Forum Depression och ångest


Ny på ND

Hej! Jag är ny medlem och vet inte om jag "platsar". Jag har varit deprimerad ett tag nu men har inte kontakt med psykvård eller terapeut och medicinerar inte. Min depretion har bara kännts som att jag är ledsen eftersom min man och jag har problem. Jag har tappat förtroendet för honom sedan han "nästan" bedrog mig med min bästa vän... Vi går i familjeterapi och jag vet att jag fortfarande älskar honom och att jag vill jobba med vår relation men sedan ett par tre månader mår jag så fruktansvärt dåligt att jag knappt orkar gå upp ur sängen på mornarna. Om det inte varit för mina barn hade jag nog stannat hemma och dragit täcket över huvudet 5 av 7 dagar i veckan. Ibland längtar jag från det att jag vaknar efter att få gå och lägga mig igen. Jag vet inte vad jag ska göra. Har försökt tala med min man om hur dåligt jag mår men han är inte till någon hjälp. Han bara tjatar att han älskar mig som någon slags jävla mantra... det hjälper faktiskt inte mig. Jag känner mig helt känslomässigt avstängd. Det är bara mina barn som kan väcka känslor hos mig, tyvärr ofta ilska och frustration. Är rädd att jag just nu är en ganska dålig förälder... Phu, gud vad jag behöver någon som förstår hur det känns och som kan prata om det och inte bara säger hur fin jag är (för det är inte relevant), jag mår inte fint. Usch jag vet inte vad jag ska ta mig till jag bara gråter i smyg hela tiden och känner att jag inte orkar träffa någon. Samtidigt så längtar jag så fruktansvär efter en god vän att samtala med (har ju typ inte någon lusta att anförtro mig till min"bästa" väninna). Vilken tur jag har mina barn som drar mig upp ur sängen på morgnarna annars hade jag nog slutat gå ut över huvudtaget. Hur gör man för att klara vardagen när man mår så här? Måste man äta tabletter och gå i terapi? Jag vet inte om jag är deprimerad eller om jag bara har en livs/relationskris...?

låter som en depression, kan samtidigt vara en livskris, men du är välkommen hit oavsett om du äter medicin eller inte. kram anna


Självklart platsar du här hos oss. Du har nog hamnat i en depression som utlösts av en livskris. Jag pratar gärna med dig om du vill. Ja du barnen är vår drivkraft skönt nog. Hör av dig om du vill prata mer. Kram


Välkommen hit !! Tycker att du ska försöka få någon att prata med om dina problem och hur du känner dig. Börja kanske med att gå till din vårdcentral eller ring sjukvårdupplysningen så kan de rekommendera dig vidare. Du ska inte behöva må som du gör nu!! Kram Sally


Nog har du gått in i en depression alltis. Det blir lätt så när man upplever något traumatiskt, och det har ju du. Det är nog bäst för dig att gå till din vårdcentral och be att få remiss till samtalstherapi eller psykolog. Alla som vill platsar här, vare sig man mår dåligt just nu eller inte, sånt går ju i vågor. Du är välkommen hit. Hoppas att du finner tillit och tröst av att se att det finns andra som förstår dig. Du är ju inte ensam. *Kramar om*


Välkommen till oss, Du skulle nog må bra av att prata med någon utomstående. Kram


Välkommen hit. Jag tycker du ska kontakta din vårdcentral omedelbart. Det finns hjälp att få.


jag råkade också ut för samma sak för några år sedan då en väninna höll på och kråma sig för min man, jag umgås ej regelbundet med henne och hennes familj längre, jag har ett leende på läpparna då jag pratar med henne men innerst inne avskyr jag henne man gör inte så med sina vänner. Hennes man är trevlig, men henne kan jag vara utan. Sköt om dig du är tyvärr inte ensam. kram och välkommen hit vi kan dela med oss av våra erfarenheter både bra och dåliga, det är skönt då andra här förstår en.


Varmt välkommen hit! Visst platsar du hos oss:-) Att dina barn är din styrka det förstår jag! Själv har jag ramat in dessa rader i en fin ram, där står det Mina barn min styrka. *Kramar*


Oj vad jag gråter nu, fast jag tror att det lättar lite med tårarna denna gång. Det känns skönt att höra att det finns någon som förstår hur man känner sig. Jag kanske borde tala med vårdcentralen, verkar vara första steget mot ljuset i tunneln. Tack för att ni finns!


Bra att du hittat detta forum, här kan du prata med andra som förstår på ett annat sätt i och med eget dåligt mående. Kram


Känner igen mig i dig precis. Min X-make hade en lovestory med min bästa väninna i ett år innan det kom fram. Det kändes alldeles för djävligt. Jag tvingade med honom på samtalsterapi, men utan resultat. Jag bönade och bad och förnedrade mig, men han fortsatte att träffa henne. Hon, min numera f.d. väninna. Jag tog ut skilsmässa, men han ville inte skriva på, hur knäpp som helst. Vi sålde vårt älskade hus och flyttade till lägenhet med delad vårdnad om barnen som då var i förskoleåldern. Dock bråkade vi aldrig om barnen, det var dom som fick bestämma om dom av någon anledning villa vara hos mamma när det var pappavecka eller tvärtom. Vi gick på föräldramöten tillsammans, och skapade trots allt en bra relation tillsammans med ungarna. Nu har det gått nästan 15 år, men det svider i hjärtat fortarande ibland. Det är som ett misslyckande på något vis. Han flyttade ihop med den s.k. väninnan, men hon bokstavligen sparkade ut honom efter några år. X-maken och jag har nu ett jättebra förhållande, träffas ofta och har trevligt, och de numera vuxna barnen tycker det funkar jättebra. Det du beskriver är precis som om jag skrivit det själv, då när eländet började. Sök läkare, och varför inte försöka få med dig maken på samtal. Nästa gång kanske han inte bara "nästan" är otrogen. Önskar dig allt gott, och hoppas du kommer på fötter igen. Stor varm kram till dig .


Välkommen till ND! Du platsar här, och jag var också osäker i början men det är så skönt att bara prata av sig och få nya vänner. Tycker du ska kontakta nån vårdcentral el kurator men det är du själv som avgör det.. Besök gärna min sida om du vill. Känns som vi har mycket gemensamt. *kramar om*

Annons
Annons
Annons