Forum Depression och ångest


skriver av mig.. deprimerad

sitter här, lyssnar på musik, kollar på gamla bilder och blickar tillbaks.. tillbaks på alla stunder och minnen från mitt liv. engång va jag lycklig, engång va jag som alla andra normala människor. jag va fylld av glädje, lycka, kärlek men även lite sorg som alla går egenom sometimes.. den mestadels av tiden i mitt liv för ett par år sedan, va jag så otroligt lycklig. jag levde mitt liv med mina underbara vänner, spelade massa fotboll som jag älskade och som mitt hjärta slog för. jag gjorde det som jag mådde bäst av och njöt fulltut. jag minns att jag va rädd för döden, tänkte knappt på den men va så rädd att gå hem om kvällarna, för jag va rädd att någon skulle förstöra mitt liv, så allting vackert va över och att jag skulle bli mördad. det va den enda gången jag tänkte på döden överhuvudtaget, och det skrämde mig riktigt mycket. hade aldrig självmordstankar, bråkade jag med en vän som hände ibland eller skada mig så jag inte kunde lira fotboll, då vart jag ledsen, då föll det många tårar men som samtidigt mina nära o kära torkade bort så löste allting sig inom kort tid. jag somnade varjenatt med ett äkta leende på mina läppar, såg framemot morgondagen och hade en grymt häärlig magkänsla. minns att jag va kär engång också, sådär riktigt kär. har aldrig fått en goare känsla... fan så bra jag mådde, så lycklig jag va. hade aldrig kunnat tänka mig att jag skulle bli djuptdeprimerad som jag e nu. de sista jag kunde tro, fanns inget som jag gått egenom som kunde sänka mig till botten och få mig fast där. men så får jag som några människor tyvärr får, en psykisk sjukdom. tankarna började bytas rejält, började tänka svart och började heltplötsligt från ingenstans, få oerhört skarpa och många tvångstankar på i stortsett allting jag gjorde,fick aldrig va ifred det va jag själv som tryckte ner mig själv, eller nå, snarare någon idiotiskjävel som börja ta över mig som började styra över mina tankar och som svalde allt de goa jag va fylld av. jag minns att när allting började ta över mig, när jag inte kunde styra över mig själv nåmer eller ha min egna makt, när jag tappade min egna kontroll heltohållet. då vartjag förvirrad och ställde frågan vad fan äre som häänder med mig!??!?, från toppen till botten ba sådär.. i nåt år höll jag smärtan och ångesten och tvångstankarna helt för mig själv, visste ju inte va de va för någonting, det jag försökte va att stå emot de och hitta tbx te mig igen, men med tiden förvärrades allt bara å jag lyckades aldrig övervinna demonen som tagit över mig, fick nog och skrek ut all smärtan till mami, sedan ledde de vidare till vården osvosv. det va så sjukt skönt att slippa hålla allt inom mitt skal, det trodde jag inte, va rädd för å säga allt va rädd va folk skulle tycka och tro, eller mest att de endå inte skulle förstå mig. men nu får jag professionell hjälp och har fått sedan förra sommaren, mer än 1 år dvs. den har inte räckt till riktigt, har skiftat med mediciner, tagit flera stycken olika men som inte gett mig nå gott resultat, tyvärr. har fått olika slags behandlingar mot allt som heller inte räckt till för mig. terapin fortsätter och snart ska allting försvinna innan jag seriöst ger upp helt! jag har kämpat nu i flera år, har inte räknat dagar men sen 2007/2008 nånstans då allt började. fattar inte varför just jag drabbats av skiten, jag som alltid mådde bra förut, sjukt bra.. men nu har jag lyckats fått denna sjukdomen, överdriven tvång&psykos som ledde mig in i en djup depression, här på botten e jag fast, kämpar genom varje dag, i hopp om att komma tbx till mitt liv igen och att bli fri från alla negativa tankar... allt är skit bara, men får acca att ja e sjuk. är långt ifrån "frisk". jag saknar att må bra, att ha dendär härliga magkänslan dagligen, nu kan ingenting glädja mig... den enda lyckan nu är vell vännerna som finns här för mig som stöd och försöker förstå men inget mer än så. när jag ser folk skratta, och ser min syster varjedag le & skratta. och man ser verkligen hur bra hon mår, då blir jag sjukt avundsjuk, så vill jag också känna igen... ska tillbaka dit, ska fortsätta kämpa och vänta in de goda tiderna igen. jag ska bli frisk. men fööörfan va slitsamt det är, har ingen energi kvar, kan inte leva ett liv så som nästan alla människor göör och kan. men här är jag en av de ensammaste i världen men denna ångestfyllda känslan som tryckte ner all min glädje jag va fylld av. here I am, ett tag till.. pallar jag stå ut. ok, en stund till. men sker ingen förändring, blir jag inte frisk vet jag att döden är den enda utvägen. FAN VA LIVET E ORÄTTVIST. VARFÖR SKULLE JAG FÅ DENNA SATANS SJUKDOMEN FÖÖÖR.. SOM PAJJAT MITT LIV HELT. jag orkar egentligen inte, men är så pass stark endå.. får panik, jag vill vara gamlajag igen.. vara en normal människa fylld av tusentals bra känslor och få dåliga. jag ville fan bli fotbollsproffs, men det rök när detta tog över, hade ingen kontroll eller hängde inte med alls i spelet, va helt lost på planen och vart från "bäst i laget" till den sämsta pga mitt psyke.. FUCK DETTA!! men jag får va glad över att jag fått massor med härliga minnen från den tiden jag va frisk, för den tiden har jag gått egenom och den tiden va sååå jävla bra! mådde bäst. tur för mig att jag fått uppleva livet iallafall i ett par år.. tills jag fick min sjukdom, bara sådär... varför jag, gud, säg mig varför, e jag värd detta... FML

Det känns svårt att råda dig till någonting bra, men jag läser dina inlägg här och vill att du ska må bra. I just det här inlägget pratar du om sjukdomen som tar ifrån dig allt ansvar över hur ditt liv har blivit, och det är ju inte alls roligt. Du säger att du testat all slags samtalsterapi, men kanske var tiden inte inne för dig just då, eller att det var fel människa som du pratade med. Ett nytt försök med någon annan vore kanske någonting, även fast det kanske känns meningslöst?


det spelar ingen roll vilken jag pratar med, för det lönar sig inte att prata av mig längre.. mina tankar är fast i mig, de försvinner inte på de viset, jag har tvång på allt jag gör, känner mig helt borta från verkligheten, tar jag i en tröja i affären så måste ja anstränga mig att jag tar och ser den framför mig.. inte så lätt, verkligen inte lätt när jag inte existerar, "riktiga" jag, lever inuti mig nåmera.. demonen som sprider hjärnspöken till mig har makten och jag kan inte styra över det. vet ju inte vilken hjälp som kan hjälpa mig.. läkaren sa nyligen att medicinen är de enda som kan få mig att må bra igen. för jag är så djupt nere i så många besvär.. hoppas allt på medicinen jag tar nu alltså :(


Då håller jag tummarna för att medicinen funkar, och om den inte gör det att dina problem kanske kan förändras på andra sätt och vara emottagliga för hjälp.


mh, tack


Det är fint med gamla fina minnen :) Även om du mår jättedåligt idag kanske du mår lite bättre nån dag i framtiden sen... hoppas du vet hur du ska göra för att må bättre. Terapin kanske gav dig en del verktyg ändå, medicinen bidrar och gör sitt. Kombinationen samtalsstöd och mentala strategier kontra medicinering sägs ju vara bästa hjälpen man kan få... så hoppas ändå det hjälpt dig något. Ibland tar det tid för psyket att helas, det är inte alltid man har tålamodet att låta det ta tid... men det går att må bättre på sikt.


ja jag vet, men i nuläget är det kaos i mitt huvud och då är det svårt för mig att fokussera själv på att ta mig ur detta. sen att jag har "vaneföreställningar" i tvång, på allt jag gör, som nyss skulle jag äta frukost, då fick jag slänga mackan när jag hade gjort ordning den för annars får jag as mycket ångest ifall ja inte lyder tvånget och blir ännu mer fylld av oro än jag redan har. det påverkar mig rejält och har gjort i flera år, de va av tvånget jag hamna i själva depressionen och tvånget är ju något min hjärna är gjord av nu för tiden.. inget man kan styra över hur mycke behandling man kör på, för det skapas hela tiden nytt tvång... det är som jobbigast. sen att jag är i en "bubbla" och frånvarande från verkligheten, en kompis kommer fram å hälsar på mig och jag är så inne i mig själv så har svårt att fatta att min kompis är framför mig.. sånna saker som gör de omöjligt för mig att gå i terapi också..


Då hoppas jag dina mediciner kan hjälpa, nån medicinjustering? Höja dosen? Jag vet inte alls hur det är med tvångstankar, kommer de i skov eller är de lika intensiva hela tiden? Ja jag tänkte bara om det brukar lätta efter ett tag och bli bättre en period? Jag hoppas iallafall att du ska få må bättre... kram!

Annons
Annons
Annons