Forum Depression och ångest


suck...

har ingen aning om varför jag gör detta. talar sällan om hur jag mår, anledningen är väll kanske att få ut det lite utan att oroa anhöriga. men fyfan nu är det skit, klockan är 05 och får inte en blund, är något som min psykolog beskriver det som "gravt depprimerad" började runt 13 vilket gör det till 10 år av helvete och vet ärligt talat inte om jag pallar så mycket mer. om allt bara handlar om hur man ska klara sig igenom dagen vad är det egentligen för mening. chansen att man kommer till att känna av en uns av "lycka" är så pass minimal att oddsen talar emot för att plåga mig själv igenom livet. jag fick en illa start i skolan då jag blev mobbad, vilket ledde till att jag sällan litar på folk och jag känner mig obekväm i sociala situationer. denna kompott är la inte särskilt tilltalande för en arbetsgivare. vilket lett till att jag lever på existensminimum och måste låna pengar av mina föräldrar. dom stackarna. det värsta av allt är skulden av att inte kunna vara den dotter dom säkert såklart hellre velat ha. det är skulden som tär som värst och får mig att känna mig som ett riktigt avskum som alla hade klarat sig mkt bättre utan. vill inte vara en last längre, jag orkar inte! jag vet att mina föräldrar älskar mig, men det måste vara enormt jobbigt för dom och se att jag mår som jag mår. Under åren har jag lärt mig att försöka hålla en "vacker yta". Men jag har ingen energi längre. Har konstant ont i magen, gråten ligger alltid en sekund iväg och jag vill inte vara med om detta längre =( jag har haft en psykolog och hon gav mig först zoloft och sedan efhexor men sedan flyttade jag och orkar inte ställa mig i kö i ett år för att få prata med någon som oftast verkar helt nollad. dessutom så kan jag inte riskera att bli sjukskriven, behöver kunna leta jobb så jag kan klara min hyra. men nu har jag i alla vall skrivit av mig lite, för första gången i mitt liv och förväntar mig ingenting.

Låters om du behöver professionell hjälp. Det är jobbigt att söka igen. Blir det för jobbigt så sökakut! Du tänker på dina föa.. För dem måste det vara tryggt att du får den hjälp du behöver och har rätt till. Lycka till!


Det är bra att du skrivit av dig, det gör att trycket lättar lite. Skolan är inte lyckad i alla avseenden, men det tycks inte bekymra folk i allmänhet. Det är däremot viktigt att du kan göra något som är intressant och du tycker är meningsfullt


Skolan kan vara riktig skit. Men vägra krossas av det! Mestadels vidrig var den för mig. Jag tror 95% av alla elever o lärare under min skoltid skulle bli ganska så mycket förvånade om de kände till hur det gått för mig. Visserligen har jag en depression som dykt upp o ner i flera år. Om jag räknar rätt borde jag vara ungefär 10 år äldre än du, och mycket kan hända på den tiden. Mår du dåligt måste du söka hjälp för det! Men låt inte mobbande puckon o idiotiska lärare förstöra ditt liv! Alla är rätt person för något, ge inte upp ännu, du har många år kvar som kan bli bättre än de som varit. stor kram /sofia


Tror det är bra du tar det lugnare nu, om det du menar med skrivit av. Nollad psykolog, då gick du kanske psykodynamis o där ska de vara neutrala. O det är svårt "vänja" sej vid. Men endel är ändå oneutrala o det neutrala o endel är enbart neutrala helt igenom-som prata med en vägg-men då är det ej rätt för dej. Ja klarar ej heller sånna. En bad ja rakt ut i början o ej va för neutral, o hon anpassade sej. Tkr ändå du ska prova terapi igen, kanske personkemin inte stämde mellan just er bara. Prova kan man alltid. Kram


hej de kan vara skönt att få skriva av sej de värsta jag önskar dej all lycka varma kramar från tommy kämpa på min vän

Annons
Annons
Annons