Forum Depression och ångest


oförstående sambo...

glömde: Försökte ta upp de 2 alternativen min läkare gav mig, eftersom jag anser att vi, bla eftersom vi har barn, behöver stötta varandra. Men mötte ett totalt ointresse. Detta sömnproblem är något som är en stor del av mitt liv. Tillsammans med min allmänna depression och min ångest. Vilka han trodde löstes när vi fick barn och blev en familj. Eller hur?! Nu har du en till människa som kan dö när som helst i din närhet, så nu blev väl allt bra, så där på ett ögonblick? Ännu ett förvirrat inlägg från min sida...

Lever också med en oförstående sambo, och har själv fått hålla upp en yttre fasad då det inte är någon mening med annat för man har inte direkt någon som förstår i ens omgivning.. Jag har tyvärr inga svar att ge dig, det enda jag kan säga är att jag känner att jag har kunnat bearbeta saker och ting på ett annat sätt sen jag började skriva av mig saker och ting, på denna sidan. Jag ska själv kontakta vårdcentralen nästa vecka bla för andra sympton än depression men hade tänkt att ta upp det också... Annars så har det varit att jag har hållit inne allt inne för mig själv, vilket verkar som du också har gjort, du har kanske haft lite samma tendenser som din blivande, bitit ihop, inte för att du nödvändigtvis själv velat utan för att du har känt att det har varit enklast då du ej fått respons eller empati från din sambo..? Du har kanske gått in i denna fasad så att säga, så du visar egentligen fortfarande inte direkt hur du mår? Du har har iallafall kontaktat läkare så det verkar ju som att det är något på gång iallafall, kanon :o) Inte för att mina funderingar var till någon större hjälp, men jag hoppas att du får något som hjälper så att du kan sova och njuta av bröllopsplaneringen och allt annat. Kramar


Har tyvärr inga råd ang din sambo men vill bara skriva att jag har haft mirtazapin riktig bra medicin har hjälpt mig mycket,men var tvungen att sluta med den,då jag har gått upp 20kg. Lycka till med allt.


Jag förstår dig! Har själv haft en sambo som varit känslokall och sagt att det är bara att bita ihop. Nu efter tio år så sa låkaren att jag måste flytta ifrån honom och det gjorde jag. Mår mycket bättre då man slipper att vara en annan person och kan bearbeta min ångest och depression nu när jag bara behöver tänka på mig själv. Vad du ska göra kan jag inte ge något bra råd till eftersom du har små barn. Mina är ju stora nu så det var lite lättare.


Ja dessa karlar... Ibland är det lättare att gå ifrån och somna än att behöva se det som kanske skrämmer en i vitögat. Min make blev jätterädd när han fick veta att jag hade depp. Han undrade mycket om det vara hans fel. Men att stötta mera direkt nej tyvärr. Samma gäller min astma - för båda mina sjukdomar tycker han att Man kan bita ihop Jag kan låta bli att hosta så mycket Man kan inte vara sjuk så ofta som jag är Dvs jag får ofta känslan av att han anser mig vara hypokondrisk, gnällig och allmänt jobbig. Tyvärr har det väl nu gått så långt att vi lever mer vid sidan av varandra än med varandra. Det jag har insett att jag borde ha gjort var att dela med mig OCH kanske framförallt låta honom få en chans att förstå hur det är att vara i mina skor. Bäst hade det nog varit om de hade funnits ngn anhöriggrupp att kontakta (= tvinga honom att delta i) eller om vi hade sökt familjeterapi långt tidigare än vi gjorde. Om han vill gifta sig med dig så älskar han dig och kanske bara inte vet hur han ska hantera det, han kanske inte har tidigare erfarenhet av att leva nära någon som är sjuk och kanske absolut inte psykisk.... vilket kan vara än mer skrämmande eftersom man inte kan ta på det. Se om du kan hitta någon att prata med om detta - blivande svärmor kanske? Hon har nog rätt bra koll på sin son. Ja om du har förtroende för henne alltså. Hoppas detta kan hjälpa lite Kram Ninn


Hm... vet inte men fick en känsla av ditt tillägg "glömde"... Har du funderat på vad dina sömnproblem kommer från, från början s a s...? Har du något kontrollbehov som gör att du inte kan sova i lugn och ro? Jag reagerade nämligen på frasen "Nu har du en till människa som kan dö när som helst i din närhet"... är du innerst inne oroad av att kunna förlora din familj, så du har svårt att koppla av, att komma till ro inför natten? Förlåt mig om jag är ute o cyklar helt, bara en tanke som uppstod här... kanske nåt att reflektera över? Att försöka komma fram till vad sömnproblemen härrör sig ifrån, lösa det den vägen?


Ägna mer Måndagarnas kvällar till att lösa tillsammans inom familjen och barnas relationernas framtid. Och glöm inte att den största framtid är laggd på vad barnet ska utföra inom arbetslivet. Lyssna till var och ens intresse inom att uppfostra barnen. Vissa sidor i min hemsida handlar om hur barn ska med erans hjälp utvecklas. Lycka till... jag måste se till att inte få ont i magen i kväll. Hällsningar: scannercicret.

Annons
Annons
Annons