Forum Depression och ångest


Skriver av mig

Hej på er alla. Satt som alla andra kvällar framför teven och tittade på ännu ett program som inte gav mig nånting, så jag tog mig till datorn och surfade istället.. Hittade denna trevliga sida. Skönt att se att det är fler än bara jag som känner mig vilsen och trött på tillvaron. Utåt sett är jag som vilken 22 årig kille som helst. Sportar mkt, ser bra ut, pluggar, är "en i gänget". Jag går ut och festar med polarna, jag skrattar och drar skämt, jag fösöker att vara den jag vill vara. Men jag skrattar bara på ytan. När jag pratar och ställer vardagliga frågor till folk är det för att jag inte ska uppfattas som tråkig, jag hör inte svaren. På senare tid har jag dragit mig undan mer och mer och min sociala förmåga är i botten. Har pratat med ett par vänner om det och det känns bra att nån vet hur det är iaf. Jag pallar inte med folk som påpekar hur tråkig jag blivit och undrar vad det är med mig utan att stanna kvar för att lyssna på mitt svar. Vissa dagar är bättre än andra. Men de gråa dagarna har ökat betydligt de senaste månaderna. Brukar gå och träna och springa för att lätta sinnet men ett par timmar senare är det likadant igen. Känns som att med all styrka försöka simma upp mot ljuset ovanför vattenytan men strömmen drar mig alltid tillbaka ner i mörkret igen. Jag behöver nya personer i min omgivning som förstår mig bättre. Skulle vara intressant att höra om någon annan därute känner igen sig. Önskar jag vore barn igen. Ett skrapat knä är lättare att hantera än ett nedstämt sinne.

oj va ja kände igen mig där... igår satt ja ute i en park full av folk ja känner o d va väl trevligt men ja tror ja sa ungefär 5 ord på 3 timmar. vissa dagar e bättre än andra så ja antar att man får njuta av dom bättre :)


Hej! Det som händer med dig är inte farligt.Det är en tipisk reaktion som ofta kommer i din åldern eftersom du befinner sig på gränsen vuxen/barn.Du har kommit till en gräns där allla förväntar mycket av dig.Du börjar känna att börjar ansvar i livet och känner krävandet av andra.Du är bara rädd men det går över.Du klarar detta.Om det förtsätter längre tid,du ska söka profesional hjälp,någon som du kan prata med. Hälsningar Daria.


Visst känner jag igen mej! Jag försöker åxå vara som jag vill vara, det har gått så långt så jag tappat kontakten med vem jag egentligen är. Det har gått bra så många år, men sista tiden har jag börjat ifrågasasätta hur bra det egentligen är-då jag mått väldigt dåligt från o till o många år. Vet ännu inte vad som är bäst. Men visst borde det va så att vara sej själv mer äkta är det rätta. Mitt fall rör det sej nog om att jag har svårt lita på folk. Sedan att jag är en "stark" personlighet och kan nog av "svagare" uppfattas som påträngande, intensiv o jobbig. Då går ja istället in i en roll o tror det en stor anledning ja mår dåligt. Idealet vore ha vänner som var mer lika mej o därför inte reagerar negativt då de är precis likadana-ser det som ett normalt sätt umgås. Men jag vill gärna den andre ska "visa sin färg" först, vågar inte va mej själv innan. Är den andra som jag direkt går det lättare. Men det kan ta onödig tid gå o vänta på andra...Ibland orkar ja inte vänta heller. Endel tänker ju säkert precis som jag. Eller så håller de låg profil andra anledningar. (eller så är de helt olika mej o då passar vi inte ihop alls) Det har medfört ja ofta undivker umgås, för denna osäkerhet stör mej o gör att samvaron känns ansträngd o stel.


Visst känner jag igen mig. Min mask som jag bär har räddat mig många gånger men till slut kom jag till en punkt där jag inte ens orkade hålla masken längre. Där befinner jag mig nu, ledsen, nedstämd, dragit mig bort från vänner och mitt sociala liv. Jag arbetar med det, psykolog och medicin, men med facit i hand skulle jag ha sökt hjälp tidigare innan depressionen går så djupt. Hoppas det löser sig för dig. Här inne får man alltid skriva av sig och ställa frågor, alla svarar efter bästa förmåga :-) Kram på dig


Känner igen mig i det du skriver, fast det var längesedan det kändes så nu. Förhoppningsvis är du inne i en depressionsperiod och kommer snart att ta dig ur den. Tycker att du ska prata med någon läkare om du inte snart mår bättre, varför vänta? *Håller om*


Föresten. !


Jag fastnade lite för raden "önskar jag vore barn igen". Funderar... har du en bra relation med dina föräldrar? Kanske kan du åka hem till dem lite och få vara liten? Låta dem ta hand om dig lite? Ibland kan jag, fast jag är 43 år nu längta efter mammas omsorg ibland... helt otroligt... mamma är ändå mamma hela livet -) Kanske är det någon mognadsprocess du går igenom... att du börjar tröttna på "ungdomslivet", vara ute och festa jämt...? Kanske börjar du längta efter tvåsamheten i en relation? ja inte vet jag, känner ju inte dig närmare, men detta jag skrev här och nu var tankar jag fick av ditt inlägg... Kanske är jag helt fel ute, då ber jag om ursäkt, inget illa ment med mina rader. Sköt om dig!


ja, jag har också varit i den situationen många gånger. Försöker dra till ett leende fast jag inte orkar. jag brukar tänka att det är så många andra i världen som har det mkt sämre ställt än mig och jag förstår inte varför jag inte är nöjd. Det är konstigt det här.. tack för ditt svar!


Hej, det konstiga är att jag alltid varit ansvarstagande och utåtriktad innan. Allt vände bara på nån månad. Jag hoppas verkligen att det är en fas som går över..en väldigt lång fas känns det som. Det svåra är o veta om det här är normalt eller en "riktig" depression. Tack för ditt svar, det kändes bra


Ja precis. Jag känner inta alls igen mig. Jag pallar inte gå o fika med kompisarna för jag vet att jag bara kommer sitta där o inte ha något att säga, och det gör mig obekväm. Jag tror att jag är för snäll och därför ser folk mig som svag ibland. Jag har också på senare tid tagit åt mig av saker som jag tidigare struntade fullständigt i. Det kanske är så att jag lärt känna mig själv ändå, att jag inte är så social när det kommer till samtalsämnen som hur full man var i helgen, eller hur många brudar nån lyckats dragit hem på lördagskvällen. Samma smörja varenda helg. Jag var ute och reste i 6 månader för ett år sedan. Trivdes mycket bättre bland folk jag träffade som jag bara kunde sitta ner med, inga krav på hur man betedde sig eller vad man sa. Ja, jag tror jag behöver lite tid för mig själv att klura ut vad allt det här handlar om och hitta mig själv. tack för ditt svar!


Känns bra att ha en plats att reflektera med andra. Jag ska ta en dag i taget och försöka leta efter det jag saknar och hoppas på att det inte går så långt att vård behövs. Tack för ditt svar!


Det hoppas jag också! kram på dig me


Jag är definitivt trött på allt supande och festande och meningslösa dagar som inte ger nånting. Som barn har man inga bekymmer, det är bara ut o leka hela dagen och sen komma hem och lägga sig. Tänkte inte så mkt utan det var bara att leka. Tror inte jag gillar att bli "vuxen" överhuvudtaget. tack för ditt svar!


Välkommen hit!! det är bra att du skriver av dig till oss här!! en superbra sida som du säkert kommer att ha nytta av och se att du inte är ensam att känna som du gör nu..........så välkommen!!!

Annons
Annons
Annons