Forum Depression och ångest


orkar inte...

Varför ska livet vara så jobbigt? Varför kan jag aldrig må bra? I 30 år har jag mått dåligt och jag mår fortfarande dåligt. Känns som jag är inne i någon pubertet... närmar mig 30, har inga barn och ingen utbildning. En del av mig vill ha både och... Jag har sökt in till högskolan till hösten och den innebär 3, 5 år där. Det är allt jag strävat efter nu i 3 år för att få höga betyg och nu känns det inte längre viktigt, känns som jag kämpat men aldrig kommer framåt... Det gör jag väl men ändå...jag blir äldre och det känns som allt som jag vill göra, kan jag inte göra förrän om 4-5 år. Sen vet jag inte om jag ens vill ha barn även om jag ibland känner att jag vill ha barn... orkar inte, varför måste jag känna så här? I sociala sammanhang känns det skitjobbigt, speciellt när jag är med folk som jag inte känner. Jag känner mig värdelös, för alla har ju gjort allt möjligt i sitt liv vid 30 års ålder men inte jag. Jag är inte klar med utbildning, inget fast jobb och har aldrig haft det heller, inget hus och inga barn. Det kanske är samhället som får mig må dåligt för att allt detta är vad samhället tycker man ska göra och jag blir säkert påverkad. Ibland tänker jag att det vore enklare om livet tog slut, men på nåt sätt vill jag ju ändå leva...

Har du någon kontakt med psykiatrin annars är mitt råd att söka hjälp. Jag sökte ganska sent, och har fått massor hjälp! Hoppas det vänder för dig snart!


MedMänniska. Hej maja2, något som har hjälpt mej är KBT-kognitiv beteende terapi. man får gå några gånger, jag är säker på att du blir hjälpt med din depression för man kan inte klara sig ur det själv. Jag önskar dej all lycka. Mvh MedMänniska-Kenneth.l


OJ vad jag känner igen mig...är i samma ålder med samma tankar och i mitt fall är det min familj och omgivning som sätter sådan press på hur man "skall vara" i deras ögon och hur misslyckad jag är..suck...lätt att slå ifrån sig??? Jag lider också av en depression och har samtalshjälp för det men brukar också ventilera de frågeställningar du har och det brukar kännas lättare efteråt. Hoppas du har ork att söka hjälp för samtalsterapi kan vara en hjälp. Kramar


känner igen mig.


Jag går hos en KBT, men känns som att jag går framåt men tankarna försvinner inte heller. Jag är fast besluten att låta mina tankar styra framför mina känslor. Nu eftersom jag inte har nåt fast arbete så sommarjobbar jag och i morgon på midsommar ska jag jobba. Först tänkte jag att det gör ingenting, midsommar för mig är ändå inget viktigt. Jag har jobbar inom vården i så många år nu att förlora ännu en midsommar till gör väl ingenting men nu jobbar jag till halv tre och sen så är jag ledig och ensam för alla jag känner har ju så klart åkt i väg över midsommar. Inget konstigt med det, men just nu känner jag mig bara så fruktansvärt ensam. Mina tankar far omkring i huvudet hela tiden och jag vet varken ut eller in. Kanske en dag blir det bättre men nu kan jag inte träffa min kbt på hela sommaren och det känns fruktansvärt jobbigt. Det känns bara som vad jag än gör och hur jag än gör så mår jag ändå dåligt över mina val. Ingenting är tillräckligt bra för mig och det är skrämmande. Vem är jag och vad vill jag egentligen??? Det är väl nåt som blir bättre med åren...

Annons
Annons
Annons