Forum Depression och ångest


Rädsla för ?besök?vänner?

Jag har haft en diagnos på depression sedan ca 3 år tillbaka då jag fick den första medicinen (blev inlagd på akutpsyk). Problemet är att jag inte har vågat ta hem någon, jag mår fysiskt illa av att någon får för sig att hälsa på, vill inte träffa kompisar alls helst och skulle vilja sluta på jobbet om jag kunde, för jag vill inte möta någon. Det blir bara värre, trots att jag ibland tvingar mig att åka hem till någon. Om en konflikt närmar sig så gömmer jag mig helst, tar skit för att jag beter mig som jag gör (dvs glömmer saker, är ofokuserad) fast jag vet att det beror på hur jag mår. Vågar inte ta kontakt med läkare för det är för jobbigt. Finns det någon som har denna formen av omvänd torgskräck eller vad man ska kalla det, som inte vill/vågar ta in folk i sitt hem? Jag vill inte heller gå ut där det är massa folk, för jag vill helst inte synas alls, får sån panik när det känns som att någon ser mig. Jag tvingar mig själv att göra något i princip varje dag, men det hjälper inte.

Det är nog en form av social fobi du har. Du måste nog kontakta läkare för att få hjälp med det här. *Kram*


Jag känner igen mig i din beskrivning. Jag stänger gärna in mig och tycker det är fruktansvärt jobbigt att träffa folk jag känner. Nu har jag inget problem med att röra mig i befolkade omgivngar ex. stan och ser det som en bra övning. Jag tycker verkligen du skall söka hjälp, du skall inte behöva må så dåligt. Prova läkaren/mottagningen där du fick medicinen utskriven eller kontakta vårdcentralen. Lycka till och många kramar


Jag känner absolut igen mig. Har du någon terapeuft att prata med? Vore nog bra...... Lycka till


Jag känner igen mig från när jag var yngre, Numera har tvånget/önskan att vara normal o social blivit viktigare än förr, för bland folk får jag ångest mer sällan. Kram på dig /sofia


Jag försökte med en psykolog som min läkare gav mig tid till, men väl där så säger jag bara att det är bra. Har nu inte varit hos läkaren på länge, utan ringt för att förnya recept och bara det tar veckor att klara av. Hade en jättebra läkare på akutpsyk, men dit kan man ju inte gå hursomhelst, så nu är det vårdcentralen som gäller och det känns inte bekvämt med den läkaren för hon tittar snett på mig könns det som, vågar inte säga hur det är där. Det känns bra att fler vet hur det är, annars får man försöka dölja det. Vet ju att folk i allmänhet skulle säga att man ska rycka upp sig, det finns andra som har det värre osv...


Har du en låg självkänsla när det gäller ditt hem? Skäms du för ditt hem? Är det inte fint nog? Tycker du själv inte om ditt hem? Vill du ha nyare möbler, nyare tv och annat? Det var min tanke när jag läste ditt inlägg... ibland jämför man med vad andra har som man själv inte har... och det kan ge en "låg självkänsla för hemmet". Så tänkte jag... Kanske kan du piffa upp inredningen på nåt sätt om det är så... Att du drar dig undan från andra människor kanske du kan ta upp med psykolog om du bokar ett nytt besök igen? Försök att vara öppen och ärlig där... det är enda sättet att få hjälp. Ta inte på dig någon mask i mötet med de professionella... Lycka till!


Nej, jag har aldrig brytt mig om nya saker, att ha det finast osv. Det känns bara som att... Hur ska jag förklara. Att det blir för nära på ett obehagligt sätt, dom gör intrång i min själ tror jag man kan förklara det som. Jag får ångest och vill bara att alla ska UT. Det är nästan lika jobbigt att komma hem till någon, jag blir nervös och rastlös. Det svåra är ju att släppa på kontrollen och säga allt till den där läkaren/psykologen, jag har ju inget jag kan peka på -det här har hänt och därför känner jag som jag gör. Sen tror jag att det skulle ifrågasättas, att jag inte har sagt något tidigare. Känns så dumt.


Du säger att du tror att det kommer att ifrågasättas varför du inte sagt något tidigare... hm... låt inte den tanken bli ett hinder för professionell hjälp. Om de frågar varför du inte sagt något tidigare kan du ju förklara med att du inte vetat hur du ska förklara... att du inte funnit ord för det. Jag tror jag förstår hur du menar... att besök i hemmet rör en på djupet... kanske du har någon väldigt god vän som du känner närhet till som du kan välja att låta komma i början. Någon du känner tillit till? Jag tror min förra läkare skulle ha kallat det att du inte har några marginaler i måendet just nu... så sa hon till mig när jag var som mest sjuk... jag mådde sämre av "småsaker" i livet och var känslomässigt labil. Men jag har gjort framsteg, det tror jag du kan göra med. Min största hjälp var en förstående läkare och en underbar beteendevetare. De har hjälpt mig oerhört mycket! Och inte att förglömma människorna här på netdoktor depression! Här har jag fått ett underbart stöd sen jag kom hit år 2004. Hoppas du också kan känna att du har stöd av oss här!


Fan jag känner mig skitdum just nu. Min gamla granne har låst sig inne och ambulans och polis är utanför och vill ta sig in. H-n som upptäckte det är här flera gånger om dagen och tittar till grannen. H-n ringde på för att be mig om hjälp och jag vågade inte öppna! H-n bor bredvid så h-n fick ju tag på hjälp ändå, men jag är en skit... HUR kan jag vara så dum / ego så jag inte klarar av att öppna?

Annons
Annons
Annons