Forum Depression och ångest


Tråden för oss utan vänner.

Hej Jag märkte efter att ha läst några inlägg här att jag inte är ensam om mitt problem att ha förlorat alla mina vänner på grund av depressioner/dålig självkänsla osv. I detta forum finns efter vad jag har läst inte bara folk som förlorat sina vänner utan också folk som aldrig haft vänner på grund av sina problem. Detta är tråden för oss som befinner sig i denna situation. Här kan vi dela med oss av våra erfarenheter och knyta nya kontakter. Jag vill jag skapa denna tråd för oss som vill lära känna nytt folk för MSN-vänskap eller liknande. När jag var yngre hade jag ganska många vänner. När jag var 20 år hade jag en ganska stor bekantskapskrets och kände mig aldrig ensam. Därefter hände det olika tråkigheter i mitt liv och jag blev genom depression mer och mer passiv. Jag stötte själv bort vännerna en efter en och en dag märkte jag att jag inte hade några kvar alls. När jag fyllde 27 år nyligen hade jag inte en enda kompis kvar att bjuda hem. Som tur var har jag flickvännen kvar så jag hade i alla fall någon att fira med :) Få människor står ut med oss som mår dåligt i längden. Lite orkar alla, men efter ett tag tröttnar man och det är ju bara mänskligt. Mitt beteende när jag mådde som värst var att bli bitter och jag slutade att tacka ja till att hitta på saker. Jag satt till och med hemma en nyårsafton trots att jag var bortbjuden. I dag mår jag bättre, men alla mina gamla vänner har idag nya liv och vi har växt ifrån varandra. Hur många i depressionsforumet är det som befinner sig i min situation? Hur gör ni för att klara av ensamheten? Skicka gärna privata meddelanden också. mvh Kraftlös.

Läste här i trådarna att man genomgår en personlighets förändring under/efter en depression, möjligtvis känner du att du inte passar in intressemässigt ihop med dina "gammla" vänner. Man vill ju dras till sin flock, det är ju en positiv effekt och en stad är ju bara ett namn.


hej hej ,,va skönt att läsa att det inte bara e ja som har stött bort mina vänner som ja till min man det finns fler som mig :) ja om man får säga så här...... ja har inte heler några vänner kvar det är min mans vänner som i bland kommer inom men då går ja oftas in i ett annat rum VARFÖR de vet ja inte.....hoppas på att du får tillbaka dina vänner de får du nog om du bara pratar me dom...


Hej alla. Jag fick en hel del mail efter mitt inlägg. Jag trodde jag var ganska ensam om min situation innan jag blev medlem här så detta forum har varit mycket bra för mig. Det är lite tragiskt, men samtidigt skönt att inte vara ensam om detta. Det är sant som du skriver att man genomgår en personlighetsförändring under en depression. Jag tror jag mognat mycket av det jag genomgått och därför mentalt är äldre än mina jämnåriga vänner. Jag känner att jag har mer gemensamt med 30-40-åringar än andra ca 27-åringar. Är det likadant för er andra? Hur reagerar era respektive på att ni inte har någon egen umgängeskrets? mvh Kraftlös.


ett par av mina tankar... Jag hoppas att Du trots allt har det bra. Det är svårt att försöka få människor att förstå hur man (du) mår. De flesta människor vill inte veta om någon mår riktigt dåligt, för då måste de ju agera. Det är svårt för de flesta att förstå när man faktiskt (du) mår så dåligt. De tänker bara logiskt. Håller man skenet uppe utåt sett så tänker många, alltså borde Du vara glad. Och samma fenomen möter utsatta för sexuella övergrepp, även från proffs, när de ”lyckats” fälla förövaren i en rättegång. Fundera på vad Du kan få av alla olika människor. Det är och borde vara så att proffsen förstår Dig så att andra människor kan stå för det vardagliga och trevliga umgänget. Det är svårt att bära på ett tungt bagage, det är lätt att man känner sig ensam i sitt svåra. Jag känner igen mig i den beskrivningen, Jag skäms för att berätta om mitt svåra. Så Jag fattar vad du menar med ensamheten. Jag gråter inombords när ingen ser. Det krävs mod och styrka samt att man träffar på rätt sorts människor, kloka sådana. Det är lätt för andra att säga att man ska rycka upp sig men mår man riktigt dåligt så förmår man inte det. Det brukar sluta med att åtminstine Jag slutar att berätta som det är. Om du kan och förmår, Ta paus i din smärta och försök om du förmår göra ngt roligt du med. tills dess må bäst från ngn som inte orkar mer


Hej! skillnaden med mig är att jag har förlorat alla mina vänner nu när jag varit sjukskriven i nästan två år pgr. utbrändhet. depressionen sitter kvar men att jag vill snart komma tillbaks till mitt arbeta och mina vänner igen och få tillbaks mitt liv med nya krafter. men att nu när mina vänner inte hör av sig tillbaka till mig och jag står här alldeles ensam får mig att börga gråta. Jag kan inte leva utan vänner och jag vill så gärna bli lycklig igen. Jag måste nu börga om från ruta ett och skaffa nya vänner. Hur skaffar man nya vänner och hur ska man få människor att se en som normal efter två år av depression och sjukskriven. Jag vill så gärna göra allt men att stå helt ensam och bygga upp sitt liv på nytt är inte lätt.


Ensam i sitt svåra är oerhört smärtsamt, Jag gråter inombords när Jag läser vissa inlägg, är ny här men Jag förstår och blir oerhört berörd. Att skaffa nya vänner får ta sin egen lilla tid, men om det är så att dessa nya vänner står för dörren, försök komma ihåg att det inte står i pannan att du har det svårt, eller har haft det svårt. Många människor är så upptagna i sig själva att dom inte kommer att märka ngt alls. Jag är inte den som pratar om mitt svåra, så det känns extra tungt att bära på allt inombords, få som förstår. Det är lättare att bryta benen av sig, att må dåligt i själen och inte förmår att leva är tabu. Tänk om fler uppmärksammade detta. Hur som helst Jag förstår känslan och ensamheten. Till Cassandra bland annat, Du är en helt vanlig kvinna också och det är nog det som de flesta ser. Det är Du som ser det andra och känner ännu mer än ser. Och naturligtvis är det svårt att lita på människor, Jag tycker det är bra att man inte bara gör det. Det är oerhört viktigt att Du testar alla Du vill ha som vänner. För Du har antagligen blivit sviken. Men nu är det viktigt att Du inte sviker Dig själv. Du bestämmer själv hur nära någon får komma Dig. Du måste kanske också utgå ifrån att DU inte kan lita på människor, så att alla får bevisa att vi finns kvar. Annars är dessa vänner inte värda Din uppmärksamhet. Och naturligtvis är Du livrädd för nya bekantskaper, det vore konstigt annars. Och kom ihåg att Du duger och om det är någon som säger något annat så är det ingen som Du ska umgås med. För om Du inte duger till någon så är det denne någons problem. Du väljer bara sådana människor som DU duger för. Jag själv är mycket rädd för att knyta an till andra människor, närhet klarar jag inte av. Och så fort någon säger att jag är bra och försöker komma mig för nära så går jag min väg, jag förstod aldrig varför. Jag själv är identitetsförvirrad, jag vet inte vem jag är. omtanke från mig


Det är nog rätt vanligt att man förlorar nära och kära när man går igenom ett helvete :,( Det är som du säger, inte många som orkar stå ut med en i längden och de drar sig undan tillslut när man börjar dra ut på träffande och tackar nej till träffandet.


hej jag känner igen ditt problem med att man tappar bort sina vänner när man är deprimerad har själv varit deprimerad över 4 år och jag har ochså tappat mina vänner jag tycker det är skitjobbigt och jag har inget bra svar på hur man ska få dem tillbaka


Vill bara fråga att är det så att du ibland tycker synd om dig själv för att du är ensam och dränker dina sorger med alkohol/ Kram


Nä, int äru ensam int närä gäller att förlora alla vänner. Å dä gö ont. Ha tyvärr inge bra råd att ge dej för ja fundrar precis som dej hu det ska gå till att få nya vänner. Å ja har enormt svårt å lita på folk å har social fobi åxå så då känns det som en tung jävla brant vägg som ä as lång ja måst ta mej uppför.


jag tycker det är så svårt. jag tror inte människor i allmänhet tänker på mig som deprimerad för jag döljer den "sidan" av mig. men samtidigt börjar människor droppa av eller så väljer jag att försvinna för att jag inte vill bli sårad. men samtidigt så är det så frustrerande, för jag tycker att människor borde SE och FÖRSTÅ och liksom, försöka. men istället, försvinner det. jag vet att det inte är i svart eller vitt heller, men... det är lätt att tänka så.


Har varit ledsen ikväll. Ledsen för att jag återigen är ensam och utan vänner. Inte helt utan, men i princip, och det är inte första gången. Under högstadiet och gymnasiet var jag under långa perioder väldigt ensam. Visade det inte utåt, gjorde allt vad jag kunde för att ingen skulle få se hur jag kände. Låtsades, spelade spel. Det kan låta sjukt men var viktigare för mig vad folk tyckte än hur jag själv mådde. I 20-årsåldern hamnade jag i en första deppression. Troligen var den ett resultat av all undantryckt sorg och besvikelse av vänner som svikit, av dåligt självförtroende, problem i familjen etc. Jag är idag 26 år och har haft deppressioner till och från hela tiden. Och nu är jag åter där att de vänner jag haft inte orkar med min deppighet. Förstår dem men känner mig ändå så otroligt ensam och hoppet att jag nånsin ska bli bra blir allt mindre. Vi var ett gäng på fyra tjejer. De andra tre träffas nu utan mig. Har vuxit fram. Märkte att de allt mer sällan ville hitta på saker, de svarade undvikande. Vi är inte ovänner men från att varit ett nära gäng, hörs vi inte längre. Jag vet att de egentligen bryr sig om mig och det gör de andra också men de orkar inte. Och det är svårt att konversera när de har massa skojiga saker och berätta, jag blir tyst för jag vill inte komma mina deppiga känslor och tankar igen. Har pratat med hon som jag varit närmast. Hon säger att hon inte orkar längre. Att jag måste ta ansvar för mitt eget liv, det kan inte ligga på henne. Och jag vet att hon har rätt i det. Men samtidigt gör det så ont att se på facebook och på andra ställen när de tre har middagar, hittar på roliga saker med andra. Och jag är kvar. Helt ensam. Vågar inte träffa nån kille. Vågar inte berätta, skäms för det. Att jag inte har några vänner. Att jag haft depression fram och tillbaka i över 6 år. Vem vill ha nån som är deppig hela tiden? Vem vill ha en sån mamma till sina barn? Jag är en social person, personer som jag träffar kan säkert inte ana hur jag har det privat och hur jag känner. Alla i min familj har näst intill perfekta liv. Med vänner, bra jobb, kärlek etc. Känner mig misslyckad och otillräcklig. O inte heller de orkar med längre. Jag säger sällan nåt. Är trött på o vara den deppiga hela tiden. Vet inte om det finns nån substans i det här. Var skönt o skriva av mig lite antar jag. O som andra skrivit innan. Tråkigt att det finns andra som har liknande känslor, men skönt att inte vara helt ensam i sin ensamhet. Stor kram till alla som fightar där ute!


Det där med vänskap är svårt, och ännu svårare blir det när man lider av depression. Jag hör också till skaran som inser att jag inte har några vänner kvar. I mitt fall handlar det mycket om att jag flyttat, och inte lyckats hitta några nya vänner (annat än grannar/bekanta) på min nya ort. Det är ju inte direkt läge att sätta ut en "vänner sökes"-lapp när man är 30 år... Jag har också riktigt svårt för sociala tillställningar, vilket knappast underlättar för mig att hitta nya vänner. Jobbet är ett skämt, det finns inga där som jag har något gemensamt med direkt. Vi är nog många ensamma själar som står utan vänner, och bara har en mörk depression att hålla i handen.


Jag känner igen mig. Jag flyttade till Sverige för nästan 4 år sedan. I början var allting spännande och jag träffade nya människor varje dag. Men nu efter 4 år måste jag konstatera att jag egentligen inte har några vänner alls. Jag känner mig så misslyckad. Alla har sina liv och ingen behöver mig. Jag orkar inte vara ensam längre. Jag har min pojkvän, men han börjar också bli trött på mig eftersom jag vill ha honom för mig själv: när han vill gå ut med kompisar blir jag så otroligt ledsen, det är bara för mycket att se hur andra har vänner men inte jag. Snart har jag ingen kvar. Vågar inte ens tänka tanken. Sitter ensam hemma just nu: pojkvännen är hos sina föräldrar på landet och såklart fick jag inte vara med. Ingen vill ha mig omkring sig. Och jag förstår inte varför, jag är trevlig och snäll, jag gör alltid mitt bästa för andra. Är så trött på allt....

Annons
Annons
Annons