Forum Depression och ångest


Saknar den jag var förut, så förbannat mycket…

Jag lider av bipolaritet vet inte vilken typ det är men jag är för det mesta deprimerad. Jag minns när jag fick min första maniska fas, i början var det en mani skapad av sig själv - jag drev på den med droger alkohol och förälskelser i tjejer.
Hela jorden snurrade och alla dofter fick färg, men jag åkte in och ut från psyket. Det var ju en romantisk tid fylld av förälskelser, men ångesten drev mig bort till slut och kraven på mig var starka. Det var i början av 20 årsåldern och jag såg bättre ut då. Det var kändes helt okej att leka och vara som jag var då. Kände mig charmig och sexig fylld av ågest men samtidigt driven av eufori.
Till slut blev kaoset för mycket, jag föll och jag föll hårt, jag vände mig till droger, försökte öka drivet, de maniska känslor som funnits ändå men kemiskt var den inte samma sak - nu är jag mer eller mindre ett vrak.
Jag går på lamotrigin nu - den högsta dos du kan ha. De där känslorna jag beskrev föut drabbar mig inte idag. Jag minns att jag hängde i det här forumet då, vet ej om någon av er är kvar eller om ni minns mig, jag skulle behöva er nu. Men jag lunkar på numera försöker gå ner i vikt. Skeppet i mig sjunker och snart vill jag att allt ska ta slut.
Vet inte varför jag skriver detta - möjligen ett rop på tröst. Jag känner mig vuxen men vilsen och jag miste många år det vet jag nu. Nu har jag inga vänner kvar, jag som alltid omgavs av dem. Det var längesen en kvinna värmde mig och jag kände mig som en man.
Jag fuckar ur då och då och ibland kan jag känna manin komma - men den lämnar mig full av gråt och snart vet inte om jag kan orka. Mina gyllene år är borta nu, alla dofter av kärlek och sommar.
Och jag känner mig ganska patetisk när jag ber om en tröstande kram.

Livet e tufft. Om nån annan säger något annat vet den inte vad verkliga livet är.
Men livet är inte slut för de "vännen". All ålder har sin charm om man säger så. Var sambo i nästan tjugo år men visste knappt vad kärlek var. Jag gav upp de förhållandet pga många anledningar av smärta. Jag är 47 år å har nu fått uppleva vad kärlek är, vad en öm och go kram är å betyder. Hur känslan är när någon säger " jag älskar dig" å personen menar de. Visst tjugo år försvann av mitt liv å levde i rädsla, ångest osv osv. Men nu vid 47 år har jag äntligen fått börja leva..... Hi hi är nog som en tonåring ibland men de bjuder jag på :0). Tror när man mist tid i livet som du å jag gjort så värdesätter man livet på ett annat sätt när de blir på ett annat sätt.
Kämpa nu på å snart kommer livet för dig också att se annorlunda ut. Ger dig massor av styrkekramar !!!

Annons
Annons
Annons