Forum Depression och ångest


någon? depression, panikångest m.m..

Du måste prata med någon du litar på om detta, kanske skolsköterska eller kurator, nån vuxen, och söka hjälp på BUP. Du är inte ensam, många mår som du och det kan drabba vem som helst. Viktigt att prata med någon om det, helst utanför familjen. Brukar vara lättare då. Kram /A

Jag går på BUP nu. jag tycker inte det hjälper mig alls. Jag vet inte vem jag kan lita på utanför familjen.. jag vet inte vem jag kan vända mig till. Det är så jobbigt, verkar som dom flesta bara "Men du som verkar vara så glad kan väl inte må dåligt" osv. jag kanske har ett leende på läpparna, falskt leende kallas det, inte lycka. :/ tack, kram!


Vet inte om du prövat eller inte men när jag var cirka 16 så tog jag kontakt med lite folk via den här sidan www.bup.nu Där är det barn/ungdomar mellan typ cirka tolv och upp till arton år. De har en anslagstavla där folk skriver och byter ut MSN adresser. Där kanske du kan hitta någon i din ålder som du kommer överens med? Sen finns ju självklart den här sidan där du kan skriva men många är lite äldre än dig och då kanske det känns svårt att lita/relatera? Ett annat tips är att du skriver ner hur du mår ärligt på ett papper,och hur du tänker och känner om BUP,livet,skolan,familjen och allt du kan komma på som du sedan ger till BUP och kräver att du får mer/bättre hjälp/oftare möten eller medicin mot din ångest och fibrymyalgin om det finns medicin mot det. Det kommer komma bra dagar också, när jag var i din ålder kändes allt hopplöst. Nu är jag snart 22 och allt kan kännas hopplöst ibland idag med,men jag vet att mellan 15 och 22 så fast det också dagar då det kändes som jag svalt en regnbåge och jag sken av lycka. :) Så tappa inte hoppet, saker förändras alltid!


Jag lider verkligen med dig o blir URFÖRBANNAD att du inte fått hjälp!Jag hade en trygg barndom till14 års ålder sedan började det...Men jag minns oxå att man fram till 20års ålder lever lite i ett "Ingemansland"man vet inte vem man är riktigt o kan känna sig utanför,vilket är urjobbigt o som du säger man har bara sig själv att lita på.Jag är 56år nu o har fått åskilliga smällar genom livet,och har liksom du bara mig själv.Jag har ännu inte hittat mig själv riktigt ,o jag tror att känslan"lost in space" ger oss depressioner.Men jag har ju mer livsfarenhet än du o en grundtrygghet,trots allt.Vill du ha en vän så har du en här!Hör gärna av dig!Kram o sköt om dig.


Erik1989: okej, ska kolla in på sidan :) Detdär med att skriva ner hur man mår osv, det var en bra idé. tack! jag har just skrivit ut några sidor, där jag själv har skrivit om hur jag mår, och lite fakta osv, men det ska jag behålla eller så.. Finns tyvärr inte någon medicin mot det, nej. Iaf har dom inte sagt något om det till mig, än så länge.. Det finns bra dagar nu med, men inte många. endast någon gång ibland..Känns verkligen inte som det finns någon utväg, att jag liksom har fastnat här nu.. Jag hoppas du har det bra nu! :) Frustrerad 123.: Nej dom vill inte göra någonting. dom ville inte ens undersöka och se ifall jag hade fibro för att dom VILLE inte att jag skulle ha det. Men jag ville iaf få veta ifall det va det, vet inte hur länge vi tjatade på dom tills dom gjorde undersökningen. sen gav dom sig. och det visade sig att jag hade fibromyalgi då. Jag håller med dig där, man vet inte vem man är. brukar stå och kolla i spegeln ibland och tänka "Vem är jag egentligen? Vem döljer sig där bakom?" det gör mig tokig. vill ha tillbaka mitt gamla jag igen.. jo så är det. jag har ju inte vant mig vid det här, och det är ju nästan alldeles nytt för mig. svårt att faktiskt inse att läget är såhär. Tack så jättemycket! Absolut, vänner är bra. Jag hoppas att du har det jättebra, tack för du skrev, kram!

Annons
Annons
Annons