågrelsen och tåget kommer skriker en tanke från ingenstans i mig, FÖRSVINN DÄRIFRÅN GENAST DU KOMMER BLI FRISK! enkelt då att ge upp.. fattar inte ens varför jag skriver av mig här, det lönar sig inte. blir ju inte frisk för det och fri från mina jädra tankar.. men ärligt, så vill smärtan ut lite granna. sedan stöd från fler som kanske känner igen sig i det jag skriver är ju inte alls fel. och ni som skulle kunna lyssna bättre än mina usla psykologer gör kan gärna adda mig på msn: isabellanyqvist@hotmail.com eller bara maila mig på den adressen. vore lättsamt och livsglädjande för stackars mig. avrundar här nu och ska sitta uppe hela natten som vanligt, inge trött alls bara fullt medvetande i mina tankar som gör mig yr och helt förvirrad, lika visa varje gång. tack för mig! va glada om ni slipper tankarna och måendet jag bär!

Annons
Annons
Annons