Forum Depression och ångest


Trött på denna ständiga ångest.. Min historia sedan 2 år tillbaka

Allt började för 2 år sedan, då var jag 17 år gammal. Satt och åt på en restaurang med min flickvän och hennes mamma. När jag plötsligt fick min första: "Nu dör jag" tanke. Under en 10 sekunders period blev jag helt plötsligt helt rödflammig runt ögonen och ner mot kinderna. Det brändes och sved otroligt mycket. Halva mitt ansikte var knallrött, det såg ut som om jag hade blivit bränd av 8000 brännmaneter samtidigt. Jag blev kallsvettig, fick hjärtklappningar, yrsel och var nästan okontaktbar. In i taxin till akutmottagningen. Här var det enda de gjorde att ta puls och blodtryck, som visade sig vara en smula högt. Men det var "pga omständigheterna" enligt sjuksköterskan. Fick sitta på en säng i 3 timmar tills läkaren kom med ett recept på antihistamin och kortisontabletter? De trodde, utan undersökningar att det var en allergisk reaktion, men mot vad? Jag hade ätit samma maträtt minst 100 gånger innan det var inte direkt något nytt. 
Gick hem, under de närmaste 3 dagarna hände samma sak igen 2 gånger. Nu hade jag ständiga hjärtklappningar och svimningskänslor 24/7. Trodde mitt hjärta var påväg att stanna så fick ta EKG men det visade sig vara bra. Tillslut sa min läkare att jag led av ångest och skickade mig till en psykolog. Gick i KBT i 8 månader, äter andidepp mot "panikångest" sedan 1 år tillbaka. Jag har varit hos läkaren efter detta och tagit i stort sett alla blodprover / allergitester som finns. Men INGENTING visar sig vara dåligt. Jag är 100% frisk.
Men nu 2 år senare mår jag fortfarande skit rent ut sagt. Jag går med ångest varje dag, från att jag vaknar till att jag går och sover. Ingenting känns verkligt, det känns som att jag lever i en bubbla som inte vill försvinna. Jag är yr och har svimningskänslor, även hjärtklappningar i stort sett dygnet runt. Jag har inte lust med någonting längre. Allt känns bara skit. Det allra värsta är yrseln, känner mig ostabil, kan inte koncentrara mig och även mitt minne är sämst. Kommer knappt ihåg vad jag åt till middag igår utan att tänka efter ordentligt.
Jag vet själv att jag inte är fysiskt sjuk, det är psykiskt. Jag är bara 19 år och kämpar varje dag med att klara av dagen. Det känns så tråkigt, det är denna tid i livet som man ska ha roligt, åka ut och resa, festa med vänner osv. Men jag har inte umgåts med vänner bortsett från i skolan sedan 2 år tillbaka. 
Det som är sjukast med allting, är att jag inte orkar försöka bli bättre. Jag har lärt mig att leva såhär, försöka STÅ UT varje dag är vad jag gör. Jag accepterar att mitt liv kommer se ut såhär. Jag har gett upp helt enkelt. Jag har även andrat mina framtidsplaner då jag insett att jag inte kommer klara av mitt drömyrke etc. Bara på grund av denna ständiga ångest. Jag har försökt få all hjälp jag kan få de senaste 2 åren, men ingenting hjälper.. Jag vill mer än allt kunna gå tillbaka till ett normalt liv, utan ångest. Det är min största dröm och jag tänker på det varje dag. Jag har glömt bort hur jag mådde innan allt detta hände. Men då träffade jag vänner varje dag, åkte ut med båten och grillade på öar. Bara levde livet. Men att kunna gå tillbaka till det här finns inte i mina tankar, det känns omöjligt.
Tack för att jag fick skriva av mig, kändes bra att dela min berättelse med andra.

Det låter som att du behöver sorgbearbetning och inte mediciner och KBT. Det är min gissning. Det är tyvärr mkt vanligt att människor kan gå år efter år och bara känna desperationen och hopplösheten, just för att vi på sätt och vis lär oss att inte bearbeta svåra saker vi varit med om. En vild gissning från min sida är att din panikångestattack var kroppens sätt att säga att du led allvarlig brist i kopplingen intellekt - känsla.
Det finns en möjlighet att leva utan sådan fruktansvärd ångest som du beskriver. Men då får du göra det mesta av arbetet själv och våga ifrågasätta vad sjukvården säger och erbjuder. Mitt tips är att du ska söka på sorgbearbetning och leta upp verktyg efter det.


Hej Hampus, jag vet inte riktigt vad jag ska säga om dina tankar. Men min första panikångestattack tror även jag, var att min kropp sa ifrån: nej nu räcker det! Jag har försökt att hitta bakomliggande faktorer ända sedan jag började gå i kbt, men jag hittar ingenting. Visst jag har alltid varit den där "blyga" killen som inte vågar säga ifrån.. Mina tankar är att det kan vara därför. Jag har hållt för mycket inom mig och tillslut brast det. Men att jag nu 2 år senare fortfarande går med ständig ångest helt utan anledning, kan jag inte riktigt förklara.
jag är absolut INTE deprimerad, tvärtom. Även om det verkar konstigt. Så sorgbearbetning är nog fel taktik. även om jag går med ständig ångest och yrsel varje dag, försöker jag tänka positivt och det resulterar i att jag inte är deprimerad.


Hej!
Om du vill prova en metod som fungerar som akupunktur utan nålar med samtidigt fokus på ditt problem så vill jag rekommendera EFT (Emotional Freedom Techniques). Har själv gått utbildning I hos Kjell Forsberg (www.EFTSweden.se) och arbetat bort obehagliga känslor som jag upplevde då jag tänkte på vissa saker som hänt i mitt liv.
Jag anser detta vara en seriös metod som har visat sig fungera på många områden i livet, bl.a. vid ångest. När du väl lärt dig metoden så kan du jobba mycket med ditt problem på egen hand. Ge det en chans! Låt inte ångesten bestämma över ditt liv.
Kram

Annons
Annons
Annons