Forum Depression och ångest


Tröstlös

Jag har under hela mitt liv levt med en dystymi,  en känsla av att aldrig kunna vara helt lycklig och konstant känna en underliggande oro/ångest av varierande styrka. Lever ett ordnat liv med man, hus och tre ungdomar som vi har tillsammans. Jag har ett brinnande intresse för hästar och har så haft sedan barnaåren. Jag har i dagsläget en häst som oftast ger mig en enorm glädje och återhämtning i vardagen. 
SSenaste åren har varit ganska tuffa,  med mycket jobb, omorganisation och en dotter som också är deprimerad. 
Jag känner i perioder att jag bara vill bort härifrån, vill rymma till USA eller så men under den senaste tiden (1år) har jag mer och mer känt att jag bara vill dö. Bara sova och inte vakna. Upplever en enorm trötthet pga av all energi detta tar och lägger mig tidigt på kvällarna, längtar bara efter att få släcka lampan och somna.
Var sjukskriven några veckor i våras på grund av detta men bröt sjukskrivningen p g a dåligt samvete för mitt jobb!!! Har en samtalskontakt som jag tycker att jag har förtroende för men det är ju så att de jobbiga stunderna kommer ju inte när jag är hos henne.  Står även sedan några år på på SSRI som har funkat bra.
Mitt liv och mående bygger mycket på en ångest med ett dåligt samvete för allt jag gör och om jag på något vis har sårat någon. Förstår att detta grundar sig mycket i min uppväxt och kan omöjligt bli av med det.
Ja vet att min familj skulle må hemskt om jag försvann, har ofta tänkt tanken på att råka ut för en olycka för att det inte ska verka som att jag suiciderat.
Vet inte hur länge jag kommer att orka  även om jag egentligen vill vara kvar, och känner att om något skulle inträffa är det en av de få saker jag har gjort i mitt liv därför att jag själv ville det.
Finns det fler som känner samma uppgivenhet? Fler i min ålder (45) med samma problematik?  Vill så gärna gå veta och om hur man kan ta sig ur detta.  

Hej Camal!
Sitter i samma sits som dig, dock med några år mindre under bältet (25 år).Dessa 25 år känns som en livstid och för fem år sedan gav min hjärna upp, ett liv av stress, oro och depression kortslöt någon krets i knoppen och nu lever jag i konstant trötthet. Vandrar runt ofokuserad, nedstämd och otroligt trött - något som jag succesivt (dessvärre) vant mig vid efter dessa år. Men någonting jag inte kan vänja mig vid är känslan av likgiltighet - att det inte finns någon mening med mitt liv, något som får mig intresserad/glad.
Klänger mig dock fast då jag inte kan svika min familj, som har gått igenom mer än någon annan någonsin kan ana. Visst har man under sämre dagar funderat på om det är värt det - att genomlida detta, men ärligt talat är jag för trött för att bry mig. Bara att skriva detta korta inlägg kräver mer energi än vad jag "normalt" sätt skulle göra av med på en vecka.
However! Jag har tidigare vistats hos en sjukgymnast med målet att ge mig mer energi - någonting jag tyckte lät cliche, något man drar till med när man inte har några mer råd att ge. Det hjälpte mer än jag trodde! När jag mår som sämst är det bästa jag kan göra att sätta mig i arbete. Få lite luft - tränga bort onödiga cirklar jag tycks fastna i. Sen räcker givetvis inte detta, när jag blir som mest trött på min situation kan det hända att jag sätter upp mål - löjliga mål som inte passar in på min personlighet i över huvud taget. Känslan av att man är fängslad inuti sig själv, att man bara vill explodera för sakens skull måste man få upplopp för! Skit samma hur dumt man än löser det - börja i boxning, gå på strippklubb i Nederländerna, hoppa bungeejump med mannen din! Det sämsta man kan göra är att inte göra någonting alls, tankarna gror i ensamhet!
Brukar tänka som så här: varför tar jag det på så stort allvar, det är bara livet! (Misstolka inte detta, snälla! :) )Fundera på detta sätt: "Vad skulle jag vilja göra, hur dumt och extremt det än låter?"Skadar det inte någon så är det okej! Sätt upp ett mål, go for it!
Skadar ju inte att prova, eller hur?Sen om du faktiskt vill hoppa bungeejump och gubben din inte vågar, skicka ett mail så åker jag med dig (om plånboken tillåter)!
 
Mvh, trasig kille
- Varför låta dig styras av hjärnan när den ändå är trasig? Explodera lite!


Tack för ditt svar!
Tyvärr så har jag ju redan provat det du skriver om, dock inte just t ex bungyjump osv, men liknande. Så fort jag gör något för min egen del, som jag själv tycker är roligt och ger mig en adrenalinkick kommer ångesten och det dåliga samvetet som en baksmälla...
Annars tror jag mycket på det du säger och jag är en aktiv person egentligen, har mycket att tacka min familj och mina djur (häst och hund) för detta då det inte går att gå och dra täcket över sig totalt när man har detta ansvaret. 
Tycker att dina tankar låter mycket relevanta och jag tror att det funkar på de allra flesta, tyvärr så sätter hjärnan stopp för detta för mig - just nu - i allafall. 
MVH Camal
 


Tack för ditt svar!
Tyvärr så har jag ju redan provat det du skriver om, dock inte just t ex bungyjump osv, men liknande. Så fort jag gör något för min egen del, som jag själv tycker är roligt och ger mig en adrenalinkick kommer ångesten och det dåliga samvetet som en baksmälla...
Annars tror jag mycket på det du säger och jag är en aktiv person egentligen, har mycket att tacka min familj och mina djur (häst och hund) för detta då det inte går att gå och dra täcket över sig totalt när man har detta ansvaret. 
Tycker att dina tankar låter mycket relevanta och jag tror att det funkar på de allra flesta, tyvärr så sätter hjärnan stopp för detta för mig - just nu - i allafall. 
MVH Camal
 


Tack för ditt svar!
Tyvärr så har jag ju redan provat det du skriver om, dock inte just t ex bungyjump osv, men liknande. Så fort jag gör något för min egen del, som jag själv tycker är roligt och ger mig en adrenalinkick kommer ångesten och det dåliga samvetet som en baksmälla...
Annars tror jag mycket på det du säger och jag är en aktiv person egentligen, har mycket att tacka min familj och mina djur (häst och hund) för detta då det inte går att gå och dra täcket över sig totalt när man har detta ansvaret. 
Tycker att dina tankar låter mycket relevanta och jag tror att det funkar på de allra flesta, tyvärr så sätter hjärnan stopp för detta för mig - just nu - i allafall. 
MVH Camal
 

Annons
Annons
Annons