Forum Depression och ångest


skriver av mig

att man ska behöva vara rädd för att ta ett kliv här i livet, för att säga ett minsta ord, för att röra sig bland folk.. så ska det inte behöva vara. men så är det för mig tyvärr. har ångest för alla livssysslor, att synas och höras vid. mest av allt vill jag helst vara ensam hela tiden i mitt rum, nerbäddad i min säng. men inte räcker de heller till.. då blir jag rädd för mig själv istället, för demonen som tagit platsen i mig och som trycker ner mig ända ner till hälan, under foten. där ligger äkta bella, hon som en gång hade ett äkta leende på läpparna, hon som verkligen levde livet. men tillslut stegvis började demonen ta utrymme och det skrämde mig. jag förstog inte riktigt vad som pågick, bara att jag börja grubbla som in i helskottan, grubba över småsaker i livet som jag tyckte va enorma. höga krav ställdes. jag hade och har även idag obehagliga känslor i min kropp som strålar ut en rejäl smärta. mina tankar är helatiden att jag är värdelös, jag duger inte för den jag är, att jag kunde sagt de jag sa på ett myckebättre sett, jag trycker ner mig själv en massa, allt kunde ha gått bättre till tänker jag hela tiden. det jag sa eller gjorde ställde bara till en massa, så tänker jag men äre så? nej det är grejen. jag tänker att det är nåt som det inte alls är. drygt. men det är inte jag som styr över mig själv. det är demonen. jag försöker hela tiden, dag ut o dag in ta mig upp ur bottennivån där äkta jag ligger nerstämplad av demonen som styr. och det har jag gjort i några år nu, då jag mått så sjuktdåligt. men jag förlorar alltid, jag lyckas aldrig. dags att ge upp nu känns det som, det är omöjligt att bli frisk från denna depression, denna djupa sorg jag lider av. dessa besvär inombords i mig, i min skalle, i mina tankar. det har jag insett nu efter all den tid jag lidit av detta. döden väntar på mig, nu ger jag upp och svävar upp till himlen eller kanske helvetet, det kanske jag är värd.... jag som va en lycklig flicka som levde ett jättebra liv, sen tog detta över. KOMMER ALDRIG NÅGONSIN BLI SOM VANLIGT IGEN. det är grejen. bye the world. man ska fasiken inte behöva ha ångest för å leva. fuck it!

Tjena "syster", Jag är också där du är. Min demon har funnits från och till. Just nu är den större än någonsin. Jag orkar inte heller med att ta i tu med saker utan vill helst vara hemma och sitta och titta på film. Igår fick jag i alla fall ett ryck och städade mitt kök och det känns ok. Men jag blir aldrig riktigt nöjd. Känner du lika dant? Jag går på KBT och hoppas att jag ska få verktyg att skicka iväg demonen. Vad har du gjort idag som är bra? Kanske kan du tänka på det och att det ger dig en kick.


hej tvilling med andra ord. det är inte lätt att göra saker när ens själ har flytt iväg, när kontrollen leker kurragömma med en + när tankarna virvlar runt i huvudet och man inte kan fokussera på annat.. men jag som du skrev, försöker hela tiden berömma mig med det lilla jag gjort om dagen men blir aldrig som du, nöjd. allt skulle alltid kunna göras på ett bättre sett, ser det alltid åt den sidan. jag är djuptdeprimerad och det ärinte lätt att leva då. tankarna styr en och det går åt helskottan. hoppas du snart blir av med den förbaskade demonjäkulen.

Annons
Annons
Annons