Forum Depression och ångest


Någon som har gått igenom en depression som vill hjälpa?

Jag är 17 år och fick för två månader sen diagnosen deprimerad och får antidepressiva (setralin) medeciner för det. Jag träffar också psykolog regelbundet. Jag drabbas under extremt jobbiga stunder av panikångestattacker som jag då får ta lugnande. Jag undrar om det finns någon där ute som går igenom eller har gått igenom liknande som kan hjälpa mig? Det har gått så långt för mig nu att jag ständigt vill dö. Jag blir också ångestfull inför allt i vardagen men också inför framtiden, då jag känner att jag inte kommer klara det. Tacksam för svar:)

Hej!
Jag vet inte riktigt vad du vill ha hjälp med, men jag läser gärna och försöker hjälpa dig. Jag var själv nyligen deprimerad och har nu börjat må bättre igen så kanske kan jag ge dig några tips :)
Om det är panikångestattackerna du känner är jobbiga har jag tyvärr inga megabra tips men en positiv inställning till det mesta har hjälpt mig otroligt mycket. Tänk så positiva tankar som möjligt, och om du känner dig ensam rekommenderar jag dig att lägga dig ner och andas i lugn och ro eller bara kramas med någon du trivs med. 
För mig har det också varit viktigt att ta det lugnt och tillåta sig själv att gråta ut och tänka mycket. Om du gillar podcasts tycker jag om att lyssna på Ångestpodden, eller Inget filter som de bytt namn till nu. Glöm aldrig att du inte är ensam om att känna som du gör, och glöm inte heller att känna efter vad DU mår bäst av. Det är jätteviktigt att fokusera på sig själv när man mår dåligt.
Kram!


Hej! Tycker så synd om dig ! Vet dessvärre vad du går igenom !! Lägg inte all tröst i medicinen för d hjälper inte fullt ut även om d möjligtvis kan göra din situation lite drägligare ! Om den nu fungerar för dig det är en djungel med mediciner och den ska fungera bra för dig utan allt för jobbiga biverkningar ! Dessutom är du ju så ung ! Det första jag tänker på som en tröst är att det kommer att bli bättre, det kommer verkligen att kännas bättre , det finns seriöst en väg ut . Panikångest är ett rent helvete men det går att bli bättre!!!!det där med att andas lugnt har inte hjälpt mig men är glad att det hjälper andra men för mig fungerade det inte alls, det är jättevanligt att få ångest i din ålder för verkligheten börjar , man ska klara sig mer själv, men jag ska glädja dig med att du har så många år kvar att leva och hur mycket fantastiskt som helst kommer att hända i framtiden vare sig du tror det eller inte!!!


ChristineeHej! Tycker så synd om dig ! Vet dessvärre vad du går igenom !! Lägg inte all tröst i medicinen för d hjälper inte fullt ut även om d möjligtvis kan göra din situation lite drägligare ! Om den nu fungerar för dig det är en djungel med mediciner och den ska fungera bra för dig utan allt för jobbiga biverkningar ! Dessutom är du ju så ung ! Det första jag tänker på som en tröst är att det kommer att bli bättre, det kommer verkligen att kännas bättre , det finns seriöst en väg ut . Panikångest är ett rent helvete men det går att bli bättre!!!!det där med att andas lugnt har inte hjälpt mig men är glad att det hjälper andra men för mig fungerade det inte alls, det är jättevanligt att få ångest i din ålder för verkligheten börjar , man ska klara sig mer själv, men jag ska glädja dig med att du har så många år kvar att leva och hur mycket fantastiskt som helst kommer att hända i framtiden vare sig du tror det eller inte!!!
TRIGGERWARNING - KRITIK (Christinee: Läs inte vidare om du har problem med kritik och det är en av de saker som kan trigga ångest)---LÄS- - -INTE ---VIDARE ---OM KRITIK---ÄR DIN TRIGGER-------Jag tycker inte synd om henne. Jag tycker hon är stark. Om man frågar och är öppen ut mot världen för att få hjälp har man styrka. Inte många har den styrkan, psykiskt sjuka eller inte. Ok det är sant att allt kan bli bättre och allt kan underlättas. Dock dröjer det ofta många år och många skov innan psykiatrin i Sverige kan ställa specifika diagnoser. Väl där kan det senare ta tid att rikta in vilka mediciner som är mest lämpade. När det gäller s.k panikattacker eller intensiv ångest så är just andning extremt hjälpande. Jag vet inte hur många skov eller hur många attacker du haft eller i vilken utsträckning och det är inget jag spekulerar i. Allas ångest och rädsla är olika men andning tar tid att lära sig. Det tog mig närmare 20 år innan jag förstod vikten av detta, nu även under vanliga förhållanden kan jag sänka min puls och min andning ill lägre nivåer, märk väl att detta är en övningssak. Kul att göra om man är inkopplad på EKG för att se reaktionen.Nu är det naturligtvis inte lätt att bedömma en persons specifika triggers eller hur de upplevs. Men andningstekniker är inget som inte funkar. Det har bara inte fungerat ännu. Ofta är heller inte verkligheten det som sätter igång depressioner. Det kan vara hormoner, sjukdomar och många andra saker och många psykiatriska problem gör sig synliga inte pga att verkligheten gör sig medgiven utan för att t.ex hormoniella förändringar sker i denna ålder. Serotonin, dopamin, noradrenalin,, så många olika fysiska enheter i kroppen förändras. Detta behöver dock inte vara fallet. Jag tycker inte heller det är rätt att säga till en lidande person att panikångesten kan bli bättre. Den kan bli hanterbar men inte bättre då det är en reaktion som är kraftigt medtagande och som är fullständigt kaotisk. Denna kan hanteras, antingen med mediciner eller med stöd från vänner och släkt. En del så som mig själv använder också associationstekniker vilket bryter hjärnans omedelbara panik. Detta underlättar. Och att hon har många år att leva kvar det är ju en självklarhet som hon själv också vet. Hennes hjärna därimot är inte inställd under hennes skov. Detta är inget som man lätt bara raderar genom att säga att men du har så mycket att leva för. Det som hjälper mig och det är bara jag, alla har sina sätt, är att jag har mer kännande för min omgivning än mig själv. Tro och tyck har heller inget värde i en situation där en dal redan är påbörjad. Jag har levt med min ångest, bipoläritet och hörselhallucinationer i 20år och jag vet enbart en procent av mig själv. Hon har precis börjat sin resa och det finns ingen anledning till att hon inte skulle lära sig snabbare än vad jag gjort. Jag tycker att elsaastrid kom med väldigt bra tips. 


aelm
Jag är 17 år och fick för två månader sen diagnosen deprimerad och får antidepressiva (setralin) medeciner för det. Jag träffar också psykolog regelbundet. Jag drabbas under extremt jobbiga stunder av panikångestattacker som jag då får ta lugnande. Jag undrar om det finns någon där ute som går igenom eller har gått igenom liknande som kan hjälpa mig? Det har gått så långt för mig nu att jag ständigt vill dö. Jag blir också ångestfull inför allt i vardagen men också inför framtiden, då jag känner att jag inte kommer klara det. Tacksam för svar:)

Mina problem började precis som dina i tidig ålder. Jag hade väldiga problem med att fokusera utan ångest inför osäkra förhållanden. Men utöver vad elsaastrid föreslog så har jag också ett förslag som kan hjälpa. Eftersom du är ny och osäker men ändå öppen för kontakt så finns det grupper på facebook. Låsta och ostörda grupper där du kan umgås och prata öppet med folk från hela sverige. I mitt fall är detta Bipolära Sverige. Det är starkt att vara osäker på framtiden, men att ändå sträcka sig ut för att våga få stöd. Stöd är en viktig del i processen av att förstå sig själv och det är enbart DU som kan avgöra vad som är rätt för DIG. Du ska fokuser så mycket på dig själv som du bara kan. Inte ta på dig ör mycket och det hjälper också att vara öppen till vänner och släkt om hur du mår. Reaktionen från dem kan vara frågande men det kan också ge mycket stöd. En kram från en vän ger mer än vad man tror då det stimulerar hormoner och ämnen i kroppen utan att man är medveten om det. Sen är det viktigt att veta att trots att läkare säger och informerar om att mediciner kan i början ge starkare känslor som självmordstankar så är det inte alla som har detta enbart 1 månad. Det finns atypiska fall som med mig själv där jag hade det t.ex 3-4 månader. Men då är det viktigt att läkaren vet hur du mår. Stor kram från mig och jag tycker att du varit modig och framförallt stark för att du frågar om stöd. 


Hej aelm! Jag tycker också att du är modig som skriver till netdoktor.se! Det är ett gott tecken. Du kommer att hitta en väg ur din depression. Det är jag säker på. Jag jobbar som volontär på en stödlinje som heter Självmordslinjen. Den drivs av föreningen Mind. Vi är nu cirka 200 volontärer där. Du kan chatta (via hemsidan mind.se) eller ringa till Självmordslinjen dygnet runt (tel. 90101) om du känner att du vill chatta eller vill ha stödsamtal.
Det jag har lärt mig av min tid som volontär är att du inte är ensam som har ångest eller depression. Det är många som är det. En av fyra unga mellan 16 och 24 år räknar man med lider av olika slags psykisk ohälsa. Men bara ungefär hälften av dom söker hjälp. Jag vet också att det nu finns bra behandling (motion, terapi och medicin) som kan fungera. Och det verkar du ha fått. Jag vet också att livet kan förändras till det bättre. Men jag är också medveten om att det hänger mycket på varje individ.
Några saker som brukar fungera för personer i din situation är daglig motion (promenader 30-45 minuter är jättebra). Att vara öppen och prata med människor du har förtroende för. Att skriva ned dina känslor och det du upplever är också bra. Att hitta det som ger dig vila och återhämtning är bra. Yoga och mindfulness kan ge dig energi. Att äta regelbundet och bra är viktigt. Liksom att sova ordentligt och regelbundet. 
Det många olika saker man kan göra för att må bättre. Till exempel att läsa bra böcker, lyssna på musik, att hjälpa andra människor med olika saker, att måla och andra praktiska göromål, gå på muséer och dansa och sjunga. Vara med djur kan ge dig mycket. Dessutom är det bra att tänka på allt som är bra i ditt liv. Och skänka en tanke av tacksamhet åt det. Kanske skriva ned det som du är glad över. Något som är bra är också att fundera på vilka behov du verkligen har. Och fundera på hur du ska få dom behoven tillfredsställda.
Då och då kan du också gärna tänka på att du är en gåva till existensen här på jorden. Du har exakt lika stor rättighet att vara här - och att få må bra - som alla andra; människor, djur och växter. Och du har också rätt att få sträva efter frid och harmoni. För dig själv. Du är född av en anledning. Men det är bara du som kan komma på vad din uppgift är.
Ett tips på en bok att läsa om hur en annan person kan uppleva en depression och hur man kan komma vidare är "Ut ur mörkret" av journalisten Miki Agerberg. Författaren har själv genomgått depression och berättar i boken om sin och andras erfarenheter och om hur tillståndet kan behandlas. Ett annat lästips är boken "Fri från oro, ångest och fobier" av psykologerna Maria Farm Larsson och Håkan Wisung. Boken innehåller bland annat en självhjälpsmanual.
Ett tips på en intressant podcast om psykisk ohälsa är "sjukihuvudet.se". Du kan också läsa om depression på 1177.se och på depression.se
Det märks att du är en klok person! Jag håller tummarna för att du ska må bra och hitta din goda livsstil. Allt gott till dig!  Varm kram, Tommy Karlholm                 
 
 
 
 
 


Hej! Jag har haft samma som du. Medicinerna hjälpte inte. Jag sökte hjälp på naturlig väg, hos en läkare i kinesisk medicin samt naturterapeut som hjälpt mig med kost och livsstil. Har också gått DBT-terapi för borderlineproblematik. Jag tror inte på medicinier, de dövar bara problemen som istället växer. Hade jag varit dig hade jag sökt mig vidare. Kram!
 
 
aelm
Jag är 17 år och fick för två månader sen diagnosen deprimerad och får antidepressiva (setralin) medeciner för det. Jag träffar också psykolog regelbundet. Jag drabbas under extremt jobbiga stunder av panikångestattacker som jag då får ta lugnande. Jag undrar om det finns någon där ute som går igenom eller har gått igenom liknande som kan hjälpa mig? Det har gått så långt för mig nu att jag ständigt vill dö. Jag blir också ångestfull inför allt i vardagen men också inför framtiden, då jag känner att jag inte kommer klara det. Tacksam för svar:)

 


Hej! Jag har lidit av depression hela mitt liv, gått hos psykiatrin i tio år nu.

Går du skola? När jag gick skola så pratade jag med mina lärare och berättade hur det stod still. Då fick jag tillåtelse att gå ut ur klassrummet och ta en paus om jag behövde. Om läxorna blev för mycket så kunde jag prata med dom och vi kunde lösa det. Jag fick sitta och göra prov själv.

Det är viktigt att personer i din omgivning förstår att du kanske inte kan göra allt som du kunde innan, och det är okej.
Stressa inte över att saker och ting kan gå svårare nu. Behöver du längre tid med något så är det okej. Om du behöver en paus så ta en paus.
Det är okej att må dåligt!

Jag vet att i stunden kanske det inte känns så, men det blir faktiskt bättre. För varje dag så lär du dig vad som funkar för dig.

Du får gärna skicka iväg ett meddelande till mig om du vill prata!

Annons
Annons
Annons