Forum Depression och ångest


så svårt, vad gör man?

Har precis insett att min man är deprimerad. Han har tagit sig iväg på sitt första läkarbesök och ska nu medicinera och gå på samtal hos en kurator. Själv står jag ensam känner jag med min del. Vi har två små barn, två år och fem månader gamla, vilka jag tar hand om åtminstone 22 av dygnets 24 timmar själv. Jag är trött, less och arg och vet inte hur jag ska agera gentemot min man. Det är så svårt! Vi har haft två tuffa månader, då han pga sitt mående bl a varit på väg att lämna oss. Han har också berättat att han varit otrogen vid ett tillfälle, vilket också till stor del beror på hur dålit han mått. Jag vill verkligen att det här ska ordna sig, men känner mig väldigt klämd mellan min önskan att kunna hjälpa honom och min önskan att faktiskt få hjälp själv med en situation som är minst sagt ansträngande. Hur hittar man balans här? Och hur hanterar man att helt plötsligt inte vara den som han kan vända sig till för att få hjälp...?

hej förstår att det är svårt har väl bara ett eåd o det är att han ska söka hjälp hos någon läkare han kanske behöver annan medicin för att må bätre låter jobbigt att själ ha ansvareit när barnen är så små hoppas jag kunde ge nåt råd till dej


Min sambo är deprimerad och det har alltid varit så på hösten. Vi har inga små barn men jag känner igen frustrationen. Om han skyller på att han behöver extra stimulans för att kunna vara otrogen så acceptera inte det! Han behöver medicinering.Mir


Har suttit där oxå. Med en kille på sertralin o 2 ungar. Men det slutade inget vidare. Han va otrogen han oxå . Man vänder sej nästan ut och in för att man går med på allt för att få dom tillbaka till det de var. För oss slutade det med att han lämnade oss. Och gick vidare med den han va otrogen med. Och nu i efterhand så känner man sej så korkad att man gick med på så mycket. Och sen va de inte ens värda det. Lever idag med en man som aldrig skulle göra mej så illa. Hoppas det löser sig bättre för dej. Men otrohet är ALDRIG ok ...vare sej man är deppig eller ej. Jävla korkat av honom.


Det som är så svårt är att jag inte kan prata med honom. Jag tassar omkring och försöker göra så mycket som möjligt, men hur mycket jag än gör så hittar han något att deppa kring. Naturligtvis. Och jag mår skit, mycket pga att han mår dåligt men också pga saker han säger/gör för att må bättre och av att jag inte kan bidra med något. Sen kan jag inte ställa krav på honom eller ens förklara varför jag mår dåligt, för då mår han ännu sämre. Så just nu känns det som om vi inte pratar alls utan bara går förbi varandra, och då mår han dåligt av det eftersom det är uppenbart att allt är fel. Kontentan, vad jag än gör så är det fel. Jag har heller inte någon direkt avlastning eller någon att prata med. Försökte ringa nationella hjälplinjen för att få hjälp med min fråga, hur jag ska f örhålla mig till alls, men lyckades missa deras telefontid(!!) och sedan var det "så många som behövde hjälp just nu" att jag uppmanades återkomma senare. Inte helt enkelt när man har små barn. Jisses, får inte ens sova mer än 90 minuter i streck någon gång under natten nu för lillen är i en utvecklingsfas som gör att han sover väldigt oroligt. *suck* Framåt för bättre tider!!


I mitt förhållande är det jag som är deppad. Känns väldigt olikt din situation, men det som jag tänker mest på i ditt inlägg är att fast du gör allt du kan så hittar han på nya saker att bli deppad av. För egen del är det inga specifika orsaker som får mig deppad, känslan finns kvar ändå. Kanske tar det sig uttryck som om han är deppad över nya saker, men i själva verket är det nog inte saker i sig som deppar ner honom. Praktiska saker blir jag väldigt glad när min sambo tar hand om, jag klarar liksom inte att ha för mycket i huvet. Glömmer och är alldeles för trött. När jag väl fick min sambo att förstå att det inte är hans fel att jag inte mår bra, så blev det bättre för oss sen. Det som jag tycker är allra jobbigast är när han försöker muntra upp mig/göra något för mig o så kan jag inte bli glad fast han anstränger sig. Kanske är det litegrann där du o mannen hamnat, att han mår än sämre av att du försöker få honom att må bättre, för vad du än gör så kommer lyckas det inte utan han känner sig otillräcklig o otacksam. /sofia


Välkommen hit! Det låter som att du behöver någon som stöttar dig nu, när du får ta allt ansvar i familjen. Det finns flera vägar att få stöd. Mina tips utan inbördes ordning är att du kan testa via din mans läkarkontakter att försöka få stöd du med, eller besöka din egen husläkare för eventuell remiss vidare till samtalskontakt, eller ringa kyrkan och prata med en diakon som har utbildning i krishantering att bolla din situation. Det finns även stödgrupper av olika slag för människor som går igenom någon liknande situation som du, men jag vet inte hur det fungerar riktigt. Du kanske kan googla på det och se om det är aktuellt? Hoppas att det går fint! Du förtjänar det.


Det är nog väldigt sant som du säger. Det är så svårt att acceptera att jag inte kan göra något annat än finnas där och fixa runt omkring. Stökar hela dagarna känns det som, vilket är tungt när man inte får någon uppskattning, men det svåra är att det ändå inte hjälper märkbart. Visst, jag vet att det GÖR skillnad i och med att det gör att han kan undvika försämring, men det blir liksom ingen förbättring. Han har också väldigt svårt för att prata med mig om saker, mycket eftersom han skäms (depressionen kom med barnen och han skäms över att inte vara den pappa han trott sig bli och över att inte kunna glädjas åt dem) och det är jättesvårt att veta att han hellre åker till vänner för att prata när han mår dåligt. Och det som är svårt mellan oss just nu kan vi inte ens ta i eftersom han mår så dåligt, det måste vänta. Svårt svårt svårt. Men medicineringen är påbörjad och en samtalskontakt ska till, ev psykoterapeut istället för kurator och det känns bra. Hoppas bara att depressionen inte funnits med för länge så att den är svår att få bort. Jag vill ha tillbaka min levnadsglada man! Och jag vill att han ska kunna se hur underbara våra barn än, istället för att bara se allt strul som kommer med att ha två små hemma. Tänk om det aldrig händer..?


Hoppas du orkar hålla ut längre än du tror nu. Har hört att många i förhållanden skulle fortsatt kunna hålla ihop om de visste att det är en depression som fått det att knaka i fogarna, och tagit tag i det. Men alla förstår inte att det är depp som är det egentliga problemet. Men ni har ju det, och är har en plan för medicinerin mm. Kan bara önska lycka till. Kram/sofia


Tack så jättemycket. Jag hoppas också, tron varierar kraftigt under dagen... =)

Annons
Annons
Annons