Forum Depression och ångest


som i en bubbla.

har du nångång känt att du är inne i som en bubbla, det känns som att världen runt omkring inte riktigt är där även fast man ser dom, att tiden går och går runt om en men man själv står typ kvar. har ni känt nåt liknande? så känner jag mig helatiden, bortkopplad från verkligheten. min bästavän kom hit till min stad för inte så längesen och jag hade inte träffat henne förän 1 år tillbaka, eftersom hon flyttat till en annan stad och då när vi möttes på stationen och skulle hälsa så va hon sjukt lycklig att träffa mig och skrek av lycka medan jag va som en tegelsten, bara stog där helt stilla och såg ledsen ut.. förstod inte att min bästis jag inte träffat på as länge va framför mig, är helt borta.. som insjunken i mig själv. orkar inte ha det så här mera. vill kunna se ut till verkligheten, kunna va lycklig..

Lever själv i en bubbla och känner att livet springer på och jag står kvar och förstår ingenting. Svårt att ta sig ur och jag kämpar än :-/


har oxå känt så att man lever i en bubbla o nästan tittar på när liver bara försvinner för en inte någon rolig känsla hoppas du kan ta dej ur det så du får må bra


Jag med, jag var ju till fotografen i veckan för att ta passfoto och hemma när jag tittade på mina 4 bilder så sa jag till Maria att jag ser konstig ut. Åren går och vi förändras och saker händer för alla andra men jag lever kvar där jag slutade leva. Så jag känner oxå så.


hm. det är svårt jag vet, har vart såhär skit länge nu.... kan liksom inte leva ett normalt liv, man är som död inombords men har en kropp som existerar utanpå..


så fort det är mycket liv och rörelse, när jag är på stan, på kalas eller hälsar på kompisar sugs jag in i min bubbla. Nästan så jag känner hur jag dras bakåt och iväg och alla röster blir som sorl jättelångt borta. Jag kan inte riktigt förstå att jag lever och börjar ta på saker, som fotöljer, bord och soffor för att försäkra mig att de verkligen är där. Världen blir helt skev och varenda rörelse i kroppen känns som elektriska stötar när jag rör på mig. huvudet blir tungt, kroppen är inte ens egen osv.


precis så känner jag också, hatar det.. kommer aldrig ur skiten kan lika gärna dö


Jag är också i en bubbla. Jag hänger inte med heller. Allt känns overkligt. Som en mardöm. Mitt huvudet känns tomt på tankar. Jag blir så rädd för mina känslor. Jag kallar dom för hjärnspöke.


bra beskrivning där, just så känner jag med... det är så obehagligt. man är så bortkopplad från verkligheten, det är tomt i skallen. uschhhh


Känner också precis så. Skönt att veta att man inte är ensam. Jag ser och hör vad som händer runtomkring men känner mig instängd i min egen värld. Jag reagerar långsamt, får koncentrera mig till 100% på det jag gör. Annars blir jag sittande. Känns som jag lever i en såpbubbla. Önskar man kunnde sträcka ut fingret och sticka hål på den. De enda kännslor jag känner är ångest och rädsla. Annars känner jag mig helt tom. Önskar jag hade något botemedel eller liknande så vi alla kunnde börja leva i världen utanför. Men vi ska kämpa Det heter ensam är stark nen det ger i alla fall mug styrka att veta att jag inte är ensam om detta. Trodde jag var galen

Annons
Annons
Annons