Forum Depression och ångest


Självmordstankar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här, men behöver skriva av mig lite. Har varit deprimerad av och till sen tidiga tonåren och de gånger jag mått "bra" har det varit på grund av mediciner. Nu har jag hunnit bli gammal (33) utan att lyckats med något då jag varit sjukskriven eller arbetslös i stort sett hela mitt liv. Min längsta anställning var en månad innan jag fick sparken. Jag har inget att vara stolt över alls När jag nu ser tillbaka på livet och alla besvikelser och misslyckanden så känns det som att det var den chansen och att jag klantade bort det. Framtiden känns inte så ljus ur det perspektivet och jag överväger att ta mitt liv eftersom jag aldrig skulle vilja uppleva mer av det livet erbjudit hit intill. Det har jag i och för sig gjort många gånger förr (alltså övervägt, inte själva dödandet) men har aldrig vågat ta språnget så att säga. Utöver min allmänna oduglighet har jag väldiga komplex för mitt utseende och min allra känsligaste issue är att jag känner mig ratad av kvinnor. Mycket av mitt värde har jag kopplat just till det och mina djupaste stunder av förtvivlan är oftast triggat av detta. En del i problemet är förstås mitt utseende och min brist på status till följd av sjukskrivningar m.m, men jag har också visst problem med blyghet och "social klumpighet". Tja, det är jag. Vad skulle ni gjort i min situation? Självmord låter inte helt dumt när man ser till helheten.

Jag tycker du ska vända dig till arbetsförmedlingen och förklara för dem att du inte klarar ett vanligt arbete på heltid och fråga dem om de har några alternativ för dig. Förklara att du är sjukskriven i perioder och din bristande erfarenhet av arbete. Du är inte ensam om att må psykiskt dåligt och det är inget du behöver skämmas för. Det psykiska måendet gör att man blir självkritisk och du har riktat denna kritik mot ditt utseende och ser det som en anledning till att du blir ratad av kvinnor. Det jag däremot tror skrämmer kvinnor i din omgivning är din låga självkänsla, du tycker inte så värst mycket om dig själv, du ser det som att du har inget att komma med. Kanske mera det som stöter bort kvinnorna. Med hjälp av arbetsförmedlingen kan ni komma fram till vad du är bra på, vad som är dina goda sidor och vad av de goda sidorna som går att nyttja i ett arbete. Alla har nåt de är bra på, även du om du tänker efter lite... Så försök fokusera på sånt du är bra på, du har kanske t o m nån talang där du är bättre än snittet? :D Om inte så kanske du har nåt intresse du kan öva upp dig inom. Eftersom en del av din problematik verkar vara att du behöver ha nåt du kan känna dig stolt över så kanske arbetsförmedlingen är en bra väg mot ett bättre mående. Ha bara inte för höga förväntningar på dem, det kan ta tid. De är ganska belastade där. Ja jag menar alltså att det kan dröja tidsmässigt innan de kan sätta in resurser. Man får försöka ha tålamod med de bristande resurserna i samhället. Suck. Under tiden, tills du kan få hjälp... ja du kanske kan börja fundera lite på egen väg eller med hjälp av nån professionell samtalspartner inom vården. Leta upp dina goda sidor, det du gillar, det du är bra på eller kan utveckla. Lycka till!


Mycket bra skrivet okallu. Liv är att våga! Vem vet vad som händer i morgon? Vad man gör om 10 år osv. När jag kände mej "värdelös" på samma sätt, så fick jag iden att starta om, jag började på Kom Vux & började studera naturvetenskap, jag som var så "kass" i skolan när jag var ung. Plötsligt fick jag mvg & vg i skolan. Jag fick massor av nya vänner & livet fick en helt ny mening. Jag gick på något som hette fri fil, så jag behövde inte vara i skolan hela tiden heller, kanske hade det varit något för dej Yhnmju!??! Ps. Jag var 35 när jag började studera igen så du är inte för gammal, du har flera år på dej att fundera på vart du vill i livet.


Känner igen mej i det där att ha många misslyckanden bakom sej o inget o va stolt över När man levt ett tag med samma problem o igen förändring är det svårt o se att det ska bli bättre Visst för vissa blir det så Kram


Som vanligt påstår man att kvinnor inte är utseendefixerade. Sanningen är att alla vet vilken lögn det är. Kvinnor är mkt mer utseendefixerade än män. Har man drabbats av livets lotteri så har man. Självkänslan kan tyvärr vara direkt kopplad till att andra inte riktigt ser vad man har inombords, och inte är det lätt att visa när man döms om och om igen. Nu vet jag inte om det är vad du råkat ut för, men den "grundstoryn" har man stött på många ggr med män. Tycker INTE du ska ta självmord. Kolla alla vägar och möjligheter. Har du redan gjort det, gör det igen. Bara viljan i sig gör att du orkar leva vidare. Vi kan alla drabbas av mirakel, eller plötslig tur. Jag vet inte vilka problem du har med "utseendet" men om du upplever det som så negativt, så kanske du ska börja där. Vad kan du förändra till det bättre? Vilka är dom stora problemen? Vilka vägar kan du gå sen? Håller på dig.


Hej ÿhnmju, Jag tycker du skall kämpa på, det finns så mycket som kan hända än i ditt liv. Men du behöver hitta människor som kan hjälpa dig i din kamp, nu när du mår så dåligt. Själv är jag inne på mitt fjärde liv som deppig sysslolös med allt mindre pengar och allt färre vänner - men nu börjar det sakt vända! Äntligen. Det är faktiskt lite spännande. Jag har 6 förslag på vart du kan vända dig. 1. Numera finns det i varje kommun något som heter "Personligt Ombud" som är personer som arbetar med att stötta personer som mår psykiskt dåligt i kontakter med andra myndigheter. När jag har mått riktigt dåligt har jag ringt dit, så nu har jag ett "Personligt Ombud" som har följt med mig till försäkringsbolag, läkare etc.när jag behövt stöd i samtal med dem för att inte bli negligerad. Hon har initierat kontakt med skuldrådgivare i kommunen och hon har ringt Socialförvaltningen och hjälpt mig att få boendestöd. Ta hjälp av ett personligt ombud så blir du kanske bättre förstådd av läkare, arbetsförmedlare, försäkringskassa etc. 2. Uppsök en läkare eller akut psykriatisk avdelning och berätta att du har självmordstankar och be om hjälp. 3. Leta reda på någon plats i kommunen dit människor som du och jag med psykisk sjukdom kan gå på dagtid och träffa andra i liknande situation. Mitt "Personliga Ombud" har hjälpt mig hitta flera platser i Göteborg där jag bor som jag inte visste fanns. Det är trivsamma ställen man kan gå till för att läsa tidningen, fika, småprata med andra människor av olika sorter. T.ex: till ett av Fountain-husen som finns i Sverige som: http://www.fountainhouse.se/ eller sköna Gyllenkroken i Göteborg:http://www.gyllenkroken.se/ http://www.perstorp.se/dagverksamheten.html eller http://www.stockholm.se/-/Jamfor/?enhetstyp=7897c24bfa2b44b98ff6ddf44b8e61eb 4. Leta reda på en självhjälpsgrupp du kan träffa ett par timmar varje eller var annan vecka. Jag började i en i höst och undrar redan varför jag inte tog mig till en tidigare. Jag längtar redan till nästa vecka då vi skall sitta några personer runt ett bord och berätta för varandra vi det vi vill prata om. Jag har inte så många privata vänner, de försvinner ju lätt när man mår dåligt som du och jag. Nu börjar jag hitta nya. Och det är en härlig känsla. 5. Vet du vad boendestöd är, be ditt Personliga Ombud berätta, kanske behöver du precis som så många andra stöd i vardagslivet i den egna bostden av någon som kommer en eller ett par dagar och hjälper till att beta av den långa att göra listan, eller stöttar när det är dags att betala räkningarna, det var ett av mina största "Nu-orkar-jag-inte-mer-problem" Tänk denna veckan har jag betalt räkningarna själv, utan det stödet, och jag har kommit iväg till optikern som jag skjutit upp i 5 år att gå till! 6. Gå med i en förening för folk med depression, eller kanske ångest om du lider av det med. t.ex: http://www.foreningenbalans.nu/ eller http://www.angest.se/riks/ eller Webbgemenskapen http://gulhaken.se/ Snälla, häng i! Skriv här igen och berätta hur det går för dig! Kram


Alla har skrivit bra svar redan, så jag vill bara säga att jag håller med dem och att du måste hålla ut. Jag tycker även att du ska fortsätta skriva här på ND, här får man skriva vad man vill och folk ger uppmuntrande stöd. Jag hade nyligen en riktig dipp och började skriva en blogg här, och det har redan hjälpt mig en hel del.


Hej! Själv har jag redan hunnit bli 45 år gammal och verkar befinna mig i en liknande situation som du. Varje gång jag hamnar i en svacka tror jag att mitt liv har tagit slut. Att det inte finns någon återvändo. Lika svart varje gång, lika omöjligt att ta sig ur mörkret. MEN fastän hoppet tar slut varje gång, så hur som helst, förr eller senare kommer jag alltid ut på andra sidan. DET ÄR ALDRIG NÅGON LÖSNING ATT BEGÅ SJÄLVMORD-JAG VET. Förra sommaren var jag djupt depremerad och höll på att dö av tablettförgiftning. Jag vaknade upp på intensiven och såg en "sur" sjukvårdare framför mig. Det var tydligen inte meningen att jag skulle dö. Det är inte meningen att någon ska må så dåligt eller känna sådan hopplöshet inför framtiden att man ska vilja ta och också försöka begå självmord-FÖRSÖK ALDRIG BEGÅ SJÄLVMORD. HITTA ÅTMINSTONE EN PERSON ATT PRATA ÖPPET MED OM UR DU KÄNNER OCH MÅR!! ATT FÅ DELA SIN BÖRDA HJÄLPER!


Du måste kämpa vidare, du har hela livet framför dig .


vad för mediciner har du tagit då? jag tar också, fluxoetin och den hjälper inte mot min depression och tvångtankar.. även ångest så ska vell få någon annan ge aldrig upp, ljusa stunderna väntar i livet! du är bra precis som du är, och värd lika mycket som alla andra. kram sköt om dig!


Jag känner igen mig själv i det du skriver. Under nästan hela tonåren var jag deprimerad och det blev inte bättre efter en relation där jag blev misshandlad både psykiskt och fysiskt. Nu när jag är 25 och ensamstående mamma så mår jag fortfarande väldigt dåligt emellanåt. Äter antidepressiva tabletter 2 gånger om dagen men känner inte riktigt att det hjälper, men jag får sova ialla fall. Det som däremår har hjälpt är att prata med nån utomstående. Självmordstankarna har blivit färre men är inte helt borta. det enda råd jag kan ge är egentligen att prata med någon som inte känner dej.


Skulle kunna vara jag som skrivit det. KRAM


Oj så många svar. :O Glädjer mig att så många svarat och gett tips. Trodde inte att nån skulle svara utan ville väl mest gnälla lite. :/ Kan berätta att situationen är något ljusare nu. Jag läser redan vid en utbildning på högskola, så på så sätt är jag väl på väg tillbaka. Det känns dock ändå som det är lite för sent. Jag har lovats få träffa en terapeut av psyk, och även om jag inte tror det ger nånting den här gången heller så är det nog bra att få prata lite med nån. Jag har träffat en tjej och har nån form av kk-förhållande med betoning på kompis delen. Det är nog det som är mest lovande. Det betyder mycket för mig att kunna prata med nån som står mig så där nära. Sex för mig närmre och det blir så mkt mera ärligt på något vis. Sen har jag börjat äta medicin igen, men det dödar tyvärr sexlivet en del. Men antagligen spelar det en stor roll för att det ser ljusare ut. Utseende och sex är fortfarande väldigt känsligt för mig dock. :( Och jag har fortfarande en känsla av att jag missat min chans i livet. Just nu kan jag dock bortse från det och koncentrera mig på det jag måste studier och sånt.

Annons
Annons
Annons