Forum Depression och ångest


om någon ställer krav...

är det någon mer än jag som får panik om någon ställer krav på en??Min läkare säger att det är sviterna efter en karl jag levde med ett tag som var kontrollfreak.Plus att jag fick barn när jag var 17 år,och axlade inte ansvaret riktigt.Det håller jag inte med om,för jag fick fem barn inom 10 år,och jag var hönsmamma och älskar mina ungar som nu är vuxna.Men när första barnbarnet kom och jag började få sitta barnvakt och så,började jag må dåligt.Fick en flyktkänsla och ibland sa jag att jag var sjuk.Och fick dåligt samvete förstås!Är det så att man har så fullt upp med att hantera sina egna problem,att man inte klarar av ansvaret för andra.Jag kan hålla på med ungarna hur mycket som helst när föräldrarna är med.Men blir jag liksom ensam med dom knyter det sig totalt.Gäller även andra saker.Om någon ber mig om en tjänst kan jag slå på bromsen direkt.Jag är ju en snäll människa,men börjar på betraktas som egoistisk.Men varför denna känsla när någon ber mig om nåt?

jag med. men i mitt fall beror det på min mkt dominante far skulle jag tro...


ja min egen teori är oxo att jag aldrig dög som barn åt min mor.Hon påpekade alltid att jag var annorlunda än mina äldre systrar,och dom var duktigare och hittade inte på så mycket osv osv.Jag fick ju som krav hela uppväxten att försöka vara duktig.Relationen till min mor var alltid spänd även som vuxen.Jag kan aldrig minnas att jag fick en kram av min mams.Därför klänger jag på mina ungar jämt och vill kramas.Och dom har lärt sig kroppskontakt inte är farligt.Mamma dog i höstas,och eftersom jag bodde närmast blev det jag som fick hjälpa henne på slutet.Det var stark ovilja att gå dit som ett hembiträde när hon ville ha saker gjort.Jag kände mig som en utnyttjad arbetskraft ,och hon har aldrig gjort nåt speciellt för mig.Känns skönt att få skriva av sig känslor.Jag har mått jättedåligt för att jag inte har kunnat sörja mamma.Jag har sörjt den mamma jag aldrig haft.


Ja är precis lika. Kan ju va för du ej orkar mer än dej själv egentligen. Eller rädlsa ej klara av, dåligt självförtroende. Ja är perfektionist o har en tvångsmässig läggning o känner mindre kontroll om ja måste va tillgänglig för andra (man kan ju tex ej veta förväg om nån behöver hjälp nåt) Men ja har åxå haft jobbigt olika sätt så det beror nog på sånt åxå. Fått överkrav på mej som barn o mobbad om ja ej upopfyllde förväntingarna.


När jag blev sjuk i stressrelaterat utmattningssymtom hösten 2004 sa min läkare att jag inte hade några marginaler.... att min ork var så kraftigt begränsad att jag behövde varva ner och först och främst prioritera mig själv och mitt mående. Orken att ställa upp på andra fanns inte... och när någon "ställde krav" eller ville ha hjälp med nåt kändes det jättestort för mig och jag blev helt utmattad... även om jag ville hjälpa, ville finnas där för vänner och familj som vanligt... För som du säger också, visst vill man vara snäll... men jag ser nu i backspegeln att jag kan ha uppfattats som oerhört egoistisk. Men jag var ju tvungen... jag hade inget val... orken fanns inte alls... :-( När jag slutade finnas till för andra kändes det som att det saknades nåt i mitt liv... för det är ju en del av livet att få ge och ta. Jag behövde få göra det också... och nu har jag fått lite balans i det, orkar mera nu :-) Men kan fortfarande behöva prioritera mig själv mellan varven... och jag övar på det. Att ta pauser i livet är nödvändigt, inte bara så här års på semestern, utan dagligen, veckovis, hela tiden. Att prioritera sig själv först och främst för att sedan kunna räcka till för andra, om det blir nån ork över... det är nog viktigt att öva på. Utan dåligt samvete! Du har tagit upp ett intressant ämne här på forumet... om att omgivningen "ställer krav" och hur vi kan förhålla oss till det... Det är inte fel att säga nej om man inte orkar tycker jag...

Annons
Annons
Annons